söndag 11 februari 2024

ICJ:s dom om USA-Nicaragua 1986 och Israel 2024


 



ICJ:s dom om USA-Nicaragua 1986 och Israel 2024

”En återgång till djungelns lag eller den `regelbaserade internationella ordningen´, som USA ofta förespråkar”?

En jämförelse av Internationella Högsta Domstolens (IJC) dom över Israel nyligen och domen 1986 från samma domstol mot USA i målet om dess krigsbrott mot Nicaragua.

Av Nat Parry

Originaltexten, “ICJ Israel Ruling and the 1984 Judgment Against the US”: https://consortiumnews.com/2024/01/29/icj-israel-ruling-and-the-1984-judgment-against-the-us/

För att bedöma hur Sydafrikas anmälan om Israels folkmordsfall kan komma att utspela sig, ser Nat Parry 40 år tillbaka på ett fall som Nicaragua väckte mot Washington i FN-domstolen.   

Nu när Internationella domstolen har slagit fast att Sydafrikas påståenden om folkmord mot Israel är rimliga och beordrat Israel att ”vidta alla åtgärder inom dess makt för att förhindra att alla handlingar utförs inom ramen för FN:s folkmordskonvention, är frågan om hur Israel och dess anhängare kommer att reagera.

Israel har en månad på sig att lämna en rapport om de åtgärder man vidtar för att följa domstolens order. Även om domstolen inte har någon verkställighetsmekanism är besluten obligatoriska och ökar avsevärt det internationella trycket på Israel och dess anhängare. ICJ:s domar är slutgiltiga och går inte att överklaga.

 


OM ISRAEL INTE FÖLJER domen kan frågan gå till FN:s säkerhetsråd där USA måste besluta om de ska utöva sitt veto eller inte. Om den ansträngningen misslyckas kan frågan gå till Generalförsamlingen, där USA inte har något veto, och resultatet kan bli en överväldigande – och djupt pinsam – omröstning som stöder ICJ:s beslut.

Vissa allierade till Israel har uppmanat till efterlevnad av den. ”Internationella domstolen avgjorde inte i sakfrågan utan beordrade provisoriska åtgärder i interimistiska förfaranden”, sa Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock . ”Dessa är bindande enligt internationell rätt. Ändå måste Israel också följa dem”.

USA, å andra sidan, avfärdade föreställningen att aktioner på Gazaremsan utgör folkmord. ”Vi fortsätter att tro att anklagelserna om folkmord är ogrundade och noterar att domstolen inte gjorde något avgörande om folkmord eller krävde vapenvila i sin dom och att den krävde en ovillkorlig, omedelbar frigivning av alla gisslan som hålls av Hamas”, sade  Utrikesdepartementets talesman.

Hittills har reaktionen från Israel varit förutsägbart krigisk, där premiärminister Benjamin Netanyahu sa på lördagen att anklagelserna om folkmord mot Israel är ”löjliga” och visar ”att många i världen inte har lärt sig något av Förintelsen”. Den viktigaste lärdomen av Förintelsen, sade han , ”är att bara vi kommer att försvara oss själva. Ingen kommer att göra det åt oss”.

 

USA:s president Ronald Reagan talar inför FN:s Generalförsamling i september 1983.Några veckor senare beordrade han CIA att bomba raffinaderiet i hamnstaden Corinto och minera Nicaraguas hamnar. FOTO: FN.


En historisk tillbakablick

För att få en uppfattning om hur detta kan se ut, kan det vara användbart att se till det förflutna, i synnerhet ett mål från Världsdomstolen för 40 år sedan.

1984 väckte Nicaragua en process mot USA i ICJ i relation till USA:s politik för att beväpna, träna och finansiera kontrarebellerna (La Contra) som stred för att störta den nicaraguanska regeringen, samt att minera hamnarna i den lilla centralamerikanska nationen.

Förenta Staterna, när de motiverade sin politik, hävdade att de agerade i Nicaragua endast i ”kollektivt självförsvar”, en motivering som domstolen förkastade med rösterna 12-3.

Domstolen slog vidare överväldigande fast att USA, ”genom att utbilda, beväpna, utrusta, finansiera och försörja kontrastyrkorna ... har agerat mot republiken Nicaragua i strid med dess skyldighet, enligt Internationell Sedvanerätt att inte ingripa i en annan stats angelägenheter”.

Raffinaderiet i Corinto i lågor.


Den fastställde att USA hade varit inblandat i ”olaglig användning av våld”, med kränkningar, inklusive attacker mot nicaraguanska anläggningar och flottfartyg, invasionen av det nicaraguanska luftrummet och träning och beväpning av Contras.

