[Video] Reportage 2013: Latinamerikas integration tar Nicaragua ur mörkret

Jaime Reyes,, snickare på det som ska bli Centralamerikas största raffinaderi, "Simon Bolivars högsta dröm"!

Latinamerikas integration tar Nicaragua ur mörkret

2006 hade bara 54 procent Nicaraguas hushåll el. År 2013 har den siffran ökat till 74 procent. År 2018 kommer 90 procent av landet vara elektrifierat. Kraften från solen, vinden och vulkanen ska göra Nicaragua självförsörjande på energi, säger ministrar, betongarbetare och sociologer som Flammans Dick Emanuelsson har pratat med i sitt andra reportage från Nicaragua.

Ingenjör Abelardo Barrios, ansvarig chef för det jättelika bygget av raffinaderiet i allians med Venezuela och Kina.

 

Raffinaderiet ”Simon Bolivars högsta Dröm” i Puerto Sandino

Två ögon kisar mot oss bakom tyget som har svepts runt ansikte och hals för att undgå att brännas av den skoningslösa solen. Topografen med den gula skyddshjälmen återupptar arbetet medan snickaren Jaime Reyes för jätteflaskan med vatten till munnen. Kroppen nästan skriker efter vätskan för att förhindra den fysiska påfrestningen av temperaturen som i dag snuddar vid drygt fyrtio grader.

Flamman har kommit till utkanten av staden Puerto Sandino, vid Nicaraguas Stillahavskust. Här byggs ”Industrikomplexet Simon Bolivars Högsta Dröm” som bland annat ska bli Centralamerikas största raffinaderi, drygt 70 km från huvudstaden Managua. Det byggs i ett samriskföretag med Venezuelas statliga oljebolag PDVSA.

På bygget ska det arbeta sammanlagt 5.000 nicaraguanska byggnadsarbetare när bygget pågår som bäst. Även ett 15-tal kinesiska arbetsledare och två venezuelaner är inhyrda, experter på byggandet av raffinaderier. De senare har ungefär samma uppgifter som den gamla Ångpanneföreningens kontrollanter hade i Sverige. De kontrollerar svetsade skarvar och har decennium av erfarenhet från ett 50-tal länder i världen, men framför allt från venezuelanska raffinaderier.

https://youtu.be/Mb55SqwlD0Q

Bland en djungel av grova armeringsjärn spikar Jaime Reyes moduler i det som ska bli en av de 15 cisterner. Han är en av tusentals nicaraguanska byggnadsarbetare som just nu upplever en högkonjunktur som det centralamerikanska landet förmodligen aldrig tidigare har genomgått. Alla siffror inom ekonomin pekar uppåt och med dem de politiska sympatierna för Sandinistfronten som registrerar nära 74 procent i oktobermätningen.

– Det är ett bra och välbetalt jobb. Prisad vare Gud för vi har också ett bra förhållande med arbetsledningen, vi förstår varandra väl, säger Jaime och stödjer sig med armarna på de grova armeringsjärnen medan han väntar på Flammans nästa fråga. Svettdropparna tränger genom bomullstyget under skyddshjälmen på honom och jag känner själv hur ryggraden känns som ett smärre vattenfall.

Han är från Managua och pendlar till familjen på lördagarna. Under veckorna bor han i Puerto Sandino i ett härbärge som staten har upplåtit och där arbetarna utspisas med mat. De har även sin egen hälsovårdscentral med läkare och sjuksköterskor, gratis.

– Vi jobbar på ackord och tjänar cirka 15 000 Cordobas per månad, rent. I det ingår allt, sjukförsäkring, transporter, rubbet. Vi får 15.000 i näven, och riktigt understryker att det är en drömlön. Det motsvarar 4.000 kronor och är nästan fyra gånger så mycket som minimilönen i Nicaragua som är 3974 Cordobas, eller 1045 svenska kronor.

Bygget av det stora raffinaderiet ingår i ett större energipolitiskt projekt som inleddes redan i januari 2007. Då tillträdde Sandinistfronten och regeringen med president Daniel Ortega efter att ha besegrat den liberala högeralliansen. Inför 300.000 nicaraguaner kungjorde Ortega att landet skulle ansluta sig till ALBA och Petrocaribe, som leds av regeringen i Caracas.

