Peter Torbjörnsson, bomben och Nicaragua

Eller hur man producerar sin egen önskade politiska fiktion

Av Jorge Capelán och Dick Emanuelsson *

MANAGUA / TEGUCIGALPA/ 2011-11-30 / I maj 1984 exploderade en bomb på en presskonferens vid gränsfloden mellan Nicaragua och Costa Rica. Presskonferensen hade utlyst med bara tolv timmars frist. På denna fanns den svenska filmmakaren Peter Torbjörnsson. I dag anklagar han Nicaragua och Kuba för “statsterrorism”. De ska ha varit ansvariga för explosionen som kostade sju personer, varav två var journalister, livet och ett 20-tal skadade.

Platsen för bomben var ett ´Contrasläger´ under kontroll av den förre sandinistledaren Eden Pastora, då under alias ”Comandante Cero”. Han lämnade Sandinistfronten FSLN i början av 1980-talet efter starka motsättningar med majoriteten av ledningen och bildade en egen ”Contrasgrupp” som han ledde från grannlandet Costa Rica.

Contras var namnet för de kontrarevolutionärer som organiserades av CIA efter att FSLN-gerillan hade gjort slut på 50 års Somozadiktatur den 19 juli 1979. CIA gav ´contras´ materiellt, militärt och finansiellt stöd de behövde för att störta den unga Sandinistrevolutionen.

Bombflyg och Somozas dödsskvadroner hade det sista året innan diktaturens fall, haft ihjäl 50.000 av sina egna landsmän. Diktaturen inte bara stöddes av USA och Pentagon. Den hade också placerats på makten av USA:s marinstyrkor när landets befrielsehjälte i kampen mot USA-ockupationen på 1920- och 30-talet, Cesar Augusto Sandino, nesligt mördades av Nationalgardet, det sistnämnda också det ett USA-verk.

Contras fick baser i både Honduras som i Costa Rica varifrån de gjorde räder in i Nicaragua för att mörda, bränna och sabotera det sociala och ekonomiska uppbygget av ett av Amerikas mest fattiga länder. Kriget som USA påtvingades den unga sandinistregeringen kostade 50.000 av dess bästa söner och döttrar.

Ett ungt offer för Somozadiktaturens Nationalgarde.

STOMMEN AV CONTRAS´ TRUPPER på 80-talet utgjordes av manipulerade bönder, grupper som objektivt sett egentligen hade ett intresse av att försvara den Revolution de höll på att bekämpa. Deras chefer i Tegucigalpa, Miami och Washington blev rika på CIA:s anslag och kontakter, och många av dem kunde se fram emot en ljus framtid som högerpolitiker efter “segern”, vilket också skedde i många fall. Contras´ fotsoldater däremot behandlades som parias efter 1990, och löften om jord, kredit, utbildning, bostäder, med mera blev aldrig verklighet.

De år som följde sandinisternas valnederlag 1990 fram till våra dagar, kan också beskrivas som historien om FSLN:s ansträngningar att läka såren i dess förhållande till denna del av bondeklassen, en viktig beståndsdel av konflikten.

Det är viktigt att ha denna politiska och militära bakgrund när vi analyserar Peter Torbjörnssons dokumentär “Sista Kapitlet”.

En värnpliktig sandinistsoldat återvänder från krigsfronten 1984 och tas emot av sin bror.

I SLUTET AV NOVEMBER PREMIÄRVISADE i SVT “Sista Kapitlet, farväl Nicaragua”. I stället för att ge svar och bevis i skuldbördan, som verkar vara en sekundär fråga för Torbjörnsson, presenterar den en politisk ram där krigets ursprung och arkitekter, USA-administrationen, nästan inte nämns vid namn förrän efter 35 minuter. Dagens sandinister utpekas som värre än Somozadiktaturen.

Den andra centrala tråden i Torbjörnssons dokumentär är att källorna i huvudsak består av antisandinister. Till och med en argentinare som av latinamerikanska SAC-medlemmar och latinamerikaner i allmänhet utpekas som CIA-agent, är Torbjörnssons politiska och personlige guide i den 57 minuter långa filmen. Jorge Masetti anklagas för att tagit emot miljoner dollar av USAID, en av flera civila fasader för CIA.

