Nicaragua och
Ecuador: skillnader mellan ett kuppförsök och ett folkligt medborgaruppror
”Om
Nicaragua segrade, kommer också Ecuador att segra”!
Carlos Fonseca Terán. FOTO: MIRIAM HUEZO. |
Av Carlos Fonseca Teran, Managua / 10.10.19
Översättning: Dick Emanuelsson
Spanskspråkig versión: https://nicadickema.blogspot.com/2019/10/a-la-derecha-opositores-golpistas.html
1.
I Nicaragua 2018 utlöstes krisen av reformer för
att garantera den sociala tryggheten mot de krav som IMF ville införa. Reformerna
stod i motsättning till storföretagens intressen och gynnade de arbetande
människornas intressen.
I Ecuador utlöstes den nuvarande krisen av regeringens
politik som dikteras av IMF, till men för folket men till nytta för
storföretagen.
2.
I upploppen i
Nicaragua deltog väpnade [oppositions-]grupper
som angrep polisstyrkor och anhängare av den revolutionära processen. Som ett
resultat inträffade dödsfall på båda sidor, men antalet döda bland
sandinisterna var högre än bland oppositionen.
"Los Zetas de Monimbo", en nicaraguansk väpnad paramilitär oppositionsgrupp som tog samma namn som de mexikanska knarkterroristerna. |
I Ecuador genomförs protester utan
användning av vapen och inga våldsamma attacker har genomförts mot regimens anhängare
som inte har gått ut för att demonstrera till försvar för en skakad regering
som motsvarar den politik som är elitens intressen. Till skillnad mot Nicaragua,
där en folklig och revolutionär regering har samlat hundratusentals medborgare för
att försvara sin regering och det revolutionära projektet.
3.
I Nicaragua kallade regeringen till en dialog
redan från första början av krisen. Och för att skapa ett gynnsamt debattklimat
upphävde regeringen beslutet om reformer för socialförsäkringssystemet.
I Ecuador underströk regeringen att de
åtgärder som tillämpats står fast.
4.
I Nicaragua, som ett tecken på förhandlingsvilja
beordrade regeringen polisen att förskansas på respektive polisstation. Det
beslutet innebar att den blev utsatt för en belägring av de väpnade oppositionsgrupperna
vilket fick till följd att antalet dödsfall per dag ökade. Det visade att
dödsfallen inte var resultatet av en repression (från polisens sida).
I Ecuador har polisstyrkorna varit permanent
aktiva och utsatt demonstranterna för
repression.
5.
I Nicaragua drog de väpnade våldsamma grupperna
nytta av att polisen var beordrade att vara förskansade på sina polisstationer
för att främja dialogen (med oppositionen). I maskopi med den organiserade
brottsligheten, intog dessa väpnade oppositionsgrupper hela städer. Invånare kidnappades,
sandinistmedlemmar greps, torterades och mördades. Dödssiffrorna vid (oppositionens)
barrikader redovisade högre dödstal än i gatusammandrabbningarna och i
(sandinisternas) offensiv för att återta städer och andra beväpnade motståndfästen
när barrikaderna skulle rivas.
I Ecuador har demonstranterna inte attackerat
regeringsanhängare. Det har heller inte existerat beväpnade och våldsamma grupper
eller territoriell kontroll från oppositionens sida.
6.
I Nicaragua, efter att regeringen upphävde
lagförslaget av socialförsäkringssystemet lade oppositionen inte fram några
sociala eller politiska förslag. Bakgrunden är att det är Sandinistregeringen som
har försvarat dessa krav. När den nuvarande oppositionen var i
regeringsställning (1990-2006) ignorerades kraven av de nyliberala regeringarna
och människors rättigheter förtrampades.
I ECUADOR försvarar demonstranterna en rad sociala
reformer (från regeringen Rafael Correa) som försämrats av den nyliberala
politik som förs av den nuvarande regeringen. Dessa är subventioner för
bränsle, som avlägsnades av regeringen. Detta orsakar en kraftig ökning av
priserna på grundläggande behov; skatter och tullar på varor, skatter på fordon
och material som bildar det fasta kapitalet i storföretag elimineras vilket innebär
att staten förlorar stora ekonomiska skatteinkomster som kan användas för att
gynna de samhällsgrupper som utarmats; arbetarnas löner sänks och de trettio
dagarna av semester för offentligt anställda sänks till hälften, 15 dagar.
7.
I Nicaragua finansierades oppositionens aktioner
av utländska krafter så som USAID och NED (The
National Endowment for Democracy). Dessa organ används av USA för att
destabilisera regeringar som inte underordnar sig USA:s politik.
Statskuppsförsöket (i Nicaragua) stöddes av storföretag, den politiska högerns medier,
de traditionella landsförrädiska politiska högerpartierna samt ledningen i den
katolska kyrkan.
Från 2010-2020 anslog USAID 96 miljoner dollar till oppositionen i Nicaragua med målet av ett regimskifte. |
I Ecuador har protesterna utförts av
sociala- och folkliga organisationer så som fackföreningar, inhemska och andra
organiserade samhällsgrupper, liksom den revolutionära politiska rörelsen som
identifieras med folkets intressen. Däremot har privata företag, högermedier,
högerpolitiker, deras partier och den katolska kyrkans ledarskap stött
regeringen och fördömer demonstranterna.