På kvällen talade Venezuelas president Hugo Chavez inför 5000 bönder och överlämnade traktorer och två enorma generatorer som var det första beviset på de nya för bindelserna mellan Nicaragua och Venezuela. Sedan dess har elavbrotten blivit allt mer sällsyntare.

Abelardo Barrios är ingenjör och chef för det jättelika bygget. Han beskriver detaljerat hur det nya raffinaderiet inte bara ska göra Nicaragua oberoende av de tidigare transnationella oljebolagen. Det ska även kunna exportera 100.000 fat diesel eller bensin varje dag till sina grannar i Centralamerika som befinner sig i klorna på oljebolag som Chevron, Shell eller Esso.

– Vi ska lagra bensin, diesel, Full Oil, flygbensin och gas i sammanlagt 15 cisterner med en total lagringskapacitet på drygt en miljon fat. Det är den första fasen av bygget. Den andra fasen handlar om raffineringen av de fem bränslena. Just nu diskuteras även ett tredje petrokemiskt projekt för nationell produktion av plast, pvc, med mera som innebär stora investeringskostnader och som fortfarande hänger i luften, säger Barrios.

Oljan som ska importeras, lagras eller raffineras i Puerto Sandino kommer från oljefälten i Orinoco, södra Venezuela, världens största gas- och oljereserver. Det är i huvudsak tung lågthaltig smutsig olja som kräver mycket arbete.

Anläggningen är uppdelad i cisterner, brandskydd och distribution. Var 20:e minut ska sammanlagt 18 tankbilar kunna tankas fulla samtidigt och bege sig ut i landet för att distribuera bränslet.

– Raffinaderiet ska kunna raffinera 150.000 fat per dag för att tillfredsställa marknaden i Nicaragua och Centralamerika. Men raffinaderiet är bara en mindre del i ett tre gånger så stort industriellt projekt på sammanlagt 40 hektar. I framtiden, kring 2000-2025, blir det produktion på 420 hektar.

Den första Solparken invigs 2013 i Nicaragua. Foto: Jairo Cajino.

Solens välsignelse

Vad hade hänt på det energipolitiska området i Sverige om vi hade den här bokstavligt brännande solen? har jag ofta tänkt när den centralamerikanska solen sveder huvudsvålen. Vad hade vi inte kunnat göra? Men för ett fattigt land som Nicaragua handlar det om enorma investeringar, resurser som landet inte har. Trots det är Nicaragua pionjärer i Centralamerika i införandet av solcellsenergi.

Ingen av de tre nyliberala regeringarna (1990-2006) satsade på solen. Med Sandinistregeringens tillträde i januari 2007 påbörjades ett ambitiöst program. I december 2012 hade sammanlagt 7300 solpaneler installerats, framför allt i regioner och otillgängliga områden dit den pågående elektrifieringen ännu inte nått sina konsumenter.

I staden Diriamba har en av de största solcellsanläggningarna i Latinamerika installerats. De genererar 1,3 mw. Projektet fick stöd av Japan med tolv miljoner dollar medan regeringen satsade 530.000 dollar. Sammanlagt är det 5,880 solpaneler som tillsammans skapar nästan en (1) megawatt. Eller i mer begripliga termer; installationen kan försörja 100.000 hushåll om dessa konsumerar i genomsnitt 150 kilowatt per månad. I vårt fall i Honduras konsumerar vi varje månad cirka 250 kw. Energiförbrukningen i en genomsnittlig lägenhet i Sverige är, enligt ”Energirådgivaren” cirka 12 000 kWh per år. Av denna summa är 6 500 kWh uppvärmning, 2 500 kWh är varmvatten, 2 500 kWh är hushållsel och resterande 500 kWh är tvätt och torkning.

