Tillbaka till Upprorets Leon, Nicaragua: Erövringen av det ointagliga Fortet Acosasco

Ett helt folk i staden Leon, Revolutionens huvudstad deltog i upproret mot Somozatyrannin de första dagarna i juni 1979. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Rätten att göra

UPPROR

Striden på liv och död i upprorets Leon i Nicaragua juli 1979

Av Dick & Miriam Emanuelsson


I det tredje och avslutande reportaget från Nicaragua har latinamerikareportrarna Dick* och Miriam Emanuelsson träffat för detta sandinistiska gerillasoldater i Nicaraguas näst största stad Leon, även döpt till ”Revolutionens Huvudstad”. Leon befriades tolv dagar innan huvudstaden Managua och landet i sin helhet. Nationalgardets sista fäste som föll var Fortet Acosasco. Där torterades och mördades de politiska fångarna.

LEON-NICARAGUA, 3 juni 1979: Meter för meter ryckte sandinistgerillans kolonner fram mot det ointagliga Fortet Acosasco. Parallellt med dem ett mobilt radioteam från Radio Venceremos (”Vi Ska Segra”), officiellt organ för FSLN:s Västfront. Radiochefen Edmundo Icaza tog mikrofonen och med upphetsad andfådd röst öppnade han programmet via sin kortvågsradio som hela Leons befolkning andäktigt lyssnade på:

”I detta ögonblick befinner vi oss bara några meter från Fortet Acosasco. Kolonnerna rycker fram och Nationalgardet flyr! Nu går kolonnerna in i Fortet medan andra gerillakontingenter förföljer ´Gardets´ flyende soldater.”

Sandinistgerilla i slutoffensiven 1979 mot den USA-stödda Somozadiktaturen.FOTO: Okänd.

Efter en månads intensiva gatustrider i Nicaraguas näst största stad Leon, kunde befolkningen strömma ut på gatorna för att fira, men också för att ta hämnd mot en av de blodigaste militärdiktaturer som Latinamerika och Karibien skådat. Somozadynastin, som sedan mordet 1936 på Nicaraguas nationalhjälte Augusto Cesar Sandino hade skapats och backats upp av USA, gick till sin ända.

Över 50.000 nicaraguaner hade dödats, de flesta av det Nationalgarde som USA skapade efter mordet på Sandino och som leddes av den förste Somoza; Anastasio ”Tacho” Somoza Garcia.

"Tacho" Somozas sista dans.

Den unge poeten
Rigoberto López Pérez.

Tjugo år passerade under diktatur. Klockan slog 23.20 den 21 september 1956. Det nicaraguanska liberala partiet (PLN) hade än en gång lanserat Somoza som sin presidentkandidat, en ren formell sak i ett land där diktatorn förkläddes i demokratiska kläder. Somoza svävade runt i en dans i Arbetarnas Hus i Leon, där festen hölls, och njöt av tonerna till ”Caballo Negro”, den svarte hästen. Den 28-årige poeten Rigoberto Lopez Perez reste sig och närmade sig diktatorn med ett leende och drog samtidigt fram sin Smith&Wesson, kaliber 38 och avlossade fem skott mot Somoza som föll dödligt sårad mot dansgolvet.

Anastasio Somoza y Jack Murphy, senare en
kongressman som var "studiekamrat" med Somoza 

på USA:s militärakademi West point.

Sonen Anastasio Somoza Debayle var den naturlige efterträdaren. Han skickades vid 10 års ålder till USA där han sattes på skolbänken, en utbildningskarriär som kröntes 1943 då han som 17-åring började studera vid USA:s militärakademi.

När Revolutionen segrade den 19 juli 1979 flydde Somoza med statskassan till Miami där han, i likhet med Latinamerikas olika diktatorer, sökte politisk asyl. Men president Jimmy Carter överraskade världen med att vägra Somoza asyl, trots att hans demokratiske partivän, den legendariske Franklin D Roosevelt någon gång på 1930-talet myntat frasen; ”Somoza är kanske en Son of a Bitch, men han är vår Son of a Bitch”.

För Somoza fanns inget annat råd än att flyga till sin förtrogne vän i Paraguay, militärdiktatorn Alfredo Stroessner (1953-1989). Men det blev en kortvarig exil. Den 18 september 1980 gick Somozas bepansrade bil in i ett bakhåll i huvudstaden Asuncion, utförd av den argentinska ERP-gerillan. Somozadynastin blev definitivt och litterärt begraven den dagen.

Resterna av Somozas Mercedes efter att bazukagranaten slog in i den bepansrade bilen i Paraguays huvudstad Asuncion, avlossad av den argentinska ERP-gerillan.

