 |
| Ett helt folk i staden Leon, Revolutionens huvudstad deltog i upproret mot Somozatyrannin de första dagarna i juni 1979. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
Rätten att göra
UPPROR
Striden
på liv och död i upprorets Leon i Nicaragua juli 1979
Av
Dick & Miriam Emanuelsson
I det tredje och avslutande reportaget från Nicaragua har latinamerikareportrarna Dick* och Miriam Emanuelsson träffat för detta sandinistiska gerillasoldater i Nicaraguas näst största stad Leon, även döpt till ”Revolutionens Huvudstad”. Leon befriades tolv dagar innan huvudstaden Managua och landet i sin helhet. Nationalgardets sista fäste som föll var Fortet Acosasco. Där torterades och mördades de politiska fångarna.
I det tredje och avslutande reportaget från Nicaragua har latinamerikareportrarna Dick* och Miriam Emanuelsson träffat för detta sandinistiska gerillasoldater i Nicaraguas näst största stad Leon, även döpt till ”Revolutionens Huvudstad”. Leon befriades tolv dagar innan huvudstaden Managua och landet i sin helhet. Nationalgardets sista fäste som föll var Fortet Acosasco. Där torterades och mördades de politiska fångarna.
LEON-NICARAGUA, 3 juni
1979: Meter för meter ryckte sandinistgerillans kolonner fram mot det
ointagliga Fortet Acosasco. Parallellt med
dem ett mobilt radioteam från Radio Venceremos (”Vi Ska Segra”), officiellt
organ för FSLN:s Västfront. Radiochefen Edmundo Icaza tog mikrofonen och med
upphetsad andfådd röst öppnade han programmet via sin kortvågsradio som hela
Leons befolkning andäktigt lyssnade på:
”I detta ögonblick befinner vi oss bara några meter
från Fortet Acosasco.
Kolonnerna rycker fram och Nationalgardet flyr! Nu går kolonnerna in i Fortet
medan andra gerillakontingenter förföljer ´Gardets´ flyende soldater.”
 |
| Sandinistgerilla i slutoffensiven 1979 mot den USA-stödda Somozadiktaturen.FOTO: Okänd. |
Efter en månads
intensiva gatustrider i Nicaraguas näst
största stad Leon, kunde befolkningen strömma ut på gatorna för att fira, men
också för att ta hämnd mot en av de blodigaste militärdiktaturer som
Latinamerika och Karibien skådat. Somozadynastin, som sedan mordet 1936 på
Nicaraguas nationalhjälte Augusto Cesar Sandino hade skapats och backats upp av
USA, gick till sin ända.
Över 50.000 nicaraguaner hade dödats, de flesta av det
Nationalgarde som USA skapade efter mordet på Sandino och som leddes av den
förste Somoza; Anastasio ”Tacho” Somoza Garcia.
 |
| "Tacho" Somozas sista dans. |
 |
| Den unge poeten Rigoberto López Pérez. |
Tjugo år
passerade under diktatur.
Klockan slog 23.20 den 21 september 1956. Det nicaraguanska liberala partiet
(PLN) hade än en gång lanserat Somoza som sin presidentkandidat, en ren formell
sak i ett land där diktatorn förkläddes i demokratiska kläder. Somoza svävade
runt i en dans i Arbetarnas Hus i Leon, där festen hölls, och njöt av tonerna
till ”Caballo Negro”, den svarte hästen. Den 28-årige poeten Rigoberto Lopez
Perez reste sig och närmade sig diktatorn med ett leende och drog samtidigt fram
sin Smith&Wesson, kaliber 38 och avlossade fem skott mot Somoza som föll
dödligt sårad mot dansgolvet.
Anastasio Somoza y Jack Murphy, senare en
kongressman som var "studiekamrat" med Somoza
kongressman som var "studiekamrat" med Somoza
på USA:s militärakademi West point.