Innan sandinisterna återtog regeringsmakten avverkades mellan 50.000-60.000 hektar skog per år som främst användes av de fattiga som bränsle. Den tendensen har minskat starkt men inte stoppats helt. Med solenergin kan Nicaragua reducera utsläppet av koldioxid med 100.000 ton eller rädda 2,8 kvadratkilometer skog från avverkning. Dessutom genererar anläggningen i Diriamba ett årligt intag av 980 tusen megawatt/timme till stamnätet.

När vi reser runt i Nicaragua ser vi hur solpanelerna har slagit igenom, framför allt på landsbygden. På den historiskt sett bortglömda Atlantkusten, som i huvudsak bebos av indianfolken miskitos, sumos och ramas samt en stort svart befolkning vid den norra gränsen mot Nicaragua, har solenergin fått ett stort genomslag. Projekten har också fått stöd från regeringarna i Norge, Schweiz, Tyskland och Kanada. I regioner som Waspam, Puerto Cabezas, Bonanza, Rosita, Siuna och Prinzapolka har elektrifieringen kommit för att stanna. För människorna är det en Revolution inom Revolutionen att få el.

Lenin om el och Sovjetmakt

“För att lägga grunden för socialismen behövs två saker; sovjetmakt (arbetare-bondemakt) och elektrifiering av landet”, sa Lenin. Vem kan ifrågasätta det påståendet?

I energikretsar i Nicaragua talas det kanske inte så mycket om Lenin. Däremot mycket om ”solidaritet, kristenhet och socialism”. Och elektrifiering av Nicaragua är en oundgänglig del i arbetet på alla fronter och nivåer för att skapa ett bättre liv. Det är omöjligt att modernisera ett land om det inte finns elektricitet. Men den ekonomiska modellen som påtvingades från ”Grannen i Norr”, har också gjort sitt och sänkte det i naturresurser så rika Nicaragua i en misär och armod som bara Haiti kunde överträffa.

https://youtu.be/p8ukiVpbTiA

Det menar Emilio Rappaccioli, energiminister i Sandinistregeringen när Flamman träffar honom i Managua.

Emilio Rappaccioli, energiminister i Nicaragua.

– Under alla år hade underhållet av elnätet missköts grovt. Investeringar gjordes inte. Elransoneringarna uppgick ibland till 12-14 timmar per dag. När FSLN vann regeringsmakten ställde vi frågan till Chavez om Venezuela hade några generatorer disponibla som Nicaragua kunde låna. Och det föll sig så, att Venezuela just då hade köpt in ett par generatorer i Tyskland. Och i stället för att gå till Venezuela, anlände fartyget med generatorerna till Nicaragua, utan ett enda kontrakt undertecknat, säger den annars mycket allvarlige Rappaccioli och ler.

Anläggningarna representerade 60 mw vardera och i mars 2007 satte de igång och genera el. Men det räckte inte. Venezuela hade också köpt in ett par generatorer från företaget Hyundai i Sydkorea som även dessa gick till Nicaragua. Under hela 2007 gjordes elransoneringar men 2008 upphörde dessa.

Det året skapades ett gemensamt företag mellan PDVSA (Ven) och Petronic (Nic) som döptes till Albanisa. Företaget tog formellt på sig operationerna och investeringarna som hade genomförts inom energisektorn. Fram till år 2010 ökade Albanisa energiutbudet med 280 megawatt och skapade till och med ett reservutbud utöver energikonsumtionen, oerhört viktigt för att undvika ”proppar” eller elavbrott i nätet när torkperioden inträffar eller när en anläggning måste stoppas för underhåll.

– År 2009 hade vi skapat ett relativt tillförligt elnät. För vad är nyttan med bra generatorer och anläggningar om själva stamnätet inte håller måttet? undrar energi- och gruvministern.

Nicaragua inledde en verklig offensiv och från 2007-2012 hade energiutbudet ökat till 515 mw, inklusive de 290 mw från de termiska installationerna som installerades med hjälp av Venezuela.

Men det nya i Nicaragua är de förnyelsebara energikällorna. Produktionen för dessa energikällor har ökat med 223 mw. Totalt har det investerats 1.051 miljoner dollar.