Försvar mot pirater

Solen lyser från en klarblå himmel när vi en söndagsförmiddag anländer till fortet Acosasco. Det var den sista befästningen som Nationalgardet kontrollerade i León, praktiskt taget ointaglig. Värmen börjar gå över 35 grader och solen gassar. Svettdropparna tränger fram. León och Centralamerikas Stillahavskust är vanligtvis stekhett nästan året runt. Trots att fortet ligger på en bergstopp med en vidunderlig utsikt åt alla håll är det outhärdligt hett.

Fortet byggdes 1889 av den dåvarande konservative presidenten Roberto Sacasa och var ämnat att försvara Leon mot pirater som då härjade på bägge sidor av ”Amerikas Midja”, som Centralamerika kallas. Med Somozadiktaturen förvandlades Fortet till en bas för Nationalgardet där motståndare mot diktaturen torterades och mördades.

I och med Revolutionens seger kom fortet att överges och blev en naturens och tjuvars tillhåll. Fängelsegallren och annat järn monterades ned och såldes som skrot. Den tropiska fukten trängde in i de mörka fängelsehålorna och bildade mossa och mögel.

Fortet Acosasco hade en utmärkt strategisk position med utsikt över alla flanker vilket gjorde det omöjligt att inta för en gerilla med lätta vapen. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

År 2012 bildade före detta sandinistkrigare en arbetsgrupp som med stöd av Leons borgmästare och kommunalfullmäktige vill restaurera Fortet för att hålla historiens ljus levande som ett museum. Utländska turister frågar ofta efter Fortet, säger våra ciceroner. Men det saknas pengar, uppger Omar Ernesto Roque Iglesias, före detta gerillasoldat i FSLN när vi börjar vår rundvandring i det triangelformade Fortet.

– Vi kunde aldrig inta Acosasco rent militärt. Därför inledde vi, enligt den militära planen, belägringen av fortet den 3 juni 1979. Exakt en månad senare började det slutliga upproret i Leon.

Omar berättar att planen för sandinisternas slutoffensiv var att splittra upp Nationalgardets styrkor över hela landet. I Leon attackerade sandinisterna Gardets viktigaste punkter samtidigt. Dessa utgjordes av Gardets högkvarter; El Comando, fängelset ”La 21”, Flygplatsen Godoy, Centralbanken och stadens allmänna sjukhus. Samtidigt placerades sandinistkommandon ut vid de strategiska in- och utfartsvägarna till Leon som gick mot huvudstaden Managua, staden Chinandega och vägen som ledde till Fortet. Dessa specialkommandon hade uppgiften att ligga i bakhåll och attackera när förstärkningar skickades till de belägrade fem strategiska platserna i Leon.

– I början av offensiven förlorade vi många kamrater på grund av militär oerfarenhet. Men efter hand som mer erfarna kamrater dök upp förändrades situationen. Den 16 juni retirerade ´Gardet´ från fängelset ”La 21” och den 20 juni intogs Gardets högkvarter, El Comando. Nationalgardisterna drog sig tillbaka till Fortet.

Omar Iglesias berättar om Fortets existens och roll. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

I Nationalgardets El Comando befann sig Leons högste militäre chef, generalmajoren Gonzalo Evertz, alias ”Vulcano”. Denne tog massor av civila som gisslan som användes som mänskliga sköldar. ”El Vulcano” gick i mitten av folkmassan i riktning mot Fortet där han senare plockades upp av en militärhelikopter när Fortet var totalt omringat av sandinisterna den 7 juli.

Ricardo Baltodano, som 1979 gick under namnet “Lucas” var en av de som trängde in i Kommandot den 20 juni. Så här sa han i ett radioprogram 2001:

– Vapnen hade soldaterna grävt ned i ett grannhus och ovanpå placerade de döda kropparna. När vi anlände var kropparna i ett förruttnande tillstånd där maskarna hade börjat tränga fram. Jag smittades av gulsot för att ha dragit bort dessa döda för att plocka fram de 300 dolda gevären.

Sandinistgerilla på en av Leons gator.

Tillfället för tillfångatagandet av Nationalgardets överste Ariel Arguello Valle samt hans son och andra gardister vid intagandet av El Comando, Gardets högkvarter i Leon.

Inom Sandinistgerillan utmärkte sig kvinnorna särskilt. De gerillasoldater som hade placerats ut vid foten av berget där Fortet Asarrasco leddes av gerillakommendanten Leticia Herrera, alias ”Miriam”. Andres Lara, som då var 18 år minns som igår när han deltog i intagningen av Fortet den 7 juli under ”Miriams” befäl.