Sonen Anastasio Somoza Debayle var den naturlige
efterträdaren. Han skickades vid 10 års ålder till USA där han sattes på
skolbänken, en utbildningskarriär som kröntes 1943 då han som 17-åring började
studera vid USA:s militärakademi.
När Revolutionen segrade den 19 juli 1979 flydde Somoza
med statskassan till Miami där han, i likhet med Latinamerikas olika diktatorer,
sökte politisk asyl. Men president Jimmy Carter överraskade världen med att
vägra Somoza asyl, trots att hans demokratiske partivän, den legendariske
Franklin D Roosevelt någon gång på 1930-talet myntat frasen; ”Somoza är kanske en Son of a Bitch, men han
är vår Son of a Bitch”.
För Somoza fanns inget annat råd än att flyga till sin
förtrogne vän i Paraguay, militärdiktatorn Alfredo Stroessner (1953-1989). Men
det blev en kortvarig exil. Den 18 september 1980 gick Somozas bepansrade bil
in i ett bakhåll i huvudstaden Asuncion, utförd av den argentinska
ERP-gerillan. Somozadynastin blev definitivt och litterärt begraven den dagen.
 |
| Resterna av Somozas Mercedes efter att bazukagranaten slog in i den bepansrade bilen i Paraguays huvudstad Asuncion, avlossad av den argentinska ERP-gerillan. |
Försvar mot pirater
Solen lyser från en klarblå himmel när vi en söndagsförmiddag anländer till fortet Acosasco. Det var den
sista befästningen som Nationalgardet kontrollerade i León, praktiskt taget
ointaglig. Värmen börjar gå över 35 grader och solen gassar. Svettdropparna
tränger fram. León och Centralamerikas Stillahavskust är vanligtvis stekhett
nästan året runt. Trots att fortet ligger på en bergstopp med en vidunderlig
utsikt åt alla håll
är det outhärdligt hett.
Fortet byggdes 1889 av den dåvarande konservative
presidenten Roberto Sacasa och var ämnat att försvara Leon mot pirater som då
härjade på bägge sidor av ”Amerikas Midja”, som Centralamerika kallas. Med
Somozadiktaturen förvandlades Fortet till en bas för Nationalgardet där motståndare
mot diktaturen torterades och mördades.
I och med Revolutionens seger kom fortet att överges
och blev en naturens och tjuvars tillhåll. Fängelsegallren och annat järn monterades
ned och såldes som skrot. Den tropiska fukten trängde in i de mörka
fängelsehålorna och bildade mossa och mögel.
 |
| Fortet Acosasco hade en utmärkt strategisk position med utsikt över alla flanker vilket gjorde det omöjligt att inta för en gerilla med lätta vapen. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
År 2012 bildade
före detta sandinistkrigare en arbetsgrupp som med stöd av
Leons borgmästare och kommunalfullmäktige vill restaurera Fortet för att hålla
historiens ljus levande som ett museum. Utländska turister frågar ofta efter
Fortet, säger våra ciceroner. Men det saknas pengar, uppger Omar Ernesto Roque Iglesias, före detta
gerillasoldat i FSLN när vi börjar vår rundvandring i det triangelformade
Fortet.
– Vi
kunde aldrig inta Acosasco rent militärt. Därför inledde vi, enligt den
militära planen, belägringen av fortet den 3 juni 1979. Exakt en månad senare
började det slutliga upproret i Leon.
Omar berättar att planen för sandinisternas
slutoffensiv var att splittra upp Nationalgardets styrkor över hela landet. I
Leon attackerade sandinisterna Gardets viktigaste punkter samtidigt. Dessa
utgjordes av Gardets högkvarter; El Comando, fängelset ”La 21”, Flygplatsen
Godoy, Centralbanken och stadens allmänna sjukhus. Samtidigt placerades
sandinistkommandon ut vid de strategiska in- och utfartsvägarna till Leon som gick
mot huvudstaden Managua, staden Chinandega och vägen som ledde till Fortet.