Torbjörnsson talar om Nicaragua 1984 - om “kriget, skulden och sveket”. Vem bär skulden på det krig som USA startade via sina “contras”? Har man problem med att reda ut det då har man problem med resten av denna historia. Vem har svikit? Filmen låter snarare som svikarnas egen beskrivning av sveket.

DET FÖRSTA SOM SLÅR EN ÄR NARCISSISMEN hos Peter Torbjörnsson och Susan Morgan, en brittisk journalist som skadades svårt i armen av explosionen och som sammanstrålar med Torbjörnsson i Managua.

Susan Morgan: “We were just having a great time!” Journalister som befinner sig i en krigszon betedde sig som om de vore på en utflykt (!) på väg till “a little hut just inside the Nicanraguan frontier”.

Susan Morgan.

Torbjörnsson säger: “Vi skulle ut på ett vanligt jobb i djungeln”. Varje reporter med självaktning i krigszoner vet att “ett jobb i djungeln” inte är ett “vanligt jobb”. Hans liv är i fara om inte de restriktiva säkerhetsreglerna följs. Erfarenheterna med hundratals döda journalister från såväl Centralamerika som Colombia visar att när dessa regler ställts på undantag, försätter sig reportern och dem han arbetar med i stor fara. Dessutom, presskonferensen sammankallades med bara tolv timmars varsel, en mycket kort tid där det är lätt att “lämna spår efter sig” vilket möjliggör för en terrorist att placera ut sitt objekt, i detta fall en bomb.

Filmen: “. . . det var krig överallt i Centralamerika, det var mord, övergrepp, och dödspatruller. . .” och så visar PT bilder från El Salvador, som om det vore samma krig som i Nicaragua. De bilder från Nicaragua som visas i den snabba sekvensen är från slutoffensiven mot Somoza, inte från 80-talet utom en bild på en tjej med Sandino i bakgrunden. Redigeringen är ytterst tendentiös för att konstruera fram en bild av sandinisterna, av Daniel Ortega och av Tomas Borge, som demoner, tyranner som berikar sig på de fattiga nicaraguanerna och är kallhamrade, kapabla att placera ut en bomb på en presskonferens för att ha livet av en förrädare vilket Eden Pastora, f.d. ”Comandante Cero”, faktiskt var vid det ögonblicket.

Behandlingen av språket är lika tendentiös som redigeringen. Och uttalanden från dagens sandinister eller självaste Eden Pastora, är inte bara vårdslösa utan direkt felaktiga i sin nicaraguanska tolkning.

TORBJÖRNSSONS POLITISKA BESATTHET mot Sandinisterna driver honom att göra en egen önskad politisk fiktion i stället för en dokumentär som ska beskriva en händelse för 26 år sedan eller prägla den nicaraguanska politiska vardagen.

“Allt har blivit värre, vi försöker överleva och det är knappt det går”, säger Tinoco, hans polare från 1980-talet, och Torbjörnsson visar sekvenser från en kommunal soptipp där fattiga tar emot soporna. I vanliga fall är detta en klassisk kliché för europeiska journalister när de med manipulation och dramaturgi försöker visa en kontrasterad bild av det sociala och ekonomiska tillståndet. Men i Nicaraguas exempel blir det värre, när alla i dessa bredgrader vet att den ökända soptippen La Chureca, Centralamerikas största, i år har täptts igen. Bygget av nya hus till de tusentals människor som livnär sig på sophanteringen har inletts tillsammans med diverse projekt. Målet är att de och deras familjer ska få ett värdigare och bättre sätt att försörja sig på.

Mellan journalister brukar vi kommentera det som ett “billigt trick”. Gör en sökning hos FN-organet PNUD eller det ekonomiska FN-organet CELAP, så visar siffror om sandinisternas ekonomiska- och socialpolitik raka motsatsen till vad Torbjörnsson påstår. Valresultatet den 6 november i år (2011) är också den bästa bekräftelsen på statistiken hos FN-organen.