– De förnyelsebara energikällorna har varit oerhört viktiga för att stå emot den kraftiga ökningen av oljepriset som är förödande för ett land som Nicaragua. Därför har vi en utarbetad plan för perioden 2013-2018 som i korthet säger bland annat följande:

·         Vindkraftsprojekt med 40 mw.

·         Jordvärmeprojekt på 35 mw från det stora antal vulkaner som finns i Nicaragua.

·         Olika vattenkraftverk på 12-253 mw.

·         Biomassa, spill från sockerbruk.

Vindkraftverk i södra Nicaragua.

Totalt kommer de förnyelsebara energikällorna 2013-2018 att generera 425 mw till en investeringskostnad på 1,62 miljarder dollar. Fyra termiska anläggningar på vardera 35 mw ska byggas för att vara en garant eller utgöra en beredskapsplan. De förnyelsebara energikällorna kommer 2018 att stå för 74 procent. Tar vi bort vattenkraften så representerar sol, vind, med flera förnyelsebara energikällor cirka 35 procent.

– Det ger också privata och utländska investerare en garanti för sina investeringar. Men inte bara för dessa sektorer, vi har gjort stora investeringar för att elektrifiera landet. 2006 hade bara 54 procent el. År 2013 har den siffran ökat till 74 procent. År 2018 kommer 90 procent av landet vara elektrifierat.

– Parallellt med denna utökning av täckningen av landet pågår också kampanjen om att konsumera MINDRE och producera MER el! Vi tillhör de fyra länderna i Latinamerika med högst energiproduktion för att producera ett värde på tusen dollar. Det måste vi förändra. Vi måste få ner energikonsumtionen i belysning, kylning, AC, elektriska motorer eller för att tillaga mat. Fyrtiosju procent av de råvaror vi bränner är ved för att tillaga mat. På andra plats kommer de fossila bränslena till transporter och för att konvertera olja till el. Vi har satt igång en kampanj för att använda vegetabilisk kol just för att få ned vedbränslet. Vi måste undvika att skogen huggs ner och den oerhörda miljöskada den gör på människor och samhälle. För människor som använder ved har i allmänhet ingen ventilation i sitt enkla hus, de suger in den skadliga röken. Över 36.000 barn i Nicaragua avlider varje år på grund av de skador som konsumtionen av vedbränslet orsakar.

 

PETROCARIBE, en gerilla beväpnad med solidaritet

Organisationen bildades 2005 av president Chavez. Det primära målet sades vara att eliminera den spekulativa kapitalistiska marknaden av mellanhänderna som opererar på oljemarknaden och stoppa den växande fattigdomen. Venezuela hade bittra och beska erfarenheter av de stora ”Bläckfiskarna” inom oljehandeln. När Chavez tillträdde som president 1999 betalade bolag som Chevron, Mobil eller Shell en (1) procent i en slags regional välgörenhetsskatt. I dag betalar de mellan 20-95 procent beroende på det internationella oljepriset.

Det senaste mötet i Petrocaribe mellan de 18 medlemsländerna ägde rum i Nicaragua i maj 2013. De flesta är små före detta brittiska kolonier i Karibien. Beslut fattades att inrätta en ny Ekonomisk Specialzon som ska bygga upp en alternativ handelsmarknad som alternativ till frihandelsmarknaden som företräds av de kapitalistiska stormakterna. Där kommer de fattiga länderna i tredje världen till korta. Men de blir själva överrösta av transgenisk majs, ris eller andra produkter som kväver det egna jordbruket på grund av handelsavtalen som stormakterna påtvingar dessa länder.

Venezuela är den ledande kraften i Petrocaribe i egenskap av att förfoga över världens största oljereserver. Venezuela garanterar olja till medlemsländerna medan dessa exporterar sina egna produkter som Venezuela importerar. Det är det som Chavez menade vara solidariska och kompletterande handelsförbindelser.

Oljenotan betalas på kort och lång sikt. Den kortsiktiga skulden, cirka 50 procent, betalas under en period på 30-90 dagar. Resten av skulden betalas av på lång sikt, 17-25 år med en betalningsfri period på 1-2 år och en högsta ränt på en (1) procent om oljepriset överstiger 40 dollar per fat.