Dessa specialkommandon hade uppgiften att ligga i bakhåll och attackera när
förstärkningar skickades till de belägrade fem strategiska platserna i Leon.
– I början av offensiven
förlorade vi många kamrater på grund av militär oerfarenhet. Men efter hand som
mer erfarna kamrater dök upp förändrades situationen. Den 16 juni retirerade ´Gardet´
från fängelset ”La 21” och den 20 juni intogs Gardets högkvarter, El Comando.
Nationalgardisterna drog sig tillbaka till Fortet.
 |
| Omar Iglesias berättar om Fortets existens och roll. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
I Nationalgardets El Comando befann sig Leons högste militäre chef,
generalmajoren Gonzalo Evertz,
alias ”Vulcano”. Denne tog massor av civila som gisslan som användes som
mänskliga sköldar. ”El Vulcano” gick i mitten av folkmassan i riktning mot
Fortet där han senare plockades upp av en militärhelikopter när Fortet var
totalt omringat av sandinisterna den 7 juli.
Ricardo Baltodano, som 1979 gick under namnet “Lucas”
var en av de som trängde in i Kommandot den 20 juni. Så här sa han i ett
radioprogram 2001:
– Vapnen hade soldaterna grävt ned i ett grannhus och
ovanpå placerade de döda kropparna. När vi anlände var kropparna i ett förruttnande
tillstånd där maskarna hade börjat tränga fram. Jag smittades av gulsot för att
ha dragit bort dessa döda för att plocka fram de 300 dolda gevären.
 |
| Sandinistgerilla på en av Leons gator. |
 |
| Tillfället för tillfångatagandet av Nationalgardets överste Ariel Arguello Valle samt hans son och andra gardister vid intagandet av El Comando, Gardets högkvarter i Leon. |
Inom Sandinistgerillan utmärkte sig kvinnorna särskilt. De gerillasoldater som hade placerats
ut vid foten av berget där Fortet Asarrasco leddes av gerillakommendanten
Leticia Herrera, alias ”Miriam”. Andres Lara, som då var 18 år minns som igår
när han deltog i intagningen av Fortet den 7 juli under ”Miriams” befäl.
– Vi intog fortet samtidigt
som ´Gardet´ flydde i panik. Vi fick order att förfölja dem och tillintetgöra
dem till sista man, om de inte gav upp. Gardet likviderades i sina
skyttegravar, säger Lara och pekar på en plats där ett 50-tal av gardisterna
begravdes.
 |
| Andres Lara var 18 år när han deltog i stormningen av Fortet. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
Han
uppger att totalt fanns det cirka tusen nationalgardister i Fortet som också
var en transitplats för Gardet.
–
Många kamrater som förföljde dem dödades av flyget. Befrielsen av detta folk
kostade mycket blod och tårar.
I
cellerna där det funnits politiska fångar fanns inte en levande kvar. De hade
alla avrättats av sina bödlar innan dessa flydde.
 |
| Den kvinnliga gerillaledaren Leticia Herrera, alias “Miriam”. |
Fängelset och tortyren
Det är
fuktigt varmt när vi går in i det som var Fortets Bunker. Vi skrämmer upp
bunkerns hyresgäster, ett tiotal fladdermöss som nästan flyger rakt i ansiktet
på oss när vi går in i en av cellerna. Där har arbetsgruppen för Fortet satt
upp handskrivna namnlistor på de politiska fångar som fördes hit och som
torterades och mötte döden här.
Bunkern
är rund som en tårta och varje ”tårtbit” utgjordes av en cell. I mitten av
denna ”tårta” finns fortfarande det smala ”badkaret”, La Pila.