Torbjörnsson hävdar att sandinisterna saknar folkligt stöd. På bilden en del av de
600 000 nicaraguanerna som samlades den 19 juli 2011 för att hylla Revolutionens 32-årsdag
och 50-årsdagen av FSLN:s bildande 1961. Sandinisterna vann sin största valseger någonsin
den 6 november 2011, mycket tack vare de sociala och ekonomiska satsningarna för de fattigaste.
Foto: Dick Emanuelsson

Tinoco, pressad av Torbjörnssons fråga om han som sandinistsoldat dödade många, säger att han tvingades göra det, underförstått av befälet, den sandinistiska ledningen som i dag beskrivs som förmögna och förtryckare. Och i den följande sekvensen visar Torbjörnsson ett offer för det krig som den unga sandinistiska republiken påtvingades av USA, Imperiet som efter 25 minuter av filmen “Det sista kapitlet” inte ens har nämnts vid namn.

DESSA SCENER ILLUSTRERAR Torbjörnssons politiska hållning i dag. Eller hade han den även 1984? Hur ska unga tjejer och killar som ser Torbjörnssons personliga, subjektiva inlaga i dag, 26 år senare, begripa vidden av orsaken till försvarskriget om inte den intellektuellt och materiellt ansvarige för det krig som kostade 50.000 offer nämns vid namn?

Torbjörnssons kvinnliga rådgivare avråder PT från att anmäla två före detta ledande sandinister och en kubansk officer. “De kommer att döda dig”, är hennes svar på Torbjörnssons fråga “vad kommer att hända mig om jag anmäler dem”? Dramat trissas upp. Kvinnan understryker, för säkerhets skull, att hon är sandinist, men “sandinist med Sandinos ideal”.

Torbjörnsson besöker i 30 sekunder Kuba, för han säger sig ha fått ett tips från en källa om att där finns en kubansk överste från kontraspionaget som är en av de tre ansvariga för bomben som exploderade 1984. Torbjörnsson tillägger att han under 80-talet kunde besöka Kuba offentligt men att han nu gör det i hemlighet. Hur och varför berättar han inte. Inte heller om den i dag 65-årige PT ska ha tagit sig in i Kuba via havet eller. . . . Pinsamt värre.

I nästa sekvens är PT i Managua, Nicaraguas huvudstad och har ett nytt men lika innehållslöst spår som det kubanska. Det börjar likna Detektiv Kalle Blomqvist.

Massetti, en besatt Castrohatare.

NÄSTA ANHALT ÄR PARIS där Torbjörnsson ska besöka vad han påstår vara en kubansk militär avhoppare, med erfarenhet från Argentina och Nicaragua; Jorge Massetti. I filmen säger Massetti att han är argentinare. Han å sin sida hävdar att den påstådde danske filmaren i själva verket var en sandinistisk spion som placerade ut bomben som också dödade honom. Massetti påstår också att en bomb som dödar journalister betyder ett par snäpp upp på karriärstegen inom säkerhetstjänsten. En nyhet för många journalister i Latinamerika. Men Torbjörnsson är nöjd med uttalandet.

Massetti är ingen spion eller liknande. Han har ett efternamn som gör honom känd som son till Ricardo Massetti som var gerillasoldat och som stupade 1964 i norra Argentina. Jorge var nio år och det är riktigt att han befann sig på Kuba när fadern dog. Det enda han har gemensamt med sin far är efternamnet. I Argentina anklagas Jorge Masetti för att ha utlämnat namn på personer som den argentinska militärdiktaturen avrättade eller fängslade.

SUSAN MORGAN, VAR DEN brittiska journalisten som arbetade för News Week och The Economist och som skadades svårt i sin högerarm vid bombexplosionen. I filmen reser hon tillbaka till Nicaragua och det första hon säger när hon ser en skylt med Daniel Ortega som uppmanar världens fattiga att resa sig är en politisk dom: “Det är som i Nordkorea, med personkulten”! Daniel Ortega är därmed avklarad och politiskt sågad i Torbjörnssons dokumentär.

Hon anklagar Torbjörnsson för att ha vetat om att den påstådde sandinistagenten skulle ha placerat ut bomben som dödade 20 journalister och efter 35 minuter släpper Torbjörnsson vad han vill få fram med sin dokumentär;

– Det är inte förrän nu som jag är beredd att anklaga Kuba och Nicaragua för statsterrorism. . . det är ett spel som pågår i världen. . . Jo, det pågår ett krig. . . jag hatar den sida jag sympatiserade med för att de försökte att döda oss, men Susan Morgan ser knappast övertygad ut.

