Nicaragua och Ecuador: skillnader mellan ett kuppförsök och ett folkligt medborgaruppror

Från vänster: Nicaraguansk beväpnad opposition, som finansierades av USA med 16 miljoner dollar under kuppförsöket 2018 bränner på bilden ner den sandinistiska radiostationen "Tu Nueva Radio Ya". Inne i radion befann sig 23 journalister och anställda. Kuppförsöket under tre månader fick stöd från USA, OAS och den internationella högern. . . Å andra sidan; folket i Ecuador, förenade i sin kamp mot det nyliberala ”Paketet” fördöms av samma krafter som stödde kuppförsöket i Nicaragua och ger sitt stöd till USA:s marionettregering Lenin Moreno.

Nicaragua och Ecuador: skillnader mellan ett kuppförsök och ett folkligt medborgaruppror

”Om Nicaragua segrade, kommer också Ecuador att segra”!

Carlos Fonseca Terán.
FOTO: MIRIAM HUEZO.

Av Carlos Fonseca Teran, Managua / 10.10.19

Översättning: Dick Emanuelsson

Spanskspråkig versión: https://nicadickema.blogspot.com/2019/10/a-la-derecha-opositores-golpistas.html

1.

I Nicaragua 2018 utlöstes krisen av reformer för att garantera den sociala tryggheten mot de krav som IMF ville införa. Reformerna stod i motsättning till storföretagens intressen och gynnade de arbetande människornas intressen.

I Ecuador utlöstes den nuvarande krisen av regeringens politik som dikteras av IMF, till men för folket men till nytta för storföretagen.

2.

I upploppen i Nicaragua deltog väpnade [oppositions-]grupper som angrep polisstyrkor och anhängare av den revolutionära processen. Som ett resultat inträffade dödsfall på båda sidor, men antalet döda bland sandinisterna var högre än bland oppositionen.

"Los Zetas de Monimbo", en nicaraguansk väpnad paramilitär oppositionsgrupp som tog samma namn som de mexikanska knarkterroristerna.

I Ecuador genomförs protester utan användning av vapen och inga våldsamma attacker har genomförts mot regimens anhängare som inte har gått ut för att demonstrera till försvar för en skakad regering som motsvarar den politik som är elitens intressen. Till skillnad mot Nicaragua, där en folklig och revolutionär regering har samlat hundratusentals medborgare för att försvara sin regering och det revolutionära projektet.

3.

I Nicaragua kallade regeringen till en dialog redan från första början av krisen. Och för att skapa ett gynnsamt debattklimat upphävde regeringen beslutet om reformer för socialförsäkringssystemet.

I Ecuador underströk regeringen att de åtgärder som tillämpats står fast.

4.

I Nicaragua, som ett tecken på förhandlingsvilja beordrade regeringen polisen att förskansas på respektive polisstation. Det beslutet innebar att den blev utsatt för en belägring av de väpnade oppositionsgrupperna vilket fick till följd att antalet dödsfall per dag ökade. Det visade att dödsfallen inte var resultatet av en repression (från polisens sida).

I Ecuador har polisstyrkorna varit permanent aktiva och utsatt  demonstranterna för repression.

5.

I Nicaragua drog de väpnade våldsamma grupperna nytta av att polisen var beordrade att vara förskansade på sina polisstationer för att främja dialogen (med oppositionen). I maskopi med den organiserade brottsligheten, intog dessa väpnade oppositionsgrupper hela städer. Invånare kidnappades, sandinistmedlemmar greps, torterades och mördades. Dödssiffrorna vid (oppositionens) barrikader redovisade högre dödstal än i gatusammandrabbningarna och i (sandinisternas) offensiv för att återta städer och andra beväpnade motståndfästen när barrikaderna skulle rivas.

I Ecuador har demonstranterna inte attackerat regeringsanhängare. Det har heller inte existerat beväpnade och våldsamma grupper eller territoriell kontroll från oppositionens sida.

6.

I Nicaragua, efter att regeringen upphävde lagförslaget av socialförsäkringssystemet lade oppositionen inte fram några sociala eller politiska förslag. Bakgrunden är att det är Sandinistregeringen som har försvarat dessa krav. När den nuvarande oppositionen var i regeringsställning (1990-2006) ignorerades kraven av de nyliberala regeringarna och människors rättigheter förtrampades.

I ECUADOR försvarar demonstranterna en rad sociala reformer (från regeringen Rafael Correa) som försämrats av den nyliberala politik som förs av den nuvarande regeringen. Dessa är subventioner för bränsle, som avlägsnades av regeringen. Detta orsakar en kraftig ökning av priserna på grundläggande behov; skatter och tullar på varor, skatter på fordon och material som bildar det fasta kapitalet i storföretag elimineras vilket innebär att staten förlorar stora ekonomiska skatteinkomster som kan användas för att gynna de samhällsgrupper som utarmats; arbetarnas löner sänks och de trettio dagarna av semester för offentligt anställda sänks till hälften, 15 dagar.

7.

I Nicaragua finansierades oppositionens aktioner av utländska krafter så som USAID och NED (The National Endowment for Democracy). Dessa organ används av USA för att destabilisera regeringar som inte underordnar sig USA:s politik. Statskuppsförsöket (i Nicaragua) stöddes av storföretag, den politiska högerns medier, de traditionella landsförrädiska politiska högerpartierna samt ledningen i den katolska kyrkan.

