onsdag 21 juni 2017

Rätten att göra UPPROR: Striden på liv och död i upprorets Leon i Nicaragua juli 1979


Ett helt folk i staden Leon, Revolutionens huvudstad deltog i upproret mot Somozatyrannin de första dagarna i juni 1979. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


Rätten att göra
UPPROR
Striden på liv och död i upprorets Leon i Nicaragua juli 1979

Av Dick & Miriam Emanuelsson

Den 15 juli inleds i Nicaraguas huvudstad Managua den 23:e konferensen Foro Sao Paulo. Detta fora är en samling av Latinamerikas och Karibiens samlade organ av partier och rörelser inom vänstern och den folkliga rörelsen i denna del av världen. Forat bildades 1990 i Sao Paulo, Brasilien och initiativtagare stod det brasilianska Arbetarpartiet, PT. Latinamerikareportrarna Dick och Miriam Emanuelsson kommer för Proletärens räkning bevaka denna viktiga konferens som inleds den 15 juli och avslutas den 21 juli. Den 19 juli samlas en halv miljon nicaraguaner i Managua för att fira den 38:e Revolutionsdagen.

De bägge reportrarna har träffat för detta sandinistiska gerillasoldater i Nicaraguas näst största stad Leon, även döpt till ”Revolutionens Huvudstad”. Leon befriades tolv dagar innan huvudstaden Managua och landet i sin helhet. Nationalgardets sista fäste som föll var Fortet Acosasco. Där torterades och mördades de politiska fångarna. Proletären rapporterar därifrån.



LEON-NICARAGUA, 3 juni 1979: Meter för meter ryckte sandinistgerillans kolonner fram mot det ointagliga Fortet Acosasco. Parallellt med dem ett mobilt radioteam från Radio Venceremos (”Vi Ska Segra”), officiellt organ för FSLN:s Västfront. Radiochefen Edmundo Icaza tog mikrofonen och med upphetsad andfådd röst öppnade han programmet via sin kortvågsradio som hela Leons befolkning andäktigt lyssnade på:

”I detta ögonblick befinner vi oss bara några meter från Fortet Acosasco. Kolonnerna rycker fram och Nationalgardet flyr! Nu går kolonnerna in i Fortet medan andra gerillakontingenter förföljer ´Gardets´ flyende soldater.”

Sandinistgerilla i slutoffensiven 1979 mot den USA-stödda Somozadiktaturen.FOTO: Okänd.



Efter en månads intensiva gatustrider i Nicaraguas näst största stad Leon, kunde befolkningen strömma ut på gatorna för att fira, men också för att ta hämnd mot en av de blodigaste militärdiktaturer som Latinamerika och Karibien skådat. Somozadynastin, som sedan mordet 1936 på Nicaraguas nationalhjälte Augusto Cesar Sandino hade skapats och backats upp av USA, gick till sin ända.

Över 50.000 nicaraguaner hade dödats, de flesta av det Nationalgarde som USA skapade efter mordet på Sandino och som leddes av den förste Somoza; Anastasio ”Tacho” Somoza Garcia.


"Tacho" Somozas sista dans.
Den unge poeten
Rigoberto López Pérez.
Tjugo år passerade under diktatur. Klockan slog 23.20 den 21 september 1956. Det nicaraguanska liberala partiet (PLN) hade än en gång lanserat Somoza som sin presidentkandidat, en ren formell sak i ett land där diktatorn förkläddes i demokratiska kläder. Somoza svävade runt i en dans i Arbetarnas Hus i Leon, där festen hölls, och njöt av tonerna till ”Caballo Negro”, den svarte hästen. Den 28-årige poeten Rigoberto Lopez Perez reste sig och närmade sig diktatorn med ett leende och drog samtidigt fram sin Smith&Wesson, kaliber 38 och avlossade fem skott mot Somoza som föll dödligt sårad mot dansgolvet.

Anastasio Somoza y Jack Murphy, senare en
kongressman som var "studiekamrat" med Somoza 
på USA:s militärakademi West point.


Sonen Anastasio Somoza Debayle var den naturlige efterträdaren. Han skickades vid 10 års ålder till USA där han sattes på skolbänken, en utbildningskarriär som kröntes 1943 då han som 17-åring började studera vid USA:s militärakademi.

När Revolutionen segrade den 19 juli 1979 flydde Somoza med statskassan till Miami där han, i likhet med Latinamerikas olika diktatorer, sökte politisk asyl. Men president Jimmy Carter överraskade världen med att vägra Somoza asyl, trots att hans demokratiske partivän, den legendariske Franklin D Roosevelt någon gång på 1930-talet myntat frasen; ”Somoza är kanske en Son of a Bitch, men han är vår Son of a Bitch”.

För Somoza fanns inget annat råd än att flyga till sin förtrogne vän i Paraguay, militärdiktatorn Alfredo Stroessner (1953-1989). Men det blev en kortvarig exil. Den 18 september 1980 gick Somozas bepansrade bil in i ett bakhåll i huvudstaden Asuncion, utförd av den argentinska ERP-gerillan. Somozadynastin blev definitivt och litterärt begraven den dagen.