8.
I Nicaragua möjliggjordes
destabiliseringsaktionerna tack vare att medier och sociala nätverk publicerade
falska nyheter, manipulation och skådeprocesser.
I Ecuador uppstod inte den upproriska folkrörelsen
mot den nyliberala politiken från en virtuell verklighet, utan från den krassa sanna
verkligheten som det ecuadorianska folket konfronterar. Det handlar om en
brutal ökning av levnadskostnaderna och andra sociala missförhållanden mot
vilka detta modiga och tappra folk har rest sig.
9.
I Nicaragua existerade inte en situation som
skulle motivera tidigarelagda val eftersom regeringen var öppen och engagerad
i en dialog som flera gånger avbröts av oppositionen. Vårt lands konstitutionen
tillåter heller inte denna möjlighet.
I Ecuador ger konstitutionen ett utrymme att
tidigarelägga val i situationer av nationellt utsatt tillstånd och till och med
fastställer hur dessa ska förfaras.
10.
I Nicaragua stödde imperialistiska makter som
leds av USA och dess internationella verktyg OAS öppet oppositionen i sitt
försök att störta Sandinistregeringen.
I Ecuador är förhållandet det motsatta: de
reaktionära krafterna bland världens mäktiga är anhängare av den
nyliberala regeringen och förkastar aktionerna från den ecuadorianska
folkrörelsen som hävdar sina rättigheter mot nuvarande regeringens politik.
I sin strävan efter världsherravälde. |
Slutligen en
kort reflektion:
Som vi har
sett är skillnaderna avgrundslika mellan ett våldsamt försök att störta en
legitim regering som försvarar folkets intressen och nationen mot imperialismens
anspråk som syftar till att påtvinga sin vilja och ingripa i interna
angelägenheter i suveräna länder, och ett obeväpnat folkuppror, som kräver
rättigheter som begränsats av en regering som försvarar oligarkins intressen och
motsvarar imperialismens diktat genom organ såsom IMF.
Nästan alla
vänsterregeringar som uppstått i Latinamerika och Karibien efter 1999 och den Bolivarianska
Revolutionens seger i Venezuela, växte fram i den folkliga kampen mer än i valprocesser.
Dessa var bara en kulmen på dessa strider, ett resultat som i vissa länder där
till och med nyliberala regeringar hade störtats (upp till tre presidenter
under en vecka i fallet med Argentina, men också olika regeringar i Bolivia,
Ecuador och Brasilien). I fallet Venezuela genomfördes ett väpnat patriotiskt
uppror (1992) av militära styrkor influerade av Simon Bolivars ideal, ett
uppror som ägde rum strax efter det folkliga upproret (1989) som massakrerades
av den föga demokratiska regeringen Carlos Andres Perez, som i livet var en
stor vän av oppositionen (i Nicaragua).
Det är en
omöjlig uppgift för folket att erövra makten och sätta igång en revolutionär
process om det inte sker genom den folkliga kampen, oavsett om det sedan tar sig politiska uttryck som
i val som i de nuvarande globala politiska förhållandena också är nödvändiga. I vårt fall
(Nicaragua), till exempel, skulle sandinisterna aldrig ha återvänt till
makten utan de kumulativa folkliga striderna som utkämpades mot nyliberalismen
i de sjutton år som högern misskötte regeringsarbetet i vårt land. Sandinisterna
hade aldrig för avsikt att störta någon av dessa imperialismens marionettregeringar,
som Somozadiktaturen. Men i det senare fallet tilläts inte under några som
helst förhållanden en fredlig och valmässig lösning.
När de
folkliga krafterna reste sig mot den nyliberala politiken på 1990-talet skapades
ett gynnsamt styrkeförhållande som möjliggjorde att i förhandlingar uppnå konkreta
resultat för de folkliga kraven. Dessa folkliga krafter drog sig tillfälligt
tillbaka av egen vilja och politisk disciplin, till skillnad mot de krafter ur
oppositionen som förra året hade det enda målet att störta sandinistregeringen.
Nu har det
uppstått en ny vacker slogan, inspirerad av tiden som präglades av gerillakrig
i El Salvador som sa: ”Om Nicaragua segrade,
kommer också El Salvador att segra”.
Det nya mottot
är: ”Om Nicaragua segrade, kommer också Ecuador
att segra”!
Om Nicaragua besegrade
de mörka krafterna ledda av USA-imperialismen och lyckades hindra dem från att störta
vår revolutionära regering, kommer Ecuador besegra samma krafter. Men i deras fall
regeringen, precis som vi gjorde: genom organiserad folklig kamp ledd av en
revolutionär politisk förtrupp, orienterad av sociala förändringar som
garanterar att livet förbättras för människorna genom en rättvis fördelning av
välståndet och utövandet av politisk och ekonomisk makt av folkliga krafter organiserade
i politiska program.
Imperialismens
söner och döttrar och de förrädiska regeringsutövarna i Ecuador kunde inte, och
kan inte heller besegra dessa hjältemodiga människor som är permanent
mobiliserade i en folklig och segerrik strid.