ICJ:s dom om USA-Nicaragua 1986 och Israel 2024
”En återgång till
djungelns lag eller den `regelbaserade internationella ordningen´, som USA ofta
förespråkar”?
En jämförelse av Internationella Högsta Domstolens (IJC) dom över Israel
nyligen och domen 1986 från samma domstol mot USA i målet om dess krigsbrott mot
Nicaragua.
Av Nat Parry
Originaltexten, “ICJ Israel Ruling and the 1984 Judgment Against the US”: https://consortiumnews.com/2024/01/29/icj-israel-ruling-and-the-1984-judgment-against-the-us/
För att bedöma hur Sydafrikas anmälan om Israels
folkmordsfall kan komma att utspela sig, ser Nat Parry 40 år tillbaka på ett fall
som Nicaragua väckte mot Washington i FN-domstolen.
Nu när Internationella
domstolen har slagit fast
att Sydafrikas påståenden om folkmord mot Israel är rimliga och beordrat Israel
att ”vidta alla åtgärder inom dess makt för att förhindra att alla handlingar utförs
inom ramen för FN:s folkmordskonvention, är frågan om hur Israel och dess anhängare
kommer att reagera.
Israel har en månad på sig att lämna en rapport om
de åtgärder man vidtar för att följa domstolens order. Även om domstolen inte har
någon verkställighetsmekanism är besluten obligatoriska och ökar avsevärt det internationella
trycket på Israel och dess anhängare. ICJ:s domar är slutgiltiga och går inte att
överklaga.
OM ISRAEL INTE FÖLJER domen
kan frågan gå till FN:s säkerhetsråd där USA måste besluta om de ska utöva sitt
veto eller inte. Om den ansträngningen misslyckas kan frågan gå till Generalförsamlingen,
där USA inte har något veto, och resultatet kan bli en överväldigande – och djupt
pinsam – omröstning som stöder ICJ:s beslut.
Vissa allierade till Israel har uppmanat till efterlevnad
av den. ”Internationella domstolen avgjorde inte i sakfrågan utan beordrade provisoriska
åtgärder i interimistiska förfaranden”, sa
Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock . ”Dessa är bindande enligt internationell
rätt. Ändå måste Israel också följa dem”.
USA, å andra sidan, avfärdade föreställningen att
aktioner på Gazaremsan utgör folkmord. ”Vi fortsätter att tro att anklagelserna
om folkmord är ogrundade och noterar att domstolen inte gjorde något avgörande om
folkmord eller krävde vapenvila i sin dom och att den krävde en ovillkorlig, omedelbar
frigivning av alla gisslan som hålls av Hamas”, sade Utrikesdepartementets talesman.
Hittills har reaktionen från Israel varit förutsägbart
krigisk, där premiärminister Benjamin Netanyahu sa på lördagen att anklagelserna
om folkmord mot Israel är ”löjliga” och visar ”att många i världen inte har lärt
sig något av Förintelsen”. Den viktigaste lärdomen av Förintelsen, sade han
, ”är att bara vi kommer att försvara oss själva. Ingen kommer att göra det åt oss”.
 |
USA:s president Ronald Reagan talar inför FN:s Generalförsamling i september 1983.Några veckor senare beordrade han CIA att bomba raffinaderiet i hamnstaden Corinto och minera Nicaraguas hamnar. FOTO: FN.
|
En historisk
tillbakablick
För att få en uppfattning om hur detta kan se ut,
kan det vara användbart att se till det förflutna, i synnerhet ett mål från Världsdomstolen
för 40 år sedan.
1984 väckte Nicaragua en process
mot USA i ICJ i relation till USA:s politik för att beväpna, träna och finansiera
kontrarebellerna (La Contra) som stred för att störta den nicaraguanska regeringen,
samt att minera hamnarna i den lilla centralamerikanska nationen.
Förenta
Staterna, när de motiverade sin politik, hävdade att de agerade i Nicaragua endast
i ”kollektivt självförsvar”, en motivering som domstolen förkastade med rösterna
12-3.
Domstolen slog vidare överväldigande fast att USA,
”genom att utbilda, beväpna, utrusta, finansiera och försörja kontrastyrkorna ...
har agerat mot republiken Nicaragua i strid med dess skyldighet, enligt Internationell
Sedvanerätt att inte ingripa i en annan stats angelägenheter”.
 |
| Raffinaderiet i Corinto i lågor. |
Den fastställde att USA hade varit inblandat i ”olaglig
användning av våld”, med kränkningar, inklusive attacker mot nicaraguanska anläggningar
och flottfartyg, invasionen av det nicaraguanska luftrummet och träning och beväpning
av Contras.