Resterna av Somozas Mercedes efter att bazukagranaten slog in i den bepansrade bilen i Paraguays huvudstad Asuncion, avlossad av den argentinska ERP-gerillan.


Försvar mot pirater

Solen lyser från en klarblå himmel när vi en söndagsförmiddag anländer till fortet Acosasco. Det var den sista befästningen som Nationalgardet kontrollerade i León, praktiskt taget ointaglig. Värmen börjar gå över 35 grader och solen gassar. Svettdropparna tränger fram. León och Centralamerikas Stillahavskust är vanligtvis stekhett nästan året runt. Trots att fortet ligger på en bergstopp med en vidunderlig utsikt åt alla håll är det outhärdligt hett.

Fortet byggdes 1889 av den dåvarande konservative presidenten Roberto Sacasa och var ämnat att försvara Leon mot pirater som då härjade på bägge sidor av ”Amerikas Midja”, som Centralamerika kallas. Med Somozadiktaturen förvandlades Fortet till en bas för Nationalgardet där motståndare mot diktaturen torterades och mördades.

I och med Revolutionens seger kom fortet att överges och blev en naturens och tjuvars tillhåll. Fängelsegallren och annat järn monterades ned och såldes som skrot. Den tropiska fukten trängde in i de mörka fängelsehålorna och bildade mossa och mögel.

Fortet Acosasco hade en utmärkt strategisk position med utsikt över alla flanker vilket gjorde det omöjligt att inta för en gerilla med lätta vapen. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


År 2012 bildade före detta sandinistkrigare en arbetsgrupp som med stöd av Leons borgmästare och kommunalfullmäktige vill restaurera Fortet för att hålla historiens ljus levande som ett museum. Utländska turister frågar ofta efter Fortet, säger våra ciceroner. Men det saknas pengar, uppger Omar Ernesto Roque Iglesias, före detta gerillasoldat i FSLN när vi börjar vår rundvandring i det triangelformade Fortet.

– Vi kunde aldrig inta Acosasco rent militärt. Därför inledde vi, enligt den militära planen, belägringen av fortet den 3 juni 1979. Exakt en månad senare började det slutliga upproret i Leon.


Omar berättar att planen för sandinisternas slutoffensiv var att splittra upp Nationalgardets styrkor över hela landet. I Leon attackerade sandinisterna Gardets viktigaste punkter samtidigt. Dessa utgjordes av Gardets högkvarter; El Comando, fängelset ”La 21”, Flygplatsen Godoy, Centralbanken och stadens allmänna sjukhus. Samtidigt placerades sandinistkommandon ut vid de strategiska in- och utfartsvägarna till Leon som gick mot huvudstaden Managua, staden Chinandega och vägen som ledde till Fortet. Dessa specialkommandon hade uppgiften att ligga i bakhåll och attackera när förstärkningar skickades till de belägrade fem strategiska platserna i Leon.

– I början av offensiven förlorade vi många kamrater på grund av militär oerfarenhet. Men efter hand som mer erfarna kamrater dök upp förändrades situationen. Den 16 juni retirerade ´Gardet´ från fängelset ”La 21” och den 20 juni intogs Gardets högkvarter, El Comando. Nationalgardisterna drog sig tillbaka till Fortet.

Omar Iglesias berättar om Fortets existens och roll. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


I Nationalgardets El Comando befann sig Leons högste militäre chef, generalmajoren Gonzalo Evertz, alias ”Vulcano”. Denne tog massor av civila som gisslan som användes som mänskliga sköldar. ”El Vulcano” gick i mitten av folkmassan i riktning mot Fortet där han senare plockades upp av en militärhelikopter när Fortet var totalt omringat av sandinisterna den 7 juli.

Ricardo Baltodano, som 1979 gick under namnet “Lucas” var en av de som trängde in i Kommandot den 20 juni. Så här sa han i ett radioprogram 2001:

– Vapnen hade soldaterna grävt ned i ett grannhus och ovanpå placerade de döda kropparna. När vi anlände var kropparna i ett förruttnande tillstånd där maskarna hade börjat tränga fram. Jag smittades av gulsot för att ha dragit bort dessa döda för att plocka fram de 300 dolda gevären.


Sandinistgerilla på en av Leons gator.
Tillfället för tillfångatagandet av Nationalgardets överste Ariel Arguello Valle samt hans son och andra gardister vid intagandet av El Comando, Gardets högkvarter i Leon.


Inom Sandinistgerillan utmärkte sig kvinnorna särskilt. De gerillasoldater som hade placerats ut vid foten av berget där Fortet Asarrasco leddes av gerillakommendanten Leticia Herrera, alias ”Miriam”. Andres Lara, som då var 18 år minns som igår när han deltog i intagningen av Fortet den 7 juli under ”Miriams” befäl.

– Vi intog fortet samtidigt som ´Gardet´ flydde i panik. Vi fick order att förfölja dem och tillintetgöra dem till sista man, om de inte gav upp. Gardet likviderades i sina skyttegravar, säger Lara och pekar på en plats där ett 50-tal av gardisterna begravdes.