– I
den ena änden strömmade vattnet in och i den andra strömmade det ut. Här fanns
kablarna som applicerades i vattnet med varierande strömstyrka. Fången stod
upprätt med vattnet upp till munnen. Skriken från den torterande fången var en
tortyr för resten av fångarna, säger Segustín Reyes Hernández.
 |
| Seguistín Reyes Hernández vid ´badkaret´ där elen applicerades mot gripna sandinister. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
Han
var gerillasoldaten “William” och tillhörde gerillakolonnen Carlos Manuel
Jarquín som opererade i León och andra delar av landet.
Han
visar det andra “badkaret” som är beläget tio meter utanför bunkern.
– Även
här stod fången upprätt i det smala ´karet´. Men vattnet blandades med salt och
där stod fången under en brännande sol i 40 graders värme. Huden förtorkades
och sår sprack upp under den omänskliga tortyren.
“El
Repollal”, Vitkålsfältet, kallades den plats runt Fortet där fångarna avrättades
och deras huvud placerades ut. Därför kallades den platsen för “El Repollal” för
på avstånd såg det ut som ett fält med vitkålshuvuden.
Bilder på mördades sandinistkämpar i Leon.
 |
| Seguistín visar några av hundratals namn på politiska fångar som torterades och avrättades i Fortet. |
 |
| Begravning av några av Somozadiktaturens offer i Leon. |
Vid infarten till Fortet finns “El Horno”,
Fortets ugn. Det är en cementkonstruktion, cirka 7-8 meter lång och 1.20 meter
bred. Med penseldrag har någon skrivit “FSLN-VIVA LA REVOLUCIÓN”! Strax till
höger om mitten finns det en nedgång och ett litet utrymme som måste vara
mellan 80-90 centimeter högt, omöjligt att stå upp i.
– Man
behövde inte studera marxism för att hata Somoza, säger Jorge Capelan och
tittar på utrymmet där Nationalgardet placerade de politiska fångarna i
”Ugnen”.
Nu är
det mitt på dagen och solen står i zenit. Cementtaket är så hett att de är
möjligt att steka ägg på det. Och få fångar måste ha överlevt inne i ugnen.
 |
| I denna cementkonstruktion placerades fångar som under timmar torterades av hettan. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
 |
| Jorge Capelan, internationalist från Uruguay, som deltog i kriget mot de USA-stödda ´Contras´ (1980-1990) som försökte störta den Sandinistiska regeringen, en historisk parallell som nu går igen i Venezuela 2017. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
Från Uruguay till Nicaragua
Capelan var en internationalist från Uruguay som
under USA:s krig mot sandinistregeringen (1980-1990) deltog i försvaret av den
unga sandinistregeringen. USA skapade och utrustade de så kallade ´Contras´. Under
de tio åren genomförde dessa ett ekonomiskt sabotage mot ett av Latinamerikas
fattigaste länder och till priset av ytterligare 50.000 döda.
När militärkuppen
genomfördes i Uruguay i juni 1973 var Capelan 12 år. Tre år senare gick lämnade
han och hans mor Uruguay och gick i exil till Venezuela. När sandinisterna
segrade i juli 1979 flyttade de till Nicaragua för att delta i
återuppbyggnadsarbetet.
Men
det blev ett nytt krig och Jorge, som var medlem i det Sandinistiska
Ungdomsförbundet JS19 de Julio, där
han hade Ricardo Baltodano som sin ledare, tog värvning och
stred i norra Nicaragua vid gränsen till Honduras där ´Contras´ hade sina
baser. Året innan sandinisterna förlorade makten 1990, lämnade han Nicaragua
och bosatte sig i Lund, i Sverige.
Men längtan efter Nicaragua var för stark och
när sandinisterna återtog makten 2007, reste han tillbaka en tid senare och
arbetar nu som webmaster på radiostationen Radio La Primerisima, oberoende
sandinistisk. I Leon deltar han aktivt i arbetsgruppen för att skapa ett museum
i Fortet.
– Precis
som Spanien på 1930-talet var Nicaragua på den tiden full av ”internationalister”,
människor från olika länder som identifierade sig med det nicaraguanska folkets
kamp och dess revolution. Många av dem offrade livet, säger Capelan.