Domstolen fann också att president Ronald Reagan hade
auktoriserat CIA ”att lägga minor i nicaraguanska hamnar” och
”att varken före utläggningen av minorna eller därefter utfärdade
Förenta Staternas regering någon offentlig och officiell varning till internationell
sjöfart om minornas existens och placering; och att personlig och materiell skada
orsakades av explosionen från minorna.”
USA beordrades att upphöra med sin verksamhet och
betala skadestånd (650 miljoner dollar. USA har inte betalat en enda dollar, D.E.
anm).
 |
| Fonsecabukten som minerades av USA i oktober 1983. |
Fråga om samtycke
Förenta staternas svar på denna dom var avslöjande.
USA avfärdade i huvudsak ICJ-domen med motiveringen att USA måste ”förbehålla sig
självt rätten att avgöra om domstolen har jurisdiktion över oss i ett visst fall”
och vad som ligger ”i huvudsak inom USA:s inhemska jurisdiktion”.
Med andra ord ansåg sig Reaganadministrationen ha
rätt att självt avgöra om väpnade attacker mot den suveräna staten Nicaragua låg
inom dess ”inhemska jurisdiktion”.
Utan rädsla förde Nicaragua sedan ärendet till FN:s
säkerhetsråd, där den nicaraguanska representanten hävdade
att vända sig till ICJ var ett av de grundläggande sätten för en fredlig lösning
av tvister som fastställts i FN-stadgan.
Han betonade vidare att det var väsentligt för säkerhetsrådet
och det internationella samfundet att påminna USA om dess skyldighet att följa domstolens
beslut och upphöra med sitt krig mot Nicaragua.
Förenta staterna svarade att ICJ:s jurisdiktion var
en fråga om samtycke och att USA inte hade samtyckt till ICJ:s jurisdiktion i detta
fall. Ambassadören hävdade att USA:s politik gentemot Nicaragua enbart skulle bestämmas
av Förenta staternas nationella säkerhetsintressen, och noterade att Nicaragua hade
nära säkerhetsband med Kuba och Sovjetunionen.
Den
28 oktober 1986 lade USA in sitt veto mot resolutionen som kräver fullständig och
omedelbar efterlevnad av ICJ:s dom, medan Frankrike, Thailand och Storbritannien
avstod från att rösta.
Efter detta beslut vände sig Nicaragua till generalförsamlingen,
som antog en resolution
med röstsiffrorna 94-3 som krävde en efterlevnad av Världsdomstolens dom. Endast
två stater, Israel och El Salvador, anslöt sig till USA i opposition.
Ett år senare, den 12 november 1987, krävde generalförsamlingen
återigen ”full och omedelbar efterlevnad” av ICJ-beslutet. Den här gången anslöt
sig bara Israel till USA och motsatte sig att domen skulle följas.
Onödigt att säga att USA aldrig erkände sin skyldighet
att följa domen, och fortsatte att hävda att de inte samtyckte till ICJ:s jurisdiktion.
Fallet
ledde till en uppsjö av kritik från folkrättsexperter, där Noreen M. Tama
skrev
på Penn State International Law Review att ”Internationella domstolen är
den sista myndigheten i frågan om dess egen jurisdiktion.”
Hon påpekade att ”domstolen uppenbarligen greps av
den nödvändiga tillfälliga jurisdiktionen som var nödvändig för att ange interimistiska
åtgärder i fallet Nicaragua mot USA”.
 |
| Internationella Högsta Domstolen sammanträder 1986 och förklarar USA skyldig i fallet Nicaragua och dömde USA att betala ett skadestånd på 650 miljoner dollar. USA ansågs skyldig till 38,000 nicaraguaners död och materiella förluster på 17 miljarder dollar. Vita Huset har inte betalat en enda dollar till fattiga Nicaragua. "Vi bestämmer om vi anser domstolen vara legitim eller inte", är mottot hos den stat som Sverige nu militärt och politiskt ska underordnas, utan att svenska folket ens har tillfrågats. De ansvariga riksdagsledamöterna kommer att rannsakas av historien. |
Anthony D'Amato,
som skrev för The American Journal of International Law , hävdade
att ”Lagen skulle kollapsa om svarande bara kunde stämmas när de gick med på att
bli stämd, och den korrekta mätningen av den kollapsen skulle inte bara vara det
drastiskt minskade antalet fall utan också den nödvändiga omstruktureringen av ett
stort system av rättsliga transaktioner och relationer som bygger på tillgången
på domstolar som en sista utväg.”
Detta, sa han, skulle vara ”en återgång till djungelns
lag.”
Huruvida det aktuella fallet mot Israel utspelar sig
på samma sätt som fallet 1984 är ett stort test för det internationella systemet,
och specifikt som råder: djungelns lag eller den ”regelbaserade internationella
ordningen” som USA ofta förespråkar.
** Nat Parry är författare till den kommande boken
Samuel Adams
and the Vagabond Henry Tufts: Virtue Meets
Vice in the Revolutionary Era
. Han är redaktör för American Dispatches:
A Robert Parry Reader
.