Andres Lara var 18 år när han deltog i stormningen av Fortet. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


Han uppger att totalt fanns det cirka tusen nationalgardister i Fortet som också var en transitplats för Gardet.

– Många kamrater som förföljde dem dödades av flyget. Befrielsen av detta folk kostade mycket blod och tårar.

I cellerna där det funnits politiska fångar fanns inte en levande kvar. De hade alla avrättats av sina bödlar innan dessa flydde.

Den kvinnliga gerillaledaren Leticia Herrera, alias “Miriam”.


Fängelset och tortyren

Det är fuktigt varmt när vi går in i det som var Fortets Bunker. Vi skrämmer upp bunkerns hyresgäster, ett tiotal fladdermöss som nästan flyger rakt i ansiktet på oss när vi går in i en av cellerna. Där har arbetsgruppen för Fortet satt upp handskrivna namnlistor på de politiska fångar som fördes hit och som torterades och mötte döden här.

Bunkern är rund som en tårta och varje ”tårtbit” utgjordes av en cell. I mitten av denna ”tårta” finns fortfarande det smala ”badkaret”, La Pila.

– I den ena änden strömmade vattnet in och i den andra strömmade det ut. Här fanns kablarna som applicerades i vattnet med varierande strömstyrka. Fången stod upprätt med vattnet upp till munnen. Skriken från den torterande fången var en tortyr för resten av fångarna, säger Segustín Reyes Hernández.

Seguistín Reyes Hernández vid ´badkaret´ där elen applicerades mot gripna sandinister. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


Han var gerillasoldaten “William” och tillhörde gerillakolonnen Carlos Manuel Jarquín som opererade i León och andra delar av landet.

Han visar det andra “badkaret” som är beläget tio meter utanför bunkern.

– Även här stod fången upprätt i det smala ´karet´. Men vattnet blandades med salt och där stod fången under en brännande sol i 40 graders värme. Huden förtorkades och sår sprack upp under den omänskliga tortyren.

“El Repollal”, Vitkålsfältet, kallades den plats runt Fortet där fångarna avrättades och deras huvud placerades ut. Därför kallades den platsen för “El Repollal” för på avstånd såg det ut som ett fält med vitkålshuvuden.

Bilder på mördades sandinistkämpar i Leon.
Seguistín visar några av hundratals namn på politiska fångar som torterades och avrättades i Fortet.


Begravning av några av Somozadiktaturens offer i Leon.



Vid infarten till Fortet finns “El Horno”, Fortets ugn. Det är en cementkonstruktion, cirka 7-8 meter lång och 1.20 meter bred. Med penseldrag har någon skrivit “FSLN-VIVA LA REVOLUCIÓN”! Strax till höger om mitten finns det en nedgång och ett litet utrymme som måste vara mellan 80-90 centimeter högt, omöjligt att stå upp i.

– Man behövde inte studera marxism för att hata Somoza, säger Jorge Capelan och tittar på utrymmet där Nationalgardet placerade de politiska fångarna i ”Ugnen”.

Nu är det mitt på dagen och solen står i zenit. Cementtaket är så hett att de är möjligt att steka ägg på det. Och få fångar måste ha överlevt inne i ugnen.


I denna cementkonstruktion placerades fångar som under timmar torterades av hettan.
FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.
Jorge Capelan, internationalist från Uruguay, som deltog i kriget mot de USA-stödda ´Contras´ (1980-1990) som försökte störta den Sandinistiska regeringen, en historisk parallell som nu går igen i Venezuela 2017. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.





Från Uruguay till Nicaragua

Capelan var en internationalist från Uruguay som under USA:s krig mot sandinistregeringen (1980-1990) deltog i försvaret av den unga sandinistregeringen. USA skapade och utrustade de så kallade ´Contras´. Under de tio åren genomförde dessa ett ekonomiskt sabotage mot ett av Latinamerikas fattigaste länder och till priset av ytterligare 50.000 döda.

När militärkuppen genomfördes i Uruguay i juni 1973 var Capelan 12 år. Tre år senare gick lämnade han och hans mor Uruguay och gick i exil till Venezuela. När sandinisterna segrade i juli 1979 flyttade de till Nicaragua för att delta i återuppbyggnadsarbetet.

Men det blev ett nytt krig och Jorge, som var medlem i det Sandinistiska Ungdomsförbundet JS19 de Julio, där han hade Ricardo Baltodano som sin ledare, tog värvning och stred i norra Nicaragua vid gränsen till Honduras där ´Contras´ hade sina baser. Året innan sandinisterna förlorade makten 1990, lämnade han Nicaragua och bosatte sig i Lund, i Sverige.


Men längtan efter Nicaragua var för stark och när sandinisterna återtog makten 2007, reste han tillbaka en tid senare och arbetar nu som webmaster på radiostationen Radio La Primerisima, oberoende sandinistisk. I Leon deltar han aktivt i arbetsgruppen för att skapa ett museum i Fortet.

– Precis som Spanien på 1930-talet var Nicaragua på den tiden full av ”internationalister”, människor från olika länder som identifierade sig med det nicaraguanska folkets kamp och dess revolution. Många av dem offrade livet, säger Capelan.