Från 2010-2020 anslog USAID 96 miljoner dollar till oppositionen i Nicaragua med målet av ett regimskifte.

I Ecuador har protesterna utförts av sociala- och folkliga organisationer så som fackföreningar, inhemska och andra organiserade samhällsgrupper, liksom den revolutionära politiska rörelsen som identifieras med folkets intressen. Däremot har privata företag, högermedier, högerpolitiker, deras partier och den katolska kyrkans ledarskap stött regeringen och fördömer demonstranterna.

8.

I Nicaragua möjliggjordes destabiliseringsaktionerna tack vare att medier och sociala nätverk publicerade falska nyheter, manipulation och skådeprocesser.

I Ecuador uppstod inte den upproriska folkrörelsen mot den nyliberala politiken från en virtuell verklighet, utan från den krassa sanna verkligheten som det ecuadorianska folket konfronterar. Det handlar om en brutal ökning av levnadskostnaderna och andra sociala missförhållanden mot vilka detta modiga och tappra folk har rest sig.

9.

I Nicaragua existerade inte en situation som skulle motivera tidigarelagda val eftersom regeringen var öppen och engagerad i en dialog som flera gånger avbröts av oppositionen. Vårt lands konstitutionen tillåter heller inte denna möjlighet.

I Ecuador ger konstitutionen ett utrymme att tidigarelägga val i situationer av nationellt utsatt tillstånd och till och med fastställer hur dessa ska förfaras.

10.

I Nicaragua stödde imperialistiska makter som leds av USA och dess internationella verktyg OAS öppet oppositionen i sitt försök att störta Sandinistregeringen.

I Ecuador är förhållandet det motsatta: de reaktionära krafterna bland världens mäktiga är anhängare av den nyliberala regeringen och förkastar aktionerna från den ecuadorianska folkrörelsen som hävdar sina rättigheter mot nuvarande regeringens politik.

I sin strävan efter världsherravälde.

Slutligen en kort reflektion:

Som vi har sett är skillnaderna avgrundslika mellan ett våldsamt försök att störta en legitim regering som försvarar folkets intressen och nationen mot imperialismens anspråk som syftar till att påtvinga sin vilja och ingripa i interna angelägenheter i suveräna länder, och ett obeväpnat folkuppror, som kräver rättigheter som begränsats av en regering som försvarar oligarkins intressen och motsvarar imperialismens diktat genom organ såsom IMF.

Nästan alla vänsterregeringar som uppstått i Latinamerika och Karibien efter 1999 och den Bolivarianska Revolutionens seger i Venezuela, växte fram i den folkliga kampen mer än i valprocesser. Dessa var bara en kulmen på dessa strider, ett resultat som i vissa länder där till och med nyliberala regeringar hade störtats (upp till tre presidenter under en vecka i fallet med Argentina, men också olika regeringar i Bolivia, Ecuador och Brasilien). I fallet Venezuela genomfördes ett väpnat patriotiskt uppror (1992) av militära styrkor influerade av Simon Bolivars ideal, ett uppror som ägde rum strax efter det folkliga upproret (1989) som massakrerades av den föga demokratiska regeringen Carlos Andres Perez, som i livet var en stor vän av oppositionen (i Nicaragua).

Det är en omöjlig uppgift för folket att erövra makten och sätta igång en revolutionär process om det inte sker genom den folkliga kampen, oavsett ​​om det sedan tar sig politiska uttryck som i val som i de nuvarande globala politiska förhållandena också är nödvändiga. I vårt fall (Nicaragua), till exempel, skulle sandinisterna aldrig ha återvänt till makten utan de kumulativa folkliga striderna som utkämpades mot nyliberalismen i de sjutton år som högern misskötte regeringsarbetet i vårt land. Sandinisterna hade aldrig för avsikt att störta någon av dessa imperialismens marionettregeringar, som Somozadiktaturen. Men i det senare fallet tilläts inte under några som helst förhållanden en fredlig och valmässig lösning.

När de folkliga krafterna reste sig mot den nyliberala politiken på 1990-talet skapades ett gynnsamt styrkeförhållande som möjliggjorde att i förhandlingar uppnå konkreta resultat för de folkliga kraven. Dessa folkliga krafter drog sig tillfälligt tillbaka av egen vilja och politisk disciplin, till skillnad mot de krafter ur oppositionen som förra året hade det enda målet att störta sandinistregeringen.

Nu har det uppstått en ny vacker slogan, inspirerad av tiden som präglades av gerillakrig i El Salvador som sa: ”Om Nicaragua segrade, kommer också El Salvador att segra”.

Det nya mottot är: ”Om Nicaragua segrade, kommer också Ecuador att segra”!

Om Nicaragua besegrade de mörka krafterna ledda av USA-imperialismen och lyckades hindra dem från att störta vår revolutionära regering, kommer Ecuador besegra samma krafter. Men i deras fall regeringen, precis som vi gjorde: genom organiserad folklig kamp ledd av en revolutionär politisk förtrupp, orienterad av sociala förändringar som garanterar att livet förbättras för människorna genom en rättvis fördelning av välståndet och utövandet av politisk och ekonomisk makt av folkliga krafter organiserade i politiska program.

Imperialismens söner och döttrar och de förrädiska regeringsutövarna i Ecuador kunde inte, och kan inte heller besegra dessa hjältemodiga människor som är permanent mobiliserade i en folklig och segerrik strid.