Domstolen fann också att president Ronald Reagan hade auktoriserat CIA ”att lägga minor i nicaraguanska hamnar” och ”att varken före utläggningen av minorna eller därefter utfärdade Förenta Staternas regering någon offentlig och officiell varning till internationell sjöfart om minornas existens och placering; och att personlig och materiell skada orsakades av explosionen från minorna.”

USA beordrades att upphöra med sin verksamhet och betala skadestånd (650 miljoner dollar. USA har inte betalat en enda dollar, D.E. anm).

Fonsecabukten som minerades av USA i oktober 1983.


Fråga om samtycke

Förenta staternas svar på denna dom var avslöjande. USA avfärdade i huvudsak ICJ-domen med motiveringen att USA måste ”förbehålla sig självt rätten att avgöra om domstolen har jurisdiktion över oss i ett visst fall” och vad som ligger ”i huvudsak inom USA:s inhemska jurisdiktion”.

Med andra ord ansåg sig Reaganadministrationen ha rätt att självt avgöra om väpnade attacker mot den suveräna staten Nicaragua låg inom dess ”inhemska jurisdiktion”.

Utan rädsla förde Nicaragua sedan ärendet till FN:s säkerhetsråd, där den nicaraguanska representanten hävdade att vända sig till ICJ var ett av de grundläggande sätten för en fredlig lösning av tvister som fastställts i FN-stadgan.

Han betonade vidare att det var väsentligt för säkerhetsrådet och det internationella samfundet att påminna USA om dess skyldighet att följa domstolens beslut och upphöra med sitt krig mot Nicaragua.

Förenta staterna svarade att ICJ:s jurisdiktion var en fråga om samtycke och att USA inte hade samtyckt till ICJ:s jurisdiktion i detta fall. Ambassadören hävdade att USA:s politik gentemot Nicaragua enbart skulle bestämmas av Förenta staternas nationella säkerhetsintressen, och noterade att Nicaragua hade nära säkerhetsband med Kuba och Sovjetunionen.

Den 28 oktober 1986 lade USA in sitt veto mot resolutionen som kräver fullständig och omedelbar efterlevnad av ICJ:s dom, medan Frankrike, Thailand och Storbritannien avstod från att rösta.

Efter detta beslut vände sig Nicaragua till generalförsamlingen, som antog en resolution med röstsiffrorna 94-3 som krävde en efterlevnad av Världsdomstolens dom. Endast två stater, Israel och El Salvador, anslöt sig till USA i opposition.

Ett år senare, den 12 november 1987, krävde generalförsamlingen återigen ”full och omedelbar efterlevnad” av ICJ-beslutet. Den här gången anslöt sig bara Israel till USA och motsatte sig att domen skulle följas.

Onödigt att säga att USA aldrig erkände sin skyldighet att följa domen, och fortsatte att hävda att de inte samtyckte till ICJ:s jurisdiktion.

Fallet ledde till en uppsjö av kritik från folkrättsexperter, där Noreen M. Tama skrevPenn State International Law Review att ”Internationella domstolen är den sista myndigheten i frågan om dess egen jurisdiktion.”

Hon påpekade att ”domstolen uppenbarligen greps av den nödvändiga tillfälliga jurisdiktionen som var nödvändig för att ange interimistiska åtgärder i fallet Nicaragua mot USA”.

Internationella Högsta Domstolen sammanträder 1986 och förklarar USA skyldig i fallet Nicaragua och dömde USA att betala ett skadestånd på 650 miljoner dollar. USA ansågs skyldig till 38,000 nicaraguaners död och materiella förluster på 17 miljarder dollar. Vita Huset har inte betalat en enda dollar till fattiga Nicaragua. "Vi bestämmer om vi anser domstolen vara legitim eller inte", är mottot hos den stat som Sverige nu militärt och politiskt ska underordnas, utan att svenska folket ens har tillfrågats. De ansvariga riksdagsledamöterna kommer att rannsakas av historien.


Anthony D'Amato, som skrev för The American Journal of International Law , hävdade att ”Lagen skulle kollapsa om svarande bara kunde stämmas när de gick med på att bli stämd, och den korrekta mätningen av den kollapsen skulle inte bara vara det drastiskt minskade antalet fall utan också den nödvändiga omstruktureringen av ett stort system av rättsliga transaktioner och relationer som bygger på tillgången på domstolar som en sista utväg.”

Detta, sa han, skulle vara ”en återgång till djungelns lag.”

Huruvida det aktuella fallet mot Israel utspelar sig på samma sätt som fallet 1984 är ett stort test för det internationella systemet, och specifikt som råder: djungelns lag eller den ”regelbaserade internationella ordningen” som USA ofta förespråkar.