Han säger att hans starkaste minne från den tiden kommer från Marcos, en jämnårig vän från Uruguay. Hans far var Hiber Conteris, en av landets viktigaste författare och medlem av Tupamarosgerillan, men vid den tidpunkten fängslad på grund av hans kamp mot diktaturen.

– Jag hjälpte Marcos att komma i kontakt med det nicaraguanska samhället och de bondekooperativ där jag arbetade. Tillsammans med en annan kamrat lärde vi honom att använda geväret. Efter en tid försvann Marcos och en dag kom den sorgliga nyheten om att han hade dödats i strid med ´Contras´.

Jag minns också schweizaren Maurice Demierre. Han arbetade med bönderna i Somotillo i norra Nicaragua. Han var älskad av alla där, speciellt de allra fattigaste. När han skulle köra några bondkvinnor till en säker plats mitt i natten utsattes han för ett bakhåll av ´Contras´. Hans gamla vita Toyota påträffades genomborrad av kulhål och Maurice död. Hela Somotillo (stad i norra Nicaragua) minns fortfarande Maurice och vad han gjorde för dem.

I den centrala parken i Somotillo har invånarna rest ett monument över Maurice Demierre som en hyllning till denne internationalist. Han var en av flera internationalister som gav sina liv i kampen för Nicaraguas självständighet. På bilden tillsammans med sin nicaraguanska fru. MONTAGE: REVISTA CORREO.


Ett Museum för framtiden

Benito Lacayo. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.
Benito Lacayo brinner för uppgiften om att skapa det museum som ska vara en väckarklocka för den nuvarande och kommande generationer i Nicaragua.

– Fortet har cirka åtta hektar. Många av de före detta gerillasoldaterna är gamla och sjuka men här finns det andra som kan och vill restaurera Fortet som är av en nationell historisk angelägenhet.

Och Capelan instämmer:

– Det råder så klart inte samma euforiska stämning bland ungdomen i Nicaragua som det gjorde 1979. Utmaningarna i dag är enorma. En komplett kulturell&ideologisk apparat bombarderar ungdomen 24 timmar om dygnet. Det har naturligtvis återverkningar på folkets medvetenhet, särskilt med tanke på att de som bombarderar har sitt ursprung i USA, understryker Capelan.

Den politiska medvetenheten 1979 bland Nicaraguas ungdom var mycket hög för "man behövde inte läsa Marx för att hata Somoza", som Jorge Capelan säger.



Han menar att därför är projektet med att förvandla Fortet till ett museum så viktigt. Han hänvisar också till att Nicaragua styrdes av tre nyliberala regeringen under 16 år som gjorde allt för att radera ut historien.

– Den liberale utbildningsministern Humberto Belli försökte att bränna upp häftena som användes under alfabetiseringskampanjen 1981, då analfabetismen reducerades från 51 procent till 13 procent.

– Så är det 21:a seklets medvetenhet, på gott och på ont. Men om Nicaragua ska kunna hävda sin egen nationella utveckling och suveränitet måste landet och folket ha en mycket solid medvetenhet om sin egen historia. Och idén om Fortet går i den riktningen.

Det sandinistiska ungdomsförbundet organiserar hundratusentals medlemmar och för en permament politisk och ideologisk kamp för att Nicaraguas ungdom inte ska bli offer för den manipulering från det kulturella bombardemanget från USA. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


* Dick Emanuelsson deltog i grundandet av Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua 1981 och var redaktör för förbundets tidning ”Nyheter från Nicaragua” 1981-1986.


Video-intervjuer (på spanska):

Así fue la toma del Fortín de Acosasco en la insurrección el 7 de julio de 1979 en León

FORTÍN ACOSASCO en León: “Aquí estaba la cárcel y aquí torturaban”

La toma del FORTÍN ACOSASCO: Así se torturaba en el “Horno”

torsdag 3 december 2015

Konflikten om den interoceaniska kanalen i Nicaragua

20 000 unga nicaraguaner demonstrerar för "Arbete och Fred" i slutet på oktober, demonstration utlyst av Sandinistiska Ungdomsförbundet som ett stöd för byggandet av kanalen. Samtidigt demonstrerade oppositionen mot kanalen och samlade 2.000 personer, främst från det liberala högerpartiet samt partiet MRS, socialdemokraterna i Nicaragua.





Konflikten om den interoceaniska kanalen i Nicaragua

Latinamerikareportrarna Dick och Miriam Emanuelsson besöker Nicaragua för att känna pulsen för eller mot byggandet av världens största projekt; den interoceaniska kanalen. Motståndsledaren säger att kineserna nu tar över och kommer utse en president om tio år i Nicaragua. Ja-sidan talar om att en 500 år lång dröm kan gå i uppfyllelse och landet utvecklas. Döm själv.

Se reportaget i PDF publicerat i Flamman 3 december 2015:


RIVAS, SÖDRA NICARAGUA / Det börjar med att vår chaufför får en utskällning för telefonsamtalet om hjälp med att hitta adressen för vår intervju.

– Som européer vet de att sakristian alltid finns på baksidan och inte framsidan av kyrkan. Därifrån skulle du räkna tre kvarter söderut!