Förvaltningen av de ekonomiska medlen från oljeavtalet tillåter mottagarländerna att göra investeringar för att stärka sin ekonomi, inklusive byggandet av raffinaderier, rörledningar och vattenkraftanläggningar som syftar till att ersätta icke förnybar energi med förnyelsebara energiprojekt så som jordvärme, vattenkraft, vind, sol, biomassa.

Avtalet ger inget utrymme för privata kommersiella affärsintressen utan undertecknas mellan Venezuelas regering och den lokala regeringen. I länder som styrts eller styrs av högerregeringar, som av ideologiska skäl inte vill ansluta sig till Petrocaribe, ges ändå möjligheten för enskilda kommuner att skriva avtal med Petrocaribe. Så skedde i Nicaragua mellan stadsfullmäktige i Managua och Petrocaribe innan Sandinisternas seger i november 2006. Även i San Salvador eller andra kommuner i El Salvador skrevs flera avtal under mellan FMLN-majoriteten i respektive kommunfullmäktige och Petrocaribe. Avtalet stipulerar att inriktningen på det ekonomiska överskottet ska användas för införandet av sociala program och en rättvis ekonomisk tillväxt.

De 18 medlemsländerna utgör ett territorium motsvarande 3,5 miljoner km², 180 miljoner invånare och motsvarar tillsammans en BNP på cirka 1.000 miljarder dollar.

Enligt den nicaraguanske sociologen Orlando Nuñez, förgrundsgestalt för det framgångsrika sociala-ekonomiska programmet ”Hambre Cero”, Noll Hunger, har de nya förbindelserna med Venezuela via Petrocaribe och ALBA haft stora fördelar:

– Inte bara via gynnandet av oljan, där vår ekonomi i Venezuela har funnit en strategisk marknad för vår livsmedelsexport som Venezuela behöver, utan även för byggandet av ett gemensamt raffinaderi på vårt territorium (”Simon Bolivars högsta dröm”).

Han hävdar att närmandet mellan de karibiska, syd- och centralamerikanska länderna under de senaste åren motsvarar mer än de tidigare seklen tillsammans. Varför just nu? Svaret ligger i Chavez strategi om en latinamerikansk integration där Petrocaribe är en pjäs i ett större kontinentalt projekt.

Innan Nicaragua anslöt sig till Petrocaribe och ALBA i januari 2007, stod landet på randen av en ekonomisk kollaps på grund av det höga oljepriset på den internationella marknaden. I Nicaragua hade rullgardinen nästan bokstavligen eller mindre dragits ned på grund av bristen på energi vilket orsakade elavbrott dagligen på 8-16 timmar.

Nuñez anser avtalet med Petrocaribe och ALBA är motsatsen till handelsförbindelserna med de kapitalistiska staterna, som till exempel frihandelsavtalet TLC, Cafta eller Nafta som har ruinerat och ödelagt stora delar av Mexikos landsbygd och andra länder på kontinenten.

Inget kapitalistiskt land tar på sig denna typ av ekonomiska handelsförbindelser, är hans slutsats. Den värdering som (Petrocaribes) statschefer gjorde vid det senaste mötet, visar att det finns en reell möjlighet att inleda en väg för att bekämpa fattigdom och utarmning, vilket endast är möjligt om vi tillbakavisar den kapitalistiska marknadens regler och i stället skapar en särskild ekonomisk zon mellan våra länder, säger Nuñez och sammanfattar:

– Petrocaribe har praktiskt taget förvandlats till en ekonomisk gerilla i den kapitalistiska världsmarknadens djungel, en gerilla mot ett system och en ekonomisk världsordning som generar fattigdom, en ekologisk och energetisk gerilla som skapar andra energikällor än de icke förnyelsebara, en latinamerikansk gerilla som slår tillbaka ”balkaniseringen” av våra länder, en gerilla för ursprungsbefolkningarna och mot etnocentrismen, en gerilla mot det maskulina våldet och förnedrandet av kvinnan, en gerilla som är beväpnad med solidaritet”.

