söndag 11 februari 2024

ICJ:s dom om USA-Nicaragua 1986 och Israel 2024


 



ICJ:s dom om USA-Nicaragua 1986 och Israel 2024

”En återgång till djungelns lag eller den `regelbaserade internationella ordningen´, som USA ofta förespråkar”?

En jämförelse av Internationella Högsta Domstolens (IJC) dom över Israel nyligen och domen 1986 från samma domstol mot USA i målet om dess krigsbrott mot Nicaragua.

Av Nat Parry

Originaltexten, “ICJ Israel Ruling and the 1984 Judgment Against the US”: https://consortiumnews.com/2024/01/29/icj-israel-ruling-and-the-1984-judgment-against-the-us/

För att bedöma hur Sydafrikas anmälan om Israels folkmordsfall kan komma att utspela sig, ser Nat Parry 40 år tillbaka på ett fall som Nicaragua väckte mot Washington i FN-domstolen.   

Nu när Internationella domstolen har slagit fast att Sydafrikas påståenden om folkmord mot Israel är rimliga och beordrat Israel att ”vidta alla åtgärder inom dess makt för att förhindra att alla handlingar utförs inom ramen för FN:s folkmordskonvention, är frågan om hur Israel och dess anhängare kommer att reagera.

Israel har en månad på sig att lämna en rapport om de åtgärder man vidtar för att följa domstolens order. Även om domstolen inte har någon verkställighetsmekanism är besluten obligatoriska och ökar avsevärt det internationella trycket på Israel och dess anhängare. ICJ:s domar är slutgiltiga och går inte att överklaga.

 


OM ISRAEL INTE FÖLJER domen kan frågan gå till FN:s säkerhetsråd där USA måste besluta om de ska utöva sitt veto eller inte. Om den ansträngningen misslyckas kan frågan gå till Generalförsamlingen, där USA inte har något veto, och resultatet kan bli en överväldigande – och djupt pinsam – omröstning som stöder ICJ:s beslut.

Vissa allierade till Israel har uppmanat till efterlevnad av den. ”Internationella domstolen avgjorde inte i sakfrågan utan beordrade provisoriska åtgärder i interimistiska förfaranden”, sa Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock . ”Dessa är bindande enligt internationell rätt. Ändå måste Israel också följa dem”.

USA, å andra sidan, avfärdade föreställningen att aktioner på Gazaremsan utgör folkmord. ”Vi fortsätter att tro att anklagelserna om folkmord är ogrundade och noterar att domstolen inte gjorde något avgörande om folkmord eller krävde vapenvila i sin dom och att den krävde en ovillkorlig, omedelbar frigivning av alla gisslan som hålls av Hamas”, sade  Utrikesdepartementets talesman.

Hittills har reaktionen från Israel varit förutsägbart krigisk, där premiärminister Benjamin Netanyahu sa på lördagen att anklagelserna om folkmord mot Israel är ”löjliga” och visar ”att många i världen inte har lärt sig något av Förintelsen”. Den viktigaste lärdomen av Förintelsen, sade han , ”är att bara vi kommer att försvara oss själva. Ingen kommer att göra det åt oss”.

 

USA:s president Ronald Reagan talar inför FN:s Generalförsamling i september 1983.Några veckor senare beordrade han CIA att bomba raffinaderiet i hamnstaden Corinto och minera Nicaraguas hamnar. FOTO: FN.


En historisk tillbakablick

För att få en uppfattning om hur detta kan se ut, kan det vara användbart att se till det förflutna, i synnerhet ett mål från Världsdomstolen för 40 år sedan.

1984 väckte Nicaragua en process mot USA i ICJ i relation till USA:s politik för att beväpna, träna och finansiera kontrarebellerna (La Contra) som stred för att störta den nicaraguanska regeringen, samt att minera hamnarna i den lilla centralamerikanska nationen.

Förenta Staterna, när de motiverade sin politik, hävdade att de agerade i Nicaragua endast i ”kollektivt självförsvar”, en motivering som domstolen förkastade med rösterna 12-3.

Domstolen slog vidare överväldigande fast att USA, ”genom att utbilda, beväpna, utrusta, finansiera och försörja kontrastyrkorna ... har agerat mot republiken Nicaragua i strid med dess skyldighet, enligt Internationell Sedvanerätt att inte ingripa i en annan stats angelägenheter”.