– Nu är jag varken katolik eller protestant utan ren ateist, svarar jag och försvarar vår nicaraguanske chaufför. Jag tillägger att vi ändå kom tio minuter innan utsatt tid till staden Rivas i södra Nicaragua, cirka fem mil norr om gränsen till Costa Rica.

– Av ren allmänbildning borde du ändå som europé veta var sakristian är belägen, insisterar mannen framför oss som vi ska intervjua och följa en hel dag.

Jag ger upp och blinkar till vår chaufför. Det som börjar med en avbasning av oss tre kommer efter en dag sluta med att han kallar Flammans utsände i södra Nicaragua för ”Djävulens advokat”.

Ortega säger att han har intervjuats av 300 internationella medier som är oerhört intresserade av kanalprojektet och oppositionen mot detta.



Octavio Ortega titulerar sig koordinatör för det Nationella Rådet till Försvar för Jorden, Sjön och den Nationella Självständigheten, en nationell organisation som får sin finansiering från Holland. Han pekar ut sig själv som språkrör för motståndarna till kanalen. Hans organisation ingår i paraplyorganisationen Grupo Cocibolca som har det gemensamma att de är motståndare till det som ska bli världens största byggarbetsplats; en interoceanisk kanal från Stilla Havet till Atlanten, totalt 278 kilometer lång.

Det är en gammal dröm i Nicaragua som om tio år ska gå i uppfyllelse. Men trots att landet har haft exceptionella ekonomiska framgångar sedan sandinisterna återtog makten 2007, har Nicaragua inte de ekonomiska resurserna för kanalbygget. De beräknas kosta cirka 50 miljarder dollar. Jämför det med Nicaraguas BNP som 2013 uppgick till drygt 28 miljarder dollar.

Det är i stället den kinesiske affärsmannen Wang Jing, styrelseordföranden i kanalkoncessionen HKND Group (Hong Kong Nicaragua Canal Development) som bildades 2012, som är spindeln i det gigantiska megaprojektet. Alla opinionsundersökningar i Nicaragua ger projektet ett massivt stöd på 70-75 procent. Tjugo tusen människor får sina marker exproprierade och tvingas flytta. Enligt koncessionsavtalet mellan Nicaragua och HKND ska marken säljas enligt en kombination av taxerings- och marknadsvärde. Wang Jing säger att företaget ändå kommer att betala det högre marknadsvärdet.

Så kommer sträckningen av kanalen att ske, 278 km totalt, Atlantkusten-Stilla havet..


Ortega säger att han har intervjuats av 300 internationella medier som är oerhört intresserade av kanalprojektet och oppositionen mot detta.

– The Guardian följde mig under tre dagar. De filmade mig medan vi reste med båt över Nicaraguasjön till ön Ometepe, säger han och visar upp inplastade pressklipp som han stolt poserar för efter att ha föreslagit att vi ska filma och fotografera honom med klippen i hand.

Vad beror detta enorma internationella intresse på? frågar Flamman.

– Motivet är lögnerna som sprids av denna regering. Den tror att den internationella opinionen ska svälja talet om ”mänsklighetens största byggnadsprojekt” och inte reagera.

Han säger att han är motståndare av tre motiv; nationell suveränitet, den stora unika och viktiga Nicaraguasjön och rätten till jorden. Och han ser en bokstavlig ”gul fara” i att det är ett kinesiskt företag som ska bygga kanalen.

– Det finns exempel i världen där de har anlänt och blivit kvar (efter att projektet stått klart). I Afrika finns det länder som de (Kina) praktiskt taget dominerar. Ser vi på FAO:s senaste rapport om livsmedel i världen talar den om att år 2020 kommer hälften av världens livsmedel att konsumeras av asiatiska länder. För år 2040 kommer alla producerade livsmedel konsumeras av dem.

Han hävdar att Nicaragua är inledningen till Kinas kolonialisering av den amerikanska kontinenten. Som bevis för denna anklagelse hänvisar han till boken ”El Dragón Chino”, den Kinesiska Draken. Där påstår han att det står att Kina ska erövra Latinamerika genom att investera och köpa upp egendomar.




I juni 2013 beslöt Nicaraguas parlament, Nationalförsamlingen, att i princip ställa sig positivt till ett kanalbygge. Men det innebar inte att projektet kunde starta. En omfattade miljökonsekvensutredning måste göras och de tekniska möjligheterna undersökas om det verkligen är möjligt att bygga en kanal på 278 kilometer, från Stilla havet till Atlanten. Bredden är beräknad till 230 meter men på en vissa platser krävs det upp till 520 meters bredd. Slussar och en komplett infrastruktur ska byggas och djupet ska bli minst 27-30 meter för att dagens och morgondagens fartyg ska kunna passera. Av de 278 kilometrarna av kanal utgör Nicaraguasjön en sträcka på totalt 105 kilometer. Den har ett genomsnittligt djup på 15 meter. Gigantiska muddrings- och andra schaktningar måste genomföras.

Världens främsta företag och experter på kanalbygge och miljö är involverade. I slutet av maj i år lade det brittiska världsledande företaget Environmental Resources Management (ERM) fram den oberoende miljöstudien av kanalprojektet som HKND hade beställt. ERM ger grönt ljus för att starta kanalbygget med vissa förbehåll.