** Nat Parry är författare till den kommande boken Samuel Adams and the Vagabond Henry Tufts: Virtue Meets Vice in the Revolutionary Era . Han är redaktör för American Dispatches: A Robert Parry Reader .

. . . . .


ESPAÑOL:

Sentencia de Corte Mundial sobre Israel y Fallo de 1986 contra Estados Unidos en el caso de Nicaragua

Por Nat Parry**

El 26 de noviembre de 1984, la Corte de Justicia Internacional de La Haya consideró el caso Nicaragua vs. Estados Unidos sobre actividades militares y paramilitares en y contra Nicaragua. (Foto de la ONU)

Ahora que la Corte Internacional de Justicia ha dictaminado que las acusaciones de genocidio planteada por Sudáfrica contra Israel son plausibles y ha ordenado a Israel “tomar todas las medidas a su alcance para impedir la comisión de todos los actos dentro del alcance” de la Convención de las Naciones Unidas sobre Genocidio, el interrogante es como responderán Israel y sus partidarios.

Israel tiene un mes para presentar un informe sobre las medidas que está adoptando para cumplir las órdenes del tribunal. Aunque el tribunal no tiene ningún mecanismo de ejecución, las órdenes son obligatorias e intensifican sustancialmente la presión internacional sobre Israel y sus partidarios. Las sentencias de la CIJ son definitivas y no son apelables.

Si Israel no cumple, el asunto podría llegar al Consejo de Seguridad de la ONU, donde Estados Unidos tendrá que decidir si ejerce su veto. Si es vetado en el Consejo de Seguridad, el asunto podría presentarse a la Asamblea General, donde Estados Unidos no tiene veto, y el resultado podría ser una votación abrumadora –y profundamente embarazosa– en apoyo al fallo de la CIJ.

Algunos aliados de Israel han pedido que se cumpla la sentencia. “La Corte Internacional de Justicia no se pronunció sobre el fondo del caso, pero ordenó medidas preventivas en un procedimiento provisional”, dijo la ministra alemana de Asuntos Exteriores, Annalena Baerbock. “Estos son vinculantes según el derecho internacional. Israel también debe cumplirlas”.

Estados Unidos, por otra parte, descartó la noción de que las acciones en la Franja de Gaza constituyan genocidio. “Seguimos creyendo que las acusaciones de genocidio son infundadas y observamos que el tribunal no llegó a una conclusión sobre genocidio ni pidió un alto al fuego en su fallo y que pidió la liberación inmediata e incondicional de todos los rehenes retenidos por Hamas”, dijo un portavoz del Departamento de Estado.

Hasta ahora, la reacción de Israel ha sido predeciblemente belicosa: el Primer Ministro Benjamín Netanyahu dijo el sábado que las acusaciones de genocidio contra Israel son “ridículas” y demuestran “que muchos en el mundo no han aprendido nada del Holocausto”. La principal lección del Holocausto dijo, “es que sólo nosotros nos defendemos por nosotros mismos. Nadie lo hará por nosotros”.

Mirando Hacia el Pasado

Para tener una idea de cómo podría desarrollarse esto, sería útil mirar el pasado, en particular un caso del Tribunal Mundial de hace 40 años.

En 1984, Nicaragua presentó una demanda contra Estados Unidos ante la Corte Mundial con relación a las políticas estadounidenses de armar, entrenar y financiar a los rebeldes contrarrevolucionarios que luchaban por derrocar al gobierno de Nicaragua, así como minar los puertos de la pequeña nación centroamericana.

Estados Unidos, pretendiendo justificar sus políticas, afirmó que actuaba en Nicaragua sólo en “autodefensa colectiva”, justificación que el tribunal en su Fallo de 1986 rechazó por 12 votos a 3.

El tribunal dictaminó además de manera abrumadora que Estados Unidos, “al entrenar, armar, equipar, financiar y suministrar a las fuerzas de la contrarrevolución… ha actuado contra la República de Nicaragua, en violación de su obligación bajo el derecho internacional consuetudinario de no intervenir en los asuntos internos de otro Estado.”

Determinó que Estados Unidos había estado involucrado en el “uso ilegal de la fuerza”, con violaciones que incluían ataques a instalaciones y buques navales nicaragüenses, invasión del espacio aéreo nicaragüense y el entrenamiento y armamento de los contras.

El tribunal dictaminó además de manera abrumadora que Estados Unidos, “al entrenar, armar, equipar, financiar y suministrar a las fuerzas de la contrarrevolución… ha actuado contra la República de Nicaragua, en violación de su obligación bajo el derecho internacional consuetudinario de no intervenir en los asuntos internos de otro Estado.”

Determinó que Estados Unidos había estado involucrado en el “uso ilegal de la fuerza”, con violaciones que incluían ataques a instalaciones y buques navales nicaragüenses, invasión del espacio aéreo nicaragüense y el entrenamiento y armamento de los contras.