Ett kommande nicaraguanskt Klondyke?

För den colombianska oligarkin kom domslutet från den Internationella domstolen i Haag som en iskall dusch. Colombia blir av med 76.000 km² av sitt territorium i Karibien kring ögruppen San Andres, bara 15-16 mil från Nicaraguas atlantkust men 78 mil från Colombias fastland.

Inte för att den ekonomiska och politiska eliten i Bogota är särskilt patriotisk av sig. Tänk bara på det faktum att USA förfogar över nio militärbaser och ett oräkneligt antal militära installationer i det sydamerikanska landet.

Nej, det handlar snarare som så många gånger tidigare om det svarta guldet och naturgasen som finns i Karibien. Ett bokstavligt Klondyke som eliten i Bogota nu har mardrömmar om att Nicaragua pumpar upp oljan och med den de gröna sedlarna.

Området där Nicaragua nu, via ett USA-bolag, har inlett perforeringar är inte området som colombianerna anser vara deras utan ett antal kilometer utanför den nicaraguanska kusten i Karibien. Men finns det olja där, så talar allt för att det också finns mycket olja och gas i området som domstolen i Haag dömde till Nicaraguas fördel.

Konflikten av området kring den 82:a meridianen i Karibien är av gammalt datum och har sitt ursprung i en av USA:s otaliga invasioner av Nicaragua i början av det förra seklet. Nicaragua har alltid ställt anspråk på området. Och 2008, på det Iberoamerikanska toppmötet för statschefer i Dominikanska republiken, ställde Daniel Ortega frågan direkt till dåvarande president Alvaro Uribe:

– När tänker du dra tillbaka Colombias krigsfartyg från San Andres”!?

– När Haag-domstolen fattar sitt beslut, svarade Uribe.

Men nu är Uribe beredd att gå i krig och i konsekvens med detta sätta sig upp mot en överstatlig domstols beslut som Bogota har förbundit sig att följa eftersom landet har ratificerat den internationella konventionen. Men eftersom det snart är val i Colombia har den politiska pressen på den sittande presidenten, Juan Manuel Santos, som ställer upp till omval, blivit hård. Nu säger även han sig vägra att följa domstolsbeslutet, mot colombianska juristers rekommendationer, eftersom det kan få andra följder för Colombia.

Nicaragua har inte suttit med armarna i kors utan har anlitat ett USA-företag som är experter på oljeprospektering i öppet hav. Projektet kostar 30 miljoner dollar och kommer att pågå i tre månader.

– Nicaragua har sedan 1930-talet 32 oljekällor där vi utvinner olja, särskilt i havet på Atlantkusten (Karibien). De autonoma regeringarna på Atlantkusten (Consejos regionales autónomos) måste enligt grundlagen ge sitt tillstånd för prospektering och utvinning av oljan tillsammans med centralregeringen. Prospekteringen gick till USA-företaget Noble, som inom branschen har en stor erfarenhet. De har gjort en studie i tre dimensioner till ett djup på 2.000 meter. Det ger dig en föreställning av underjorden i havet och om det finns kolväte. Studien visade att det finns en stor reserv av karbonater som bildats under miljoner år.

Bolaget stötte två områden, säger Rappaccioli, som kallas Paradis 1 och 2. Noble har hämtat en oljeborrplattform och har sedan två månader inlett perforeringarna i Paradis I som ligger 168 km från staden Bluefields. Företaget kalkylerar att på 1300 meters djup ska de finna kolväten eller naturgas.

– Vi hoppas att de hittar en stor oljefyndighet när de har nått ner till 3300 meter som kan bli kommersiellt möjlig att exploatera. Hur som helst, hittar de olja eller gas så öppnar det omedelbart för perforering av ett nytt borrhål. I tre månader ska perforeringen på Paradis I pågå.

Vad är det som indikerar att det verkligen skulle finnas olja eller gas? undrar jag och energiminister Rappaccioli visar de tredimensionella kartorna som USA-bolaget har tagit fram från sina studier.

– De (bolaget) säger att det finns 25 procents chans. Jag anser att möjligheterna är mycket större men vi tar inte ut några segrar på förhand.