Jeffrey McCrary, biolog.
Jeffrey McCrary är en av ett 80-tal oberoende biolog- och miljöexperter som ERM anlitade för att utreda konsekvenserna av ett eventuellt kanalbygge.

– Arbetet genomfördes med tillämpande av vetenskapliga kriterier. Jag har många års erfarenhet av Nicaragua och uppgiften bestod i att samla in fakta, data och intryck från de områden där kanalen ska dras fram. Mina rapporter överlämnades till ERM för vidare bearbetning och studier, säger USA-forskaren när vi träffar honom.

Han menar att i ett gigantiskt megaprojekt som kanalen utgör, är det oundvikligt att både natur, djur och människor påverkas.

– Så klart drabbas människorna där kanalen ska dras fram. Men det är relativt få. Uppskattningsvis är det 25 familjer från ursprungsbefolkningen Ramas kommer att förflyttas inom sitt territorium eftersom kanalen dras över deras mark.

På ön Ometepe med en av sina två vulkaner Madera (i bakgrunden) och Concepcion. Några kilometer söder om Madera kommer den Interoceaniska kanalen att dras.



Men Octavio Ortega ser inga positiva möjligheter i kanalprojektet. Hans huvudfiende Nummer 1 är Kina.

– Kina har nu lagstiftat om att varje familj kan ha två barn. Vad händer? Jo, nu anländer de till Nicaragua och kommer att föröka sig som kaniner för här finns ingen reglering.

Nästa år inleds kanalprojektet och det beräknas att 20.000 kineser anländer under andra kvartalet. Ortega påstår att kineserna kommer att förses med ID-kort samma dag de landar i Nicaragua.

– Disciplinerade som de är kommer de att rösta i kommunalvalet. För att rösta fram en borgmästare i staden Rivas behövs det 8.000 röster och de är 20.000! Det skulle inte förvåna mig att om fem år har vi en kinesisk borgmästare och kinesiska kommunalfullmäktigeledamöter i Rivas. Vad händer om tio år i Nicaragua? Jo, vi kommer att ha 4-5 miljoner kineser som röstar fram en ny kinesisk president. Det är vår verkliga oro och därför vill vi att ni publicerar denna vår oro i utlandet, säger Octavio Ortega.

Och han tillägger:

– Om kineserna tillåts etablera sig här i Nicaragua kommer vi snart ha en annan religion, buddismen. Med kanalen kan vi glömma att det kommer att finnas katolska eller protestantiska kyrkor utan en ny kultur.

Flamman påpekar för kanalmotståndaren att han låter som 1950-talets kalla krig i USA där man då talade om ”den Gula Faran”. Vilka källor har du för att 20.000 kineser kommer att ta över? undrar vi.

– Lagdekret talar om att Wang kan kalla in den egna armén (den kinesiska Folkarmén) för att skydda kanalen som är 278 kilometer lång och 20 kilometer bred. . . Nicaragua kan bli ett brohuvud och därför säger jag att den främste förloraren blir USA. I det geopolitiska spelet med en militärbas. . .  som har kärnvapenstridsspetsar. . . om du vill ha ett tredje världskrig. . . för kineserna är inställda på det med sin armé. Det är detta som vi har talat om med våra bönder. Med machetes, stenar och påkar kommer vi att försvara våra egendomar, avslutar Octavio Ortega sin analys av det ”kinesiska kortet” och framtiden i Nicaragua.

 
Är det verkligen den nicaraguanska oppositionens uppfattning om att kinserna som ska delta i bygget av kanalen kommer att erövra Nicaragua, förändra religionen till Buddism och erövra presidentposten om tio år, som Octavio Ortega hävdar?


Vi beger oss iväg, på vägen från Rivas till Stilla havet där kanalen ska byggas.

Fru Sanchez med liberal partibok.
I byn Veracruz träffar vi fru Sanchez som inte har fått något besked om ersättning eller annan information.

– Våra marker är inte till salu, de är arv från våra förfäder och som ska gå i arv till våra barn och barnbarn. Vi kommer inte att lämna vår mark utan att slåss. Det är visserligen kommunal mark men vi har kontrakt.

Men på frågan om alla i Veracruz är mot kanalbygget erkänner hon att det är en minoritet. De lokala myndigheterna som valts av bybefolkningen är också för kanalbygget. Hon säger att inget har förbättrats med sandinisterna under de senaste åtta åren, trots en förkrossande majoritet i valen.

– Här har liberalerna vunnit men blivit berövade på valsegern.

* Är Ni liberal?

Hon tvekar men säger:

– Jo, jag är och förblir liberal.


Esteban Francisco Ruiz, 49 år i byn Rio Grande.

 


Nästa anhalt på resan efter den tänkta kanalen är bonden Esteban Francisco Ruiz, 49 år i byn Rio Grande. Hettan och fuktigheten mitt på dagen är tung här på den nicaraguanska landsbygden. Precis som fru Sanchez säger Esteban att han inte vill sälja marken för han och familjen föddes här. Här producerar bönderna matbaner, durra (slags korn), ris, bönor, manioka med mera. Myndighetspersonerna och kineserna har anlänt och mätt men varken informerat eller frågat Esteban vad han tycker eller köpepriset på hans marker.