Raffinaderiet i Corinto i lågor.


Den fastställde att USA hade varit inblandat i ”olaglig användning av våld”, med kränkningar, inklusive attacker mot nicaraguanska anläggningar och flottfartyg, invasionen av det nicaraguanska luftrummet och träning och beväpning av Contras.

Domstolen fann också att president Ronald Reagan hade auktoriserat CIA ”att lägga minor i nicaraguanska hamnar” och ”att varken före utläggningen av minorna eller därefter utfärdade Förenta Staternas regering någon offentlig och officiell varning till internationell sjöfart om minornas existens och placering; och att personlig och materiell skada orsakades av explosionen från minorna.”

USA beordrades att upphöra med sin verksamhet och betala skadestånd (650 miljoner dollar. USA har inte betalat en enda dollar, D.E. anm).

Fonsecabukten som minerades av USA i oktober 1983.


Fråga om samtycke

Förenta staternas svar på denna dom var avslöjande. USA avfärdade i huvudsak ICJ-domen med motiveringen att USA måste ”förbehålla sig självt rätten att avgöra om domstolen har jurisdiktion över oss i ett visst fall” och vad som ligger ”i huvudsak inom USA:s inhemska jurisdiktion”.

Med andra ord ansåg sig Reaganadministrationen ha rätt att självt avgöra om väpnade attacker mot den suveräna staten Nicaragua låg inom dess ”inhemska jurisdiktion”.

Utan rädsla förde Nicaragua sedan ärendet till FN:s säkerhetsråd, där den nicaraguanska representanten hävdade att vända sig till ICJ var ett av de grundläggande sätten för en fredlig lösning av tvister som fastställts i FN-stadgan.

Han betonade vidare att det var väsentligt för säkerhetsrådet och det internationella samfundet att påminna USA om dess skyldighet att följa domstolens beslut och upphöra med sitt krig mot Nicaragua.

Förenta staterna svarade att ICJ:s jurisdiktion var en fråga om samtycke och att USA inte hade samtyckt till ICJ:s jurisdiktion i detta fall. Ambassadören hävdade att USA:s politik gentemot Nicaragua enbart skulle bestämmas av Förenta staternas nationella säkerhetsintressen, och noterade att Nicaragua hade nära säkerhetsband med Kuba och Sovjetunionen.

Den 28 oktober 1986 lade USA in sitt veto mot resolutionen som kräver fullständig och omedelbar efterlevnad av ICJ:s dom, medan Frankrike, Thailand och Storbritannien avstod från att rösta.

Efter detta beslut vände sig Nicaragua till generalförsamlingen, som antog en resolution med röstsiffrorna 94-3 som krävde en efterlevnad av Världsdomstolens dom. Endast två stater, Israel och El Salvador, anslöt sig till USA i opposition.

Ett år senare, den 12 november 1987, krävde generalförsamlingen återigen ”full och omedelbar efterlevnad” av ICJ-beslutet. Den här gången anslöt sig bara Israel till USA och motsatte sig att domen skulle följas.

Onödigt att säga att USA aldrig erkände sin skyldighet att följa domen, och fortsatte att hävda att de inte samtyckte till ICJ:s jurisdiktion.

Fallet ledde till en uppsjö av kritik från folkrättsexperter, där Noreen M. Tama skrevPenn State International Law Review att ”Internationella domstolen är den sista myndigheten i frågan om dess egen jurisdiktion.”

Hon påpekade att ”domstolen uppenbarligen greps av den nödvändiga tillfälliga jurisdiktionen som var nödvändig för att ange interimistiska åtgärder i fallet Nicaragua mot USA”.

Internationella Högsta Domstolen sammanträder 1986 och förklarar USA skyldig i fallet Nicaragua och dömde USA att betala ett skadestånd på 650 miljoner dollar. USA ansågs skyldig till 38,000 nicaraguaners död och materiella förluster på 17 miljarder dollar. Vita Huset har inte betalat en enda dollar till fattiga Nicaragua. "Vi bestämmer om vi anser domstolen vara legitim eller inte", är mottot hos den stat som Sverige nu militärt och politiskt ska underordnas, utan att svenska folket ens har tillfrågats. De ansvariga riksdagsledamöterna kommer att rannsakas av historien.