– Vi intog fortet samtidigt som ´Gardet´ flydde i panik. Vi fick order att förfölja dem och tillintetgöra dem till sista man, om de inte gav upp. Gardet likviderades i sina skyttegravar, säger Lara och pekar på en plats där ett 50-tal av gardisterna begravdes.

Andres Lara var 18 år när han deltog i stormningen av Fortet. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Han uppger att totalt fanns det cirka tusen nationalgardister i Fortet som också var en transitplats för Gardet.

– Många kamrater som förföljde dem dödades av flyget. Befrielsen av detta folk kostade mycket blod och tårar.

I cellerna där det funnits politiska fångar fanns inte en levande kvar. De hade alla avrättats av sina bödlar innan dessa flydde.

Den kvinnliga gerillaledaren Leticia Herrera, alias “Miriam”.

Fängelset och tortyren

Det är fuktigt varmt när vi går in i det som var Fortets Bunker. Vi skrämmer upp bunkerns hyresgäster, ett tiotal fladdermöss som nästan flyger rakt i ansiktet på oss när vi går in i en av cellerna. Där har arbetsgruppen för Fortet satt upp handskrivna namnlistor på de politiska fångar som fördes hit och som torterades och mötte döden här.

Bunkern är rund som en tårta och varje ”tårtbit” utgjordes av en cell. I mitten av denna ”tårta” finns fortfarande det smala ”badkaret”, La Pila.

– I den ena änden strömmade vattnet in och i den andra strömmade det ut. Här fanns kablarna som applicerades i vattnet med varierande strömstyrka. Fången stod upprätt med vattnet upp till munnen. Skriken från den torterande fången var en tortyr för resten av fångarna, säger Segustín Reyes Hernández.

Seguistín Reyes Hernández vid ´badkaret´ där elen applicerades mot gripna sandinister. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Han var gerillasoldaten “William” och tillhörde gerillakolonnen Carlos Manuel Jarquín som opererade i León och andra delar av landet.

Han visar det andra “badkaret” som är beläget tio meter utanför bunkern.

– Även här stod fången upprätt i det smala ´karet´. Men vattnet blandades med salt och där stod fången under en brännande sol i 40 graders värme. Huden förtorkades och sår sprack upp under den omänskliga tortyren.

“El Repollal”, Vitkålsfältet, kallades den plats runt Fortet där fångarna avrättades och deras huvud placerades ut. Därför kallades den platsen för “El Repollal” för på avstånd såg det ut som ett fält med vitkålshuvuden.

Bilder på mördades sandinistkämpar i Leon.

Seguistín visar några av hundratals namn på politiska fångar som torterades och avrättades i Fortet.

Begravning av några av Somozadiktaturens offer i Leon.

Vid infarten till Fortet finns “El Horno”, Fortets ugn. Det är en cementkonstruktion, cirka 7-8 meter lång och 1.20 meter bred. Med penseldrag har någon skrivit “FSLN-VIVA LA REVOLUCIÓN”! Strax till höger om mitten finns det en nedgång och ett litet utrymme som måste vara mellan 80-90 centimeter högt, omöjligt att stå upp i.

– Man behövde inte studera marxism för att hata Somoza, säger Jorge Capelan och tittar på utrymmet där Nationalgardet placerade de politiska fångarna i ”Ugnen”.

Nu är det mitt på dagen och solen står i zenit. Cementtaket är så hett att de är möjligt att steka ägg på det. Och få fångar måste ha överlevt inne i ugnen.

I denna cementkonstruktion placerades fångar som under timmar torterades av hettan.
FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Jorge Capelan, internationalist från Uruguay, som deltog i kriget mot de USA-stödda ´Contras´ (1980-1990) som försökte störta den Sandinistiska regeringen, en historisk parallell som nu går igen i Venezuela 2017. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Från Uruguay till Nicaragua

Capelan var en internationalist från Uruguay som under USA:s krig mot sandinistregeringen (1980-1990) deltog i försvaret av den unga sandinistregeringen. USA skapade och utrustade de så kallade ´Contras´. Under de tio åren genomförde dessa ett ekonomiskt sabotage mot ett av Latinamerikas fattigaste länder och till priset av ytterligare 50.000 döda.

När militärkuppen genomfördes i Uruguay i juni 1973 var Capelan 12 år. Tre år senare gick lämnade han och hans mor Uruguay och gick i exil till Venezuela. När sandinisterna segrade i juli 1979 flyttade de till Nicaragua för att delta i återuppbyggnadsarbetet.

Men det blev ett nytt krig och Jorge, som var medlem i det Sandinistiska Ungdomsförbundet JS19 de Julio, där han hade Ricardo Baltodano som sin ledare, tog värvning och stred i norra Nicaragua vid gränsen till Honduras där ´Contras´ hade sina baser. Året innan sandinisterna förlorade makten 1990, lämnade han Nicaragua och bosatte sig i Lund, i Sverige.