– Vad gäller priset så är det ´Lag 840´ om taxeringsvärdet som gäller. Om jag har köpt två tunnland för 500 cordobas (nationella valutan) så är det vad de kommer att betala mig för marken som kanske är värd 5000 dollar. Oavsett vilket pris de än ger oss, vill vi inte lämna marken och gården, säger han beslutsamt medan hönor och grisar bökar jorden.

* Är jordbruket lönsamt i dag?

– Absolut, situationen har förbättrats de senaste åren, säger han bestämt medan Ortegas ansikte mörknar. Han gillar inte Flammans frågor.




Det är Alla Helgons Dag och tio kilometer från Stillahavskusten passerar vi förbi en kyrkogård och Octavio Ortega bestämmer sig för att prata med folk.

– Missa inte tillfället för att hedra era döda, för om några år finns det ingen kyrkogård kvar för här ska kanalen dras fram! är hans bombastiska budskap som upprör de anhöriga.

– Om de ska förstöra kyrkogården så bör vi få information om när det ska ske, säger en ung kvinna med reservation i rösten mot Octavio Ortegas uppgifter.

– Låt oss träffas på lördag kl. 16.00 hos Esteban Ruiz i Rio Grande så ska jag visa er dokumenten och lagen.

– Och vem är du?

– Jag är Octavio Ortega och samordnar alla demonstrationer och protester mot kanalprojektet. Jag har arresterats flera gånger men utländska journalister, som är här med mig, har intervjuat mig flera hundra gånger, säger han.

En upprörd diskussion inleds, frågor kastas ställs och Antikanal-ledaren Ortega pepprar de oroliga människorna med argument mot kanalen och våldsam kritik mot regeringen.

Med argumentet om taxeringsvärdet på marken får Ortega med sig människorna som blir indignerade.

– En person här i Rio Grande som har 25 hektar säger att han kommer att få 3500 cordobas (knappt 1100 svenska kronor) för sina 25 hektar. Kinesernas område sträcker sig tio kilometer på var sida om kanalen. Vi ses på lördag och då ska jag visa er vad Daniel Ortega skrev under med kinesen.



Octavio Ortega i samspråk med Jose Teodore Martinez Lopez
Vi har kommit till en vägsträcka med grus på tre kilometer som har breddats från två till fem meter. Här ska de tunga maskinerna som ska gräva och bygga kanalen rulla in när bygget kommer igång. Här invigdes kanalen formellt i december förra året.

Octavio Ortega hävdar att breddningen har kostat 600 miljoner dollar (Sic!). Men han vill inte uppge källan. På vägen kommer bonden Jose Teodore Martinez Lopez ridande som Ortega stoppar.

– Som en fattig bonde har jag inget att tjäna på kanalen, bara regeringen och Kina. De säger att marken ska ersättas med taxeringsvärdet, säger bonden som har fem hektar, varav hälften kommer att finnas inom kanalområdet.

– Bara Guds makt kan stoppa kanalen.



För kanalen
 
Octavio Corea är fader Miguel d'Escotos assistent och tillhör ledningen i den anrika sociala rörelsen Fundeci, som bildades 1973 efter den fruktansvärda jordbävningen i Managua året innan. Corea förkastar med frenesi Octavio Ortegas tal om både påståendet om taxeringsvärdet på marken som ett överlämnande av den nationella suveräniteten till Kina.

– Redan för ett sekel sedan var vi överens om byggandet av en kanal. Därför går det inte att säga att vi överlämnar landet (till kineserna). Nicaraguas folk reste sig i vapen (1961-1979) till ett oerhört högt pris och följde general Augusto Cesar Sandino som sa att ”ett lands oberoende diskuterar man inte, det försvarar man med geväret i handen”.

Octavio Correa betecknar oppositionens argument som "mentalt helgerån" och uppmanar dem att upphöra med våldet.

Corea menar att Sandino talade om byggandet av en kanal och bjöd in alla nationer i världen att vara delaktiga i byggandet av kanalen. Dessutom underströk han att kanalen borde vara en del av Latinamerikas utveckling.

Ger Lag 840 Kina rätt att förvandla kanalområdet till ett kinesiskt protektorat och att de kan bygga upp militärbaser? undrar Flamman.

– Naturligtvis blir kanalföretaget ansvarigt för själva kanalområdet. Men självklart kommer vår polis och militär att operera i området. Varken kinesisk polis eller militär kommer att slå sig ner i Nicaragua. Det är en stor lögn att hävda motsatsen. Det är trist att man manipulerar en bönderna med argumentet om att ”de kommer att stjäla allt du har”!



När kanalen är byggd kommer tio procent av aktierna i kanalbolaget att övergå i nicaraguansk ägo. Efter 100 år är kanalen helt och hållet nicaraguansk.

Har regeringen och myndigheterna missat i sin information till de som kommer att drabbas? undrar vi.