Sedan ökar antalet motsägelser i filmen när Torbjörnsson säger till Susan att han inte är säker på om “dansken”, det vill säga den påstådde sandinistiske säkerhetsagenten, som visade sig vara en argentinare, lade dit bomben.

DROPPEN ÄR NÄR Susan Morgan träffar landets variant av Justitiekansler (Procurador de DDHH) Omar Cabezas som försöker sätta in situationen 1984 i sitt sammanhang och säger i en fras att “vi befann oss i krig”. Nästa filmsekvens är given; påstådda sandinistsoldater som sparkar in dörren på ett fattigt hus på landsbygden och inne i huset skjuter ett skott i ryggen på en person på marken. Cabezas säger själv att tre av hans syskon samt hans far dödades och att han själv utsattes för tortyr av Somozadiktaturens folk.

Luis Carrion har tigit fram tills att MRS-anhängaren
Peter Torbjörnsson av en tillfällighet får honom att
"lägga korten på bordet".

“Genombrottet”: Luis Carrion, vice inrikesminister i sandinistregeringen på 80-talet, dyker plötsligt upp och “talar ut för första gången” och bekräftar att säkerhetstjänsten låg bakom sprängattentatet som han anser var skamligt och fruktansvärt. På frågan om inte “de ansvariga för bomben sitter vid makten i dag”, svarar Carrion att han fru nog skulle vara orolig över hans uttalande. Och sedan tackar en nöjd Susan Morgan och PT för sig och lämnar Carrions hus. Dessa ”grävande” journalister ställer inte ens den logiska frågan varför Carrion inte under 27 år har lagt pappren på bordet förrän Torbjörnsson och Morgan dyker upp påpassligt och får serverat ”sanningen”.

Men vem är Luis Carrion? En före detta sandinistledare som sedan mitten av 1990-talet tillhör den så kallade MRS-rörelsen, en i dag helt antisandinistisk rörelse och parti som i det senaste valet allierade sig med den förre Contras-ledaren Fabio Gadea, som förlorade stort mot sandinisterna. Hela tiden rör sig Torbjörnsson och Susan Morgan just i dessa politiska kretsar för att få både skuldfrågan som den politiska anklagelsen mot sandinisterna bekräftad. Och det är sannerligen inga problem.

Om den högerextrema oppositionen och Fabio Gadea hade vunnit valet den 6 november skulle Luis Carrion ha blivit inrikesminister. Den näst viktigaste posten i Nicaraguas regering. Carrion är allierad med en av de politiska ledare som är ansvarig för morden på 50.000 nicaraguaner. Och om han visste om det påstådda sandinistiska ansvaret för bombattentatet i maj 1984, varför “talar han ut” nu, först 27 år senare och i Torbjörnsson dokumentär?

TOMAS BORGE ÄR DEN ENDE ÖVERLEVANDE av dem som grundade Sandinistfronten för 50 år sedan. I filmen får Peter Torbjörnsson följa med ett australienskt filmteam som ger honom möjlighet, utan att tillfråga den person ska intervjuas, att ställa ett par frågor till den man som var inrikesminister 1984.

– Att jag skulle vilja mörda journalister är befängt! säger Tomas Borge när Torbjörnsson anklagar FSLN-ledaren för att vara den ytterst ansvarige för bomben. Jag visste inget om det där. Jag skulle aldrig ha accepterat det (attentatet) om det hade varit så att vår säkerhetstjänst skulle ha varit inblandad.

Men PT har sin kategoriska sanning redan utarbetad och kallar Borge för en lögnare.

Den sandinistiska Återuppbyggnadsjuntan 1979. Längst till vänster Tomas Borge, den
ende överlevande av grundarna av FSLN 1961 och 1979 utsedd till inrikesminister.

I PT:S DOKUMENTÄR finns det inga som helst bindande bevis för att den dåvarande sandinistiska regeringen skulle ha legat bakom bomben mot presskonferensen. Politiskt skulle det ha varit rena vansinnet. En parallell är när Somozagardet mördade USA-journalisten Bill Stewart i juni 1979 vilket politiskt omöjliggjorde för USA:s Gröna Baskrar att invadera Nicaragua för att “rädda amerikanska liv”, som alltid har varit förevändningen. En månad senare flydde diktatorn Somoza Nicaragua.