Men längtan efter Nicaragua var för stark och när sandinisterna återtog makten 2007, reste han tillbaka en tid senare och arbetar nu som webmaster på radiostationen Radio La Primerisima, oberoende sandinistisk. I Leon deltar han aktivt i arbetsgruppen för att skapa ett museum i Fortet.

– Precis som Spanien på 1930-talet var Nicaragua på den tiden full av ”internationalister”, människor från olika länder som identifierade sig med det nicaraguanska folkets kamp och dess revolution. Många av dem offrade livet, säger Capelan.

Han säger att hans starkaste minne från den tiden kommer från Marcos, en jämnårig vän från Uruguay. Hans far var Hiber Conteris, en av landets viktigaste författare och medlem av Tupamarosgerillan, men vid den tidpunkten fängslad på grund av hans kamp mot diktaturen.

– Jag hjälpte Marcos att komma i kontakt med det nicaraguanska samhället och de bondekooperativ där jag arbetade. Tillsammans med en annan kamrat lärde vi honom att använda geväret. Efter en tid försvann Marcos och en dag kom den sorgliga nyheten om att han hade dödats i strid med ´Contras´.

– Jag minns också schweizaren Maurice Demierre. Han arbetade med bönderna i Somotillo i norra Nicaragua. Han var älskad av alla där, speciellt de allra fattigaste. När han skulle köra några bondkvinnor till en säker plats mitt i natten utsattes han för ett bakhåll av ´Contras´. Hans gamla vita Toyota påträffades genomborrad av kulhål och Maurice död. Hela Somotillo (stad i norra Nicaragua) minns fortfarande Maurice och vad han gjorde för dem.

I den centrala parken i Somotillo har invånarna rest ett monument över Maurice Demierre som en hyllning till denne internationalist. Han var en av flera internationalister som gav sina liv i kampen för Nicaraguas självständighet. På bilden tillsammans med sin nicaraguanska fru. MONTAGE: REVISTA CORREO.

Ett Museum för framtiden

Benito Lacayo. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Benito Lacayo brinner för uppgiften om att skapa det museum som ska vara en väckarklocka för den nuvarande och kommande generationer i Nicaragua.

– Fortet har cirka åtta hektar. Många av de före detta gerillasoldaterna är gamla och sjuka men här finns det andra som kan och vill restaurera Fortet som är av en nationell historisk angelägenhet.

Och Capelan instämmer:

– Det råder så klart inte samma euforiska stämning bland ungdomen i Nicaragua som det gjorde 1979. Utmaningarna i dag är enorma. En komplett kulturell&ideologisk apparat bombarderar ungdomen 24 timmar om dygnet. Det har naturligtvis återverkningar på folkets medvetenhet, särskilt med tanke på att de som bombarderar har sitt ursprung i USA, understryker Capelan.

Den politiska medvetenheten 1979 bland Nicaraguas ungdom var mycket hög för "man behövde inte läsa Marx för att hata Somoza", som Jorge Capelan säger.

Han menar att därför är projektet med att förvandla Fortet till ett museum så viktigt. Han hänvisar också till att Nicaragua styrdes av tre nyliberala regeringen under 16 år som gjorde allt för att radera ut historien.

– Den liberale utbildningsministern Humberto Belli försökte att bränna upp häftena som användes under alfabetiseringskampanjen 1981, då analfabetismen reducerades från 51 procent till 13 procent.

– Så är det 21:a seklets medvetenhet, på gott och på ont. Men om Nicaragua ska kunna hävda sin egen nationella utveckling och suveränitet måste landet och folket ha en mycket solid medvetenhet om sin egen historia. Och idén om Fortet går i den riktningen.

Det sandinistiska ungdomsförbundet organiserar hundratusentals medlemmar och för en permament politisk och ideologisk kamp för att Nicaraguas ungdom inte ska bli offer för den manipulering från det kulturella bombardemanget från USA. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

* Dick Emanuelsson deltog i grundandet av Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua 1981 och var redaktör för förbundets tidning ”Nyheter från Nicaragua” 1981-1986.

En kortare version publicerades den 13 juli, 2017 i Proletären

Video-intervjuer (på spanska):

Así fue la toma del Fortín de Acosasco en la insurrección el 7 de julio de 1979 en León, Capital de la Revolución Sandinista

https://vimeo.com/981954533

Video:

“Aquí estaba la cárcel y aquí torturaban”

https://vimeo.com/981955716

Video: Así se torturaba en el “Horno”

https://vimeo.com/981962525