Anthony D'Amato, som skrev för The American Journal of International Law , hävdade att ”Lagen skulle kollapsa om svarande bara kunde stämmas när de gick med på att bli stämd, och den korrekta mätningen av den kollapsen skulle inte bara vara det drastiskt minskade antalet fall utan också den nödvändiga omstruktureringen av ett stort system av rättsliga transaktioner och relationer som bygger på tillgången på domstolar som en sista utväg.”

Detta, sa han, skulle vara ”en återgång till djungelns lag.”

Huruvida det aktuella fallet mot Israel utspelar sig på samma sätt som fallet 1984 är ett stort test för det internationella systemet, och specifikt som råder: djungelns lag eller den ”regelbaserade internationella ordningen” som USA ofta förespråkar.

** Nat Parry är författare till den kommande boken Samuel Adams and the Vagabond Henry Tufts: Virtue Meets Vice in the Revolutionary Era . Han är redaktör för American Dispatches: A Robert Parry Reader .

. . . . .


ESPAÑOL:

Sentencia de Corte Mundial sobre Israel y Fallo de 1986 contra Estados Unidos en el caso de Nicaragua

Por Nat Parry**

El 26 de noviembre de 1984, la Corte de Justicia Internacional de La Haya consideró el caso Nicaragua vs. Estados Unidos sobre actividades militares y paramilitares en y contra Nicaragua. (Foto de la ONU)

Ahora que la Corte Internacional de Justicia ha dictaminado que las acusaciones de genocidio planteada por Sudáfrica contra Israel son plausibles y ha ordenado a Israel “tomar todas las medidas a su alcance para impedir la comisión de todos los actos dentro del alcance” de la Convención de las Naciones Unidas sobre Genocidio, el interrogante es como responderán Israel y sus partidarios.

Israel tiene un mes para presentar un informe sobre las medidas que está adoptando para cumplir las órdenes del tribunal. Aunque el tribunal no tiene ningún mecanismo de ejecución, las órdenes son obligatorias e intensifican sustancialmente la presión internacional sobre Israel y sus partidarios. Las sentencias de la CIJ son definitivas y no son apelables.

Si Israel no cumple, el asunto podría llegar al Consejo de Seguridad de la ONU, donde Estados Unidos tendrá que decidir si ejerce su veto. Si es vetado en el Consejo de Seguridad, el asunto podría presentarse a la Asamblea General, donde Estados Unidos no tiene veto, y el resultado podría ser una votación abrumadora –y profundamente embarazosa– en apoyo al fallo de la CIJ.

Algunos aliados de Israel han pedido que se cumpla la sentencia. “La Corte Internacional de Justicia no se pronunció sobre el fondo del caso, pero ordenó medidas preventivas en un procedimiento provisional”, dijo la ministra alemana de Asuntos Exteriores, Annalena Baerbock. “Estos son vinculantes según el derecho internacional. Israel también debe cumplirlas”.

Estados Unidos, por otra parte, descartó la noción de que las acciones en la Franja de Gaza constituyan genocidio. “Seguimos creyendo que las acusaciones de genocidio son infundadas y observamos que el tribunal no llegó a una conclusión sobre genocidio ni pidió un alto al fuego en su fallo y que pidió la liberación inmediata e incondicional de todos los rehenes retenidos por Hamas”, dijo un portavoz del Departamento de Estado.

Hasta ahora, la reacción de Israel ha sido predeciblemente belicosa: el Primer Ministro Benjamín Netanyahu dijo el sábado que las acusaciones de genocidio contra Israel son “ridículas” y demuestran “que muchos en el mundo no han aprendido nada del Holocausto”. La principal lección del Holocausto dijo, “es que sólo nosotros nos defendemos por nosotros mismos. Nadie lo hará por nosotros”.

Mirando Hacia el Pasado

Para tener una idea de cómo podría desarrollarse esto, sería útil mirar el pasado, en particular un caso del Tribunal Mundial de hace 40 años.

En 1984, Nicaragua presentó una demanda contra Estados Unidos ante la Corte Mundial con relación a las políticas estadounidenses de armar, entrenar y financiar a los rebeldes contrarrevolucionarios que luchaban por derrocar al gobierno de Nicaragua, así como minar los puertos de la pequeña nación centroamericana.

Estados Unidos, pretendiendo justificar sus políticas, afirmó que actuaba en Nicaragua sólo en “autodefensa colectiva”, justificación que el tribunal en su Fallo de 1986 rechazó por 12 votos a 3.