– Jo, det finns ett ansvar vad gäller en sen information till befolkningen. Det har talats mycket allmänt men mindre konkret. Tre-fyra presentationer har getts men det är allmän information. Vad som måste göras är att ge konkret information på de platser där kanalen ska dra fram. De som främst drabbas är de som först måste informeras och det är de kommunala myndigheternas uppgift. Där handlar det om att fortbilda de lokala representanterna.

Octavio Ortega i Rivas säger att kyrkogårdarna kommer att ta över av kineserna.

– Det är ett mentalt helgerån att säga något liknande.


President Daniel Ortega och kanalföretagets styrelseordförande Wang Jing efter att avtalet undertecknats.


Företagets representant

Den 10 november intervjuade journalisten Leyla Jarquín, från dagstidningen El Nuevo Diario det kinesiska företagets HKND främste rådgivare, Bill Wild. Han erkänner att den Interoceanska kanalen kan få stor påverkan men vidhåller att det är det bästa alternativet för att skydda miljön i Nicaragua.

Han uppger också att den exakta dragningen fortfarande inte är bestämd, vilket kan innebär att dragningen av kanalen kan justeras från det preliminära förslaget. Det kan å sin tur innebära att de personer som vi talade med under vår dag i södra Nicaragua kan leva kvar på sin gård, eller tvingas flytta.

På frågan från vår kollega om vilka regler som ska gälla i förhandlingarna för att bestämma priset på den exproprierade marken och egendomen med den drabbade, svarar Bill Wild:

– Även om koncessionsavtalet fastställer två mekanismer för att bestämma priset på marken, som är taxeringsvärdet och marknadsvärdet, har företagets styrelseordförande Wang Jing gett sitt löfte till dessa människor om ett rättvist marknadspris. Det är dessa marknadspriser som vi ska förhandla om med de inblandade, utan manipulationer eller påverkan av spekulationer.

Bill Wild svarar på reportrarnas frågor efter att miljökonsekvensutredningen har lämnat sitt svar.


Precis som USA-biologen Jeffrey McCrary säger i frågan om det vackra naturreservatet Indio-Maiz, hävdar Bill Wild att kanalprojektet kan vara räddningen.

– Vi har förbundit oss att beskydda naturreservatet. Utan kanalen kommer det med all säkerhet gå förlorat för det pågår en oerhörd degradation och en stor mänsklig inkräktning av reservatet. Över hela Nicaragua har de illegala kalhyggena blivit värre och värre. Under de senaste tre åren har det förlorats lika mycket i skog som under de senaste 20 åren tillsammans. Det betyder att under det kommande decenniet kommer majoriteten av Nicaraguas skogar att gå förlorade. Men företaget har förbundit sig att inleda en massiv skogsplantering med målet att i slutet av projektet finns det mer skog i landet. Det är vad vi kallar för den positiva påverkan som projektet innebär.

Det är nybyggarna som drar in över allt på den nicaraguanska landsbygden och trots lagen om förbud mot att hugga ner skogen, finns det uppköpare på den svarta marknaden i städerna som köper upp virket.

Från oppositionshåll i Nicaragua har man också ifrågasatt Wang Jings förmåga att slutföra det gigantiska projektet. Bill Wild är övertygad om motsatsen:

– Han har skapat ett mycket kvalificerat grupp som har en bred och djup erfarenhet i världen. Brittiska ERM har gjort miljökonsekvensutredningen. Den finansiella aspekten har utretts av ett företag i USA med stor prestige. Vad gäller ingenjörsaspekten har den lagts på de främsta företagen i Kina. Vi arbetar även med ett gruvföretag från Australien. Sammanfattningsvis har vi en grupp av experter för att slutföra detta projekt med framgång.

Dick och Miriam Emanuelsson
Demonstration den 27 oktober 2015 FÖR kanalen under parollen: "Arbete och Fred".



KORFAKTA KANALEN

Den interoceandiska kanalen som företaget HKND har fått koncession på är 40 procent större än den breddade Panamakanalen som inte klarar den största modellen av containerfatrtyg.

I de fyra olika alternativ som diskuterades fastnade experterna för det fjärde alternativet. Det sträcker sig från mynningen för floden Punta Gorda på den Autonoma Södra Atlantkusten via Rio (floden) Tule. Därefter fortsätter kanalen att dras via Nicaraguasjön (105 km), Rio Lajas och Rio Brito på stillahavskusten.

Underprojekt:

Förutom kanalen upprättas det på både Atlant- som stillahavskusten två stora hamnar, i Brito på stillahavskusten och Punta Aguila på atlantkusten. Last- och lossningskapaciteten uppgår till 2,8 miljoner ton och 25 miljoner TEU (kontainer).

Det tredje delprojektet är ett frihandelsområde som kommer ha ett område för skattefri försäljning, ett annat av bearbetning för export, ett finansiellt centrum. Här byggs en stad för 140.000 invånare.

Det fjärde underprojektet utgörs av byggandet av en internationell flygplats nära kanalen i länet Rivas med kapacitet för en miljon passagare och 22.000 ton bagage.

Det femte underprojektet är broar och vägar som ska förbinda Nicaragua med sin södra región.

D.E.