President Daniel Ortega inviger "Planta Victorias del ALBA".

Albanisa, maffiaföretag eller i folkets tjänst?

Nicaragua har i dag den största ekonomiska tillväxten i Centralamerika, större än Costa Rica. Enligt FN-organet Cepal och många andra ekonomiska organ har Nicaragua, tack vare att landet har diversifierat sina internationella handelsförbindelser, fått en helt ny marknad genom ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika. ALBA består av tio länder och fyra observatörer. Nicaraguanska kött- och jordbruksprodukter har slagit produktions- och exportrekord under de senaste fem åren.

I centrum för den explosion av handel och energiinvesteringar i Nicaragua återfinns företagskonglomeratet Albanisa. När det bildades hade den liberala högeroppositionen en knapp majoritet i Nationalförsamlingen. Den användes till att blockera varje radikal reform som sandinistregeringen ville genomföra.

Oppositionen blev ursinnig när regeringen i Caracas (Chavez) och Managua (Ortega) skapade en företagskonstruktion som medförde att högern i Nationalförsamlingen i praktiken blev åskådare, utan möjlighet att styra eller blockera Albanisa. För avtalet skrevs under mellan regeringarna, inte parlamenten.

De tre högerliberala regeringarna som hade styrt Nicaragua sedan 1990 hade bokstavligen försatt landet i en ekonomisk misär som bara kan jämföras med tiden före revolutionen 1979. Folket såg hur den parlamentariska och utomparlamentariska högern bara var intresserad av att sätta käppar i hjulet för regeringens ekonomiska politik genom att paralysera allt arbete i Nationalförsamlingen. Men priset för denna obstruktionspolitik fick oppositionen betala vid valet 2011. FSLN vann en storseger och fick kvalificerad majoritet i Nationalförsamlingen.

– Tack vare anslutningen till ALBA och Petrocaribe kan vi nu helt suveränt och självständigt bygga landet. Konstruktionen innebär att vi kan finansiera sociala och industriella projekt på lång sikt. Det bryter helt mot den traditionella handelsmodellen och motsvarar både de humana som nationens intressen. Albanisa har gett 250.000 nicaraguanska familjer elektricitet. Det är mer än en miljon människor som i dag slipper att gå ut i skogen för att leta ved för att tillaga sin mat.

Det säger Francisco López, en slags handelsminister, chef för det statliga oljebolaget Petronic och vice ordförande i Albanisa. Av oppositionen ses han som Spindeln i vad de betraktar som ett ”maffiakonglomerat”, en speciell utvald skara av de närmaste personligheterna kring ”klanen Ortega”.

https://youtu.be/GyKbSdfj9Pk

 

PDVSA (Ven) och Petronic (Nica) har 51 respektive 49 procent av aktierna i samriskföretaget Albanisa. Oppositionens allt svalare kritik sedan 2008 går ut på att det inte finns någon offentlig insyn. Elaka tungor menar dock att oppositionen är skitsur för att den har fråntagits den självpåtagna rätten att stjäla från de offentliga finanserna, vilket är kutym bland regeringarna i Centralamerika. Men den nicaraguanska statens olika kontrollorgan har fullständig insyn i vad som är Albanisa och rapporterar regelbundet om det ekonomiska tillståndet, menar Lopez som tar kritiken med en klackspark.

– Denna ständiga ångestfyllda klagan från oligarkin och högern och dess attacker mot en nobel modell som ALBA innebär, är i själva verket ett försvar för det nyliberala kapitalistiska systemet. Det är bara förtal att det inte finns en demokratisk insyn och kontroll över finanserna eller Albanisa. För varje gallon bränsle som anländer till Nicaragua registreras det hos Tullverket, hos Skatteverket, där finns ALBA:s eget kontrollorgan.

Handelsministern uppger också att det statliga venezolanska oljebolaget PDVSA anlitar den internationellt erkända schweiziska revisionsbyrån KPMG (International Cooperative). KPMG är stationerad i Nicaragua som ett kontrollorgan och gör revisioner kontinuerligt i de sju dotterbolag som ingår i Albanisa.