. . . . .
ESPAÑOL:
Sentencia de Corte Mundial sobre
Israel y Fallo de 1986 contra Estados Unidos en el caso de Nicaragua
Por Nat Parry**
El 26 de noviembre de 1984, la Corte de Justicia Internacional de La Haya consideró
el caso Nicaragua vs. Estados Unidos sobre actividades militares y paramilitares
en y contra Nicaragua. (Foto de la ONU)
Ahora que la Corte Internacional de Justicia ha dictaminado que las acusaciones
de genocidio planteada por Sudáfrica contra Israel son plausibles y ha ordenado
a Israel “tomar todas las medidas a su alcance para impedir la comisión de todos
los actos dentro del alcance” de la Convención de las Naciones Unidas sobre Genocidio,
el interrogante es como responderán Israel y sus partidarios.
Israel tiene un mes para presentar un informe sobre las medidas que está adoptando
para cumplir las órdenes del tribunal. Aunque el tribunal no tiene ningún mecanismo
de ejecución, las órdenes son obligatorias e intensifican sustancialmente la presión
internacional sobre Israel y sus partidarios. Las sentencias de la CIJ son definitivas
y no son apelables.
Si Israel no cumple, el asunto podría llegar al Consejo de Seguridad de la ONU,
donde Estados Unidos tendrá que decidir si ejerce su veto. Si es vetado en el Consejo
de Seguridad, el asunto podría presentarse a la Asamblea General, donde Estados
Unidos no tiene veto, y el resultado podría ser una votación abrumadora –y profundamente
embarazosa– en apoyo al fallo de la CIJ.
Algunos aliados de Israel han pedido que se cumpla la sentencia. “La Corte Internacional
de Justicia no se pronunció sobre el fondo del caso, pero ordenó medidas preventivas
en un procedimiento provisional”, dijo la ministra alemana de Asuntos Exteriores,
Annalena Baerbock. “Estos son vinculantes según el derecho internacional. Israel
también debe cumplirlas”.
Estados Unidos, por otra parte, descartó la noción de que las acciones en la
Franja de Gaza constituyan genocidio. “Seguimos creyendo que las acusaciones de
genocidio son infundadas y observamos que el tribunal no llegó a una conclusión
sobre genocidio ni pidió un alto al fuego en su fallo y que pidió la liberación
inmediata e incondicional de todos los rehenes retenidos por Hamas”, dijo un portavoz
del Departamento de Estado.
Hasta ahora, la reacción de Israel ha sido predeciblemente belicosa: el Primer
Ministro Benjamín Netanyahu dijo el sábado que las acusaciones de genocidio contra
Israel son “ridículas” y demuestran “que muchos en el mundo no han aprendido nada
del Holocausto”. La principal lección del Holocausto dijo, “es que sólo nosotros
nos defendemos por nosotros mismos. Nadie lo hará por nosotros”.
Mirando Hacia el Pasado
Para tener una idea de cómo podría desarrollarse esto, sería útil mirar el pasado,
en particular un caso del Tribunal Mundial de hace 40 años.
En 1984, Nicaragua presentó una demanda contra Estados Unidos ante la Corte
Mundial con relación a las políticas estadounidenses de armar, entrenar y financiar
a los rebeldes contrarrevolucionarios que luchaban por derrocar al gobierno de Nicaragua,
así como minar los puertos de la pequeña nación centroamericana.
Estados Unidos, pretendiendo justificar sus políticas, afirmó que actuaba en
Nicaragua sólo en “autodefensa colectiva”, justificación que el tribunal en su Fallo
de 1986 rechazó por 12 votos a 3.
El tribunal dictaminó además de manera abrumadora que Estados Unidos, “al entrenar,
armar, equipar, financiar y suministrar a las fuerzas de la contrarrevolución… ha
actuado contra la República de Nicaragua, en violación de su obligación bajo el
derecho internacional consuetudinario de no intervenir en los asuntos internos de
otro Estado.”
Determinó que Estados Unidos había estado involucrado en el “uso ilegal de la
fuerza”, con violaciones que incluían ataques a instalaciones y buques navales nicaragüenses,
invasión del espacio aéreo nicaragüense y el entrenamiento y armamento de los contras.
El tribunal dictaminó además de manera abrumadora que Estados Unidos, “al entrenar,
armar, equipar, financiar y suministrar a las fuerzas de la contrarrevolución… ha
actuado contra la República de Nicaragua, en violación de su obligación bajo el
derecho internacional consuetudinario de no intervenir en los asuntos internos de
otro Estado.”
Determinó que Estados Unidos había estado involucrado en el “uso ilegal de la
fuerza”, con violaciones que incluían ataques a instalaciones y buques navales nicaragüenses,
invasión del espacio aéreo nicaragüense y el entrenamiento y armamento de los contras.