Han säger att hans starkaste minne från den tiden kommer från
Marcos, en jämnårig vän från Uruguay. Hans far var Hiber Conteris, en av
landets viktigaste författare och medlem av Tupamarosgerillan, men vid den
tidpunkten fängslad på grund av hans kamp mot diktaturen.
– Jag
hjälpte Marcos att komma i kontakt med det nicaraguanska samhället och de
bondekooperativ där jag arbetade. Tillsammans med en annan kamrat lärde vi
honom att använda geväret. Efter en tid försvann Marcos och en dag kom den
sorgliga nyheten om att han hade dödats i strid med ´Contras´.
– Jag minns också schweizaren Maurice Demierre. Han
arbetade med bönderna i Somotillo i norra Nicaragua. Han var älskad av alla
där, speciellt de allra fattigaste. När han skulle köra några bondkvinnor till
en säker plats mitt i natten utsattes han för ett bakhåll av ´Contras´. Hans
gamla vita Toyota påträffades genomborrad av kulhål och Maurice död. Hela
Somotillo (stad i norra Nicaragua) minns fortfarande Maurice och vad han gjorde
för dem.
 |
I den centrala parken i Somotillo har invånarna rest ett monument över Maurice Demierre som en hyllning till denne internationalist. Han var en av flera internationalister som gav sina liv i kampen för Nicaraguas självständighet. På bilden tillsammans med sin nicaraguanska fru. MONTAGE: REVISTA CORREO.
|
Ett Museum för framtiden
 |
| Benito Lacayo. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
Benito
Lacayo brinner för uppgiften om att skapa det museum som ska vara en väckarklocka
för den nuvarande och kommande generationer i Nicaragua.
–
Fortet har cirka åtta hektar. Många av de före detta gerillasoldaterna är gamla
och sjuka men här finns det andra som kan och vill restaurera Fortet som är av
en nationell historisk angelägenhet.
Och
Capelan instämmer:
– Det
råder så klart inte samma euforiska stämning bland ungdomen i Nicaragua som det
gjorde 1979. Utmaningarna i dag är enorma. En komplett kulturell&ideologisk
apparat bombarderar ungdomen 24 timmar om dygnet. Det har naturligtvis
återverkningar på folkets medvetenhet, särskilt med tanke på att de som
bombarderar har sitt ursprung i USA, understryker Capelan.
 |
| Den politiska medvetenheten 1979 bland Nicaraguas ungdom var mycket hög för "man behövde inte läsa Marx för att hata Somoza", som Jorge Capelan säger. |
Han
menar att därför är projektet med att förvandla Fortet till ett museum så
viktigt. Han hänvisar också till att Nicaragua styrdes av tre nyliberala
regeringen under 16 år som gjorde allt för att radera ut historien.
– Den
liberale utbildningsministern Humberto Belli försökte att bränna upp häftena
som användes under alfabetiseringskampanjen 1981, då analfabetismen reducerades
från 51 procent till 13 procent.
– Så
är det 21:a seklets medvetenhet, på gott och på ont. Men om Nicaragua ska kunna
hävda sin egen nationella utveckling och suveränitet måste landet och folket ha
en mycket solid medvetenhet om sin egen historia. Och idén om Fortet går i den
riktningen.
 |
| Det sandinistiska ungdomsförbundet organiserar hundratusentals medlemmar och för en permament politisk och ideologisk kamp för att Nicaraguas ungdom inte ska bli offer för den manipulering från det kulturella bombardemanget från USA. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
* Dick Emanuelsson deltog i grundandet
av Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua 1981 och var redaktör för förbundets
tidning ”Nyheter från Nicaragua” 1981-1986.
En
kortare version publicerades den 13 juli, 2017 i Proletären
Video-intervjuer (på spanska):
Así fue la toma del Fortín de Acosasco en la insurrección el 7 de julio de 1979 en León