Men inte bara KPMG har haft något att erinra om skötseln av Albanisa. Såväl Internationella Valutafonden som Världsbanken har också gett den nicaraguanska regeringen, till skillnad mot de flesta centralamerikanska regeringarna, ett gott betyg för skötseln av landets ekonomi.

– Räntan på investeringslånen uppgår till 2-8 procent. Femtio procent av oljefatet förvandlar vi till kött, kaffe, mjölk, matolja, bönor och andra livsmedelsprodukter. Kaffeodlarna känner i dag sig garanterade av oss via deras finansiering utan tidigare tillstymmelse till jämförelse.

 

Nya hus för invånarna som tidigare levde i fallfärdiga ruckel, säger ingenjören Abelardo Barrios.

Det nya elskåpets välsignelse

Yajaira Cordoba, nöjd med nytt elsystem

Tillbaka i Puerto Sandino. Där står de, en efter en som små lådhus som en svensk villaägare skulle rynka på näsan för. Men för människor som levt under droppande tak av kartong eller hålig zinkplåt och med råttor springande vid sängbenen på natten, är det en dröm som går i uppfyllelse. Ett enkelt tvättställ gjutet i cement kantar ingången till det lilla huset som kanske uppgår till högst 40 kvadratmeter. Men det är anständigt hus som ger familjen ett mänskligt värde. Dessutom betalar de nyinflyttade inte en cordoba.

Husen står nästan färdiga för inflyttning och Yajaira Cordoba suckar när hon säger att ”nästa gång är det kanske vår tur”.

– För det är vår regering. Den har gjort mycket för oss. Titta bara på elledningarna och elskåpet som vi har fått installerat tack vare bygget av det nya raffinaderiet, säger hon och gör en svepande rörelse mot kabeln som är ansluten till de nya cementgjutna el-stolparna vid vägkanten. Tidigare hade vi sporadisk el och en kabel som vi tjuvanslöt till en stolpe. Men fluktuationerna i strömmen gjorde att TV:n brann och alla el-artiklar förstördes. Nu är det stabilitet i nätet, säger hon och ler.

Bakom henne kvider grisen och hennes treåriga dotter tittar storögt på Flammans utsända. Lilltjejen opererades för hjärtproblem för ett år sedan och är nu helt återställd.

– Det hade aldrig hänt under de tidigare regeringarna för då kostade det att bli opererad. De fattiga dog antingen på grund brist på läkare och hälsovård eller för att vi inte hade råd att köpa medicinen läkaren ordinerade.

Framför henne har gatan fått kullersten och dammet vid sol eller lerhavet vid de tropiska regnen har försvunnit och förändrat livet och hälsan för hennes och de andra familjerna i området. För de fattiga är de mänskliga rättigheter som går i uppfyllelse.

Eller som Orlando Nunez uttryckte det, ”en gerilla beväpnad med solidaritet”.

Yajaira Cordoba hus i all enkelhet.

FAKTA ALBANISA

Albanisa kan nästan betraktas som ett konglomerat. Överskottet går till att subventionera verksamheter som gynnar de fattigaste. Men företaget gör även samhällsstrategiska investeringar, som till exempel inom energisektorn. De sju viktigaste dotterföretagen är följande:

·         Alba Alimentos (Albalinisa), kontrollerar exporten av kött, mejerivaror, nötkreatur, bönor och andra produkter till Venezuela.

·         Alba Generación, kontrollerar de termiska kraftverken som genererar el.

·         Alba Depósitos, som är lagring av bränsle.

·         Alba Caruna, som hanterar alla finansiella företag i gruppen.

·         Alba Transporte, som samverkar med transportkooperativen i huvudstaden Managua och ger stora subventionerar till biljettpriset.

·         Alba Equipos, förfogar över en stor maskinpark av tunga fordon i byggnadsbranschen.

·         Alba Forestal, sågverksföretaget som bildades i samband med den förödande orkanen Felix på Atlantkusten i september 2007 som förstörde 1,3 miljoner hektar skog.