El tribunal también determinó que el presidente Ronald Reagan había autorizado a la C.I.A. “colocar minas en puertos nicaragüenses” y “que ni antes de la colocación de las minas, o posterior a ello, el Gobierno de Estados Unidos emitió ninguna advertencia pública y oficial a la navegación internacional sobre la existencia y ubicación de las minas; y cuáles fueron los daños personales y materiales causados por explosión de las minas”.

Se ordenó a Estados Unidos que cesara sus actividades y pagara reparaciones.

La respuesta de Estados Unidos a este fallo fue reveladora. Básicamente, desestimó la sentencia de la CIJ basándose en que Estados Unidos debe “reservarse la competencia para determinar si la Corte tiene jurisdicción sobre nosotros en un caso particular” y qué se encuentra “esencialmente dentro de la jurisdicción interna de Estados Unidos”.

En otras palabras, la administración Reagan consideró los ataques armados contra el Estado soberano de Nicaragua dentro de su “jurisdicción interna”.

Sin inmutarse, Nicaragua llevó el asunto al Consejo de Seguridad de la ONU, donde el representante nicaragüense argumentó que el recurso ante la CIJ era uno de los medios fundamentales para la solución pacífica de disputas establecidos por la Carta de la ONU.

Enfatizó además que era esencial que el Consejo de Seguridad y la comunidad internacional recordaran a Estados Unidos su obligación de acatar el fallo de la corte y poner fin a su guerra contra Nicaragua.

Estados Unidos respondió que la jurisdicción de la CIJ era una cuestión de consentimiento y que Estados Unidos no había dado su consentimiento a la jurisdicción de la CIJ en este caso. El embajador afirmó que la política estadounidense hacia Nicaragua estaría determinada únicamente por los intereses de seguridad nacional de Estados Unidos, señalando que Nicaragua mantenía estrechos vínculos de seguridad con Cuba y la Unión Soviética.

El 28 de octubre de 1986, Estados Unidos vetó la resolución que pedía el cumplimiento total e inmediato de la sentencia de la CIJ, con la abstención de Francia, Tailandia y el Reino Unido.

Tras esta decisión, Nicaragua recurrió a la Asamblea General, que aprobó una resolución con 94 votos contra 3 pidiendo el cumplimiento del fallo del Tribunal Mundial. Sólo dos estados, Israel y El Salvador, se unieron a Estados Unidos en oposición.

Un año después, el 12 de noviembre de 1987, la Asamblea General volvió a pedir el “cumplimiento total e inmediato” de la decisión de la CIJ. Esta vez sólo Israel se unió a Estados Unidos para oponerse al cumplimiento del Fallo.

En un artículo en The American Journal of International Law, Anthony D’Amato, argumentó que “el derecho colapsaría si los acusados sólo pueden ser demandados cuando aceptan ser demandados, y la medición adecuada del impacto de ese colapso no sólo sería la drástica disminución del número de casos, pero también la necesaria reestructuración de un vasto sistema de transacciones y relaciones jurídicas basadas en la disponibilidad de tribunales como último recurso”.

Esto, afirmó, sería “un regreso a la ley de la jungla”.

Si el caso actual contra Israel se desarrolla de manera similar al de Nicaragua en 1984 sería una prueba importante para el sistema internacional, y específicamente sobre qué impera: la ley de la jungla o el “orden internacional basado en reglas” que Estados Unidos frecuentemente afirma defender.

Huelga decir que Estados Unidos nunca reconoció su obligación de acatar el Fallo y continúo afirmando que no consintió en la jurisdicción de la CIJ.

El caso provocó una avalancha de criticas por parte de expertos en Derecho Internacional. Noreen M. Tama escribió en Penn State International Law Review que “la Corte Internacional de Justicia es la autoridad final en cuestión de su propia jurisdicción”.

Destacó que “la Corte claramente tuvo competencia incidental necesaria para dictar medidas provisionales en el caso Nicaragua vs. Estados Unidos”.

** Nat Parry es el autor del libro de próxima aparición Samuel Adams and the Vagabond Henry Tufts: Virtue Meets Vice in the Revolutionary Era. Es editor de American Dispatches: A Robert Parry Reader.

Fotos: Nicaragua 1983-1990

El Golfo de Fonseca que fue minado por la CIA 1983 junto con otros puertos nicaragüenses. El golfo es compartido con El Salvador y Honduras y la acción criminal de EEUU no solo era un peligro para Nicaragua sino también a sus vecinos.

Video: Palestina 2024-

Una madre palestina se despide de su hijo asesinado por Israel en la Franja de Gaza esta mañana.