För samtidigt som bomben exploderade anmäldes USA till den Internationella Domstolen i Haag av Nicaraguas regering för folkmord. President Ronald Reagan hade minerat Fonsecabukten och landets enda djuphamn för att tvinga fram ett regeringsöverlämnande till USA:s allierade. De ekonomiska sabotagen från ´contras´ medförde en ekonomisk ruin för det fattiga landet där försvarsbudgeten uppgick till 50 procent av landets BNP. I en senare dom dömdes USA av domstolen i Haag att betala Nicaragua ett skadestånd på 650 miljoner dollar, en summa som USA ännu inte har betalt en dollar av.

TILLBAKA I STOCKHOLM får Peter Torbjörnsson besök av Jorge Massetti. Denne injekterar filmens avslutning den politiska aromen. Han anklagar den sandinistiska regeringen för att berika sig på bekostnad av landets fattiga. Eller Kuba “där de som tänker annorlunda fängslas av regimen”. Han skåpar i tre rader ut de “revolutionära erfarenheterna i Latinamerika, de (Nicaragua och Kuba) har mycket långt till den jämlikhet de propagerade för”. Därmed ges Europas antikommunistiska liberala ledare rätt i sin kritik och mandat för att fortsätta finansiera de politiska kretsar som PT gjorde sin dokumentär med miljoner euros eller dollar.

“Vad ska då jag göra”, frågar PT sin argentinske vän.

“Du borde resa tillbaka och lägga fram alla bevis du ha hittat så att de skyldiga kan ställas inför en internationell domstol”.

Säger den man som inte ens kräver att USA ska betala sitt skadestånd till det av kriget förrödda Nicaragua. I stället hoppas han att USA och dess allierade ska göra samma sak som i Libyen, det är sensmoralen i Torbjörnssons film, en uppmaning till en “humanitär invasion” i god USA-stil.

FAKTUM ÄR ATT OM det idag berättades hela sanningen om kriget på 80-talet så skulle halva ledningen för valalliansen PLI-MRS hamna i ett mycket dåligt ljus, inte bara deras roll i otaliga brott mot mänskligheten utan även det sätt på vilket många av dagens högerpolitiker blev rika på CIA:s pengar, knarkhandel, osv.

Det finns inget som binder Tomas Borge vid bombattentatet. Denne säger, innan Torbjörnsson blir vulgär och oförskämd (ett yrkesbrott för en journalist) i Borges eget hus, att han inte visste någonting om bombdådet, eller i alla fall att han aldrig skulle gå med på att godkänna det. Hade han varit beredd att döda många utländska journalister för att komma åt Pastora, då skulle han mycket väl ha låtit arkebusera en massa Somozasoldater efter diktaturens fall. Men det gjorde han inte. Han skulle ha mördat sin egen torterare efter sandinistsegern 1979. Istället lät han honom leva. Han skulle ha upprättat koncentrationsläger i Atlantkusten på 1980-talet, vilket han inte gjorde, oavsett hur man vrider och vänder på sandinisternas agerande då, och oavsett hur pass kritiskt man granskar det. Varför? Jo, därför att sådan var uppförandekoden för den sandinistgerilla och armé som skapades i skuggan av den kubanska revolutionens exempel.

Dessutom, så passade inte sprängattentatet i det övriga mönstret för kriget då, 1984, när Nicaragua i Haag drev igenom en rättegång mot USA för terrorism. PT kan inte förklara logiken bakom dådet utifrån situationen som det utspelades vid den tidpunkten. Han bara kan säga några dumheter om hur makten korrumperar, osv.

Luis Carrión säger att han visste om allting från allra första början. Varför berättar han då inte vad han vet?

* JORGE CAPELÁN, bosatt 1980-1990 i Nicaragua, arbetar sedan två år på Radio la Primerisima i Managua.

* DICK EMANUELSSON, Redaktör för “Nyheter för Nicaragua” 1981-1986, Vänskapsförbundet Sverige-Nicaraguas organ. Arbetade som reporter för Norrskens-Flamman 1984-2016 och har gjort reportageresor i Nicaragua sedan 1983. Stationerad som reporter i Latinamerika sedan år 2000, bosatt i Nicaraguas grannland Honduras sedan 2006.