El tribunal también determinó que el presidente Ronald Reagan había autorizado
a la C.I.A. “colocar minas en puertos nicaragüenses” y “que ni antes de la colocación
de las minas, o posterior a ello, el Gobierno de Estados Unidos emitió ninguna advertencia
pública y oficial a la navegación internacional sobre la existencia y ubicación
de las minas; y cuáles fueron los daños personales y materiales causados por explosión
de las minas”.
Se ordenó a Estados Unidos que cesara sus actividades y pagara reparaciones.
La respuesta de Estados Unidos a este fallo fue reveladora. Básicamente, desestimó
la sentencia de la CIJ basándose en que Estados Unidos debe “reservarse la competencia
para determinar si la Corte tiene jurisdicción sobre nosotros en un caso particular”
y qué se encuentra “esencialmente dentro de la jurisdicción interna de Estados Unidos”.
En otras palabras, la administración Reagan consideró los ataques armados contra
el Estado soberano de Nicaragua dentro de su “jurisdicción interna”.
Sin inmutarse, Nicaragua llevó el asunto al Consejo de Seguridad de la ONU,
donde el representante nicaragüense argumentó que el recurso ante la CIJ era uno
de los medios fundamentales para la solución pacífica de disputas establecidos por
la Carta de la ONU.
Enfatizó además que era esencial que el Consejo de Seguridad y la comunidad
internacional recordaran a Estados Unidos su obligación de acatar el fallo de la
corte y poner fin a su guerra contra Nicaragua.
Estados Unidos respondió que la jurisdicción de la CIJ era una cuestión de consentimiento
y que Estados Unidos no había dado su consentimiento a la jurisdicción de la CIJ
en este caso. El embajador afirmó que la política estadounidense hacia Nicaragua
estaría determinada únicamente por los intereses de seguridad nacional de Estados
Unidos, señalando que Nicaragua mantenía estrechos vínculos de seguridad con Cuba
y la Unión Soviética.
El 28 de octubre de 1986, Estados Unidos vetó la resolución que pedía el cumplimiento
total e inmediato de la sentencia de la CIJ, con la abstención de Francia, Tailandia
y el Reino Unido.
Tras esta decisión, Nicaragua recurrió a la Asamblea General, que aprobó una
resolución con 94 votos contra 3 pidiendo el cumplimiento del fallo del Tribunal
Mundial. Sólo dos estados, Israel y El Salvador, se unieron a Estados Unidos en
oposición.
Un año después, el 12 de noviembre de 1987, la Asamblea General volvió a pedir
el “cumplimiento total e inmediato” de la decisión de la CIJ. Esta vez sólo Israel
se unió a Estados Unidos para oponerse al cumplimiento del Fallo.
En un artículo en The American Journal of International Law, Anthony D’Amato,
argumentó que “el derecho colapsaría si los acusados sólo pueden ser demandados
cuando aceptan ser demandados, y la medición adecuada del impacto de ese colapso
no sólo sería la drástica disminución del número de casos, pero también la necesaria
reestructuración de un vasto sistema de transacciones y relaciones jurídicas basadas
en la disponibilidad de tribunales como último recurso”.
Esto, afirmó, sería “un regreso a la ley de la jungla”.
Si el caso actual contra Israel se desarrolla de manera similar al de Nicaragua
en 1984 sería una prueba importante para el sistema internacional, y específicamente
sobre qué impera: la ley de la jungla o el “orden internacional basado en reglas”
que Estados Unidos frecuentemente afirma defender.
Huelga decir que Estados Unidos nunca reconoció su obligación de acatar el Fallo
y continúo afirmando que no consintió en la jurisdicción de la CIJ.
El caso provocó una avalancha de criticas por parte de expertos en Derecho Internacional.
Noreen M. Tama escribió en Penn State International Law Review que “la Corte Internacional
de Justicia es la autoridad final en cuestión de su propia jurisdicción”.
Destacó que “la Corte claramente tuvo competencia incidental necesaria para
dictar medidas provisionales en el caso Nicaragua vs. Estados Unidos”.
** Nat Parry es el autor del libro de próxima aparición Samuel Adams and the
Vagabond Henry Tufts: Virtue Meets Vice in the Revolutionary Era. Es editor de American
Dispatches: A Robert Parry Reader.
Fotos: Nicaragua 1983-1990
El Golfo de Fonseca que fue minado por la CIA 1983 junto con otros puertos nicaragüenses.
El golfo es compartido con El Salvador y Honduras y la acción criminal de EEUU no
solo era un peligro para Nicaragua sino también a sus vecinos.
Video: Palestina 2024-
Una madre palestina se despide de su hijo asesinado por Israel en la Franja
de Gaza esta mañana.