El tribunal dictaminó además de manera abrumadora que Estados Unidos, “al entrenar, armar, equipar, financiar y suministrar a las fuerzas de la contrarrevolución… ha actuado contra la República de Nicaragua, en violación de su obligación bajo el derecho internacional consuetudinario de no intervenir en los asuntos internos de otro Estado.”

Determinó que Estados Unidos había estado involucrado en el “uso ilegal de la fuerza”, con violaciones que incluían ataques a instalaciones y buques navales nicaragüenses, invasión del espacio aéreo nicaragüense y el entrenamiento y armamento de los contras.

El tribunal dictaminó además de manera abrumadora que Estados Unidos, “al entrenar, armar, equipar, financiar y suministrar a las fuerzas de la contrarrevolución… ha actuado contra la República de Nicaragua, en violación de su obligación bajo el derecho internacional consuetudinario de no intervenir en los asuntos internos de otro Estado.”

Determinó que Estados Unidos había estado involucrado en el “uso ilegal de la fuerza”, con violaciones que incluían ataques a instalaciones y buques navales nicaragüenses, invasión del espacio aéreo nicaragüense y el entrenamiento y armamento de los contras.

El tribunal también determinó que el presidente Ronald Reagan había autorizado a la C.I.A. “colocar minas en puertos nicaragüenses” y “que ni antes de la colocación de las minas, o posterior a ello, el Gobierno de Estados Unidos emitió ninguna advertencia pública y oficial a la navegación internacional sobre la existencia y ubicación de las minas; y cuáles fueron los daños personales y materiales causados por explosión de las minas”.

Se ordenó a Estados Unidos que cesara sus actividades y pagara reparaciones.

La respuesta de Estados Unidos a este fallo fue reveladora. Básicamente, desestimó la sentencia de la CIJ basándose en que Estados Unidos debe “reservarse la competencia para determinar si la Corte tiene jurisdicción sobre nosotros en un caso particular” y qué se encuentra “esencialmente dentro de la jurisdicción interna de Estados Unidos”.

En otras palabras, la administración Reagan consideró los ataques armados contra el Estado soberano de Nicaragua dentro de su “jurisdicción interna”.

Sin inmutarse, Nicaragua llevó el asunto al Consejo de Seguridad de la ONU, donde el representante nicaragüense argumentó que el recurso ante la CIJ era uno de los medios fundamentales para la solución pacífica de disputas establecidos por la Carta de la ONU.

Enfatizó además que era esencial que el Consejo de Seguridad y la comunidad internacional recordaran a Estados Unidos su obligación de acatar el fallo de la corte y poner fin a su guerra contra Nicaragua.

Estados Unidos respondió que la jurisdicción de la CIJ era una cuestión de consentimiento y que Estados Unidos no había dado su consentimiento a la jurisdicción de la CIJ en este caso. El embajador afirmó que la política estadounidense hacia Nicaragua estaría determinada únicamente por los intereses de seguridad nacional de Estados Unidos, señalando que Nicaragua mantenía estrechos vínculos de seguridad con Cuba y la Unión Soviética.

El 28 de octubre de 1986, Estados Unidos vetó la resolución que pedía el cumplimiento total e inmediato de la sentencia de la CIJ, con la abstención de Francia, Tailandia y el Reino Unido.

Tras esta decisión, Nicaragua recurrió a la Asamblea General, que aprobó una resolución con 94 votos contra 3 pidiendo el cumplimiento del fallo del Tribunal Mundial. Sólo dos estados, Israel y El Salvador, se unieron a Estados Unidos en oposición.

Un año después, el 12 de noviembre de 1987, la Asamblea General volvió a pedir el “cumplimiento total e inmediato” de la decisión de la CIJ. Esta vez sólo Israel se unió a Estados Unidos para oponerse al cumplimiento del Fallo.

En un artículo en The American Journal of International Law, Anthony D’Amato, argumentó que “el derecho colapsaría si los acusados sólo pueden ser demandados cuando aceptan ser demandados, y la medición adecuada del impacto de ese colapso no sólo sería la drástica disminución del número de casos, pero también la necesaria reestructuración de un vasto sistema de transacciones y relaciones jurídicas basadas en la disponibilidad de tribunales como último recurso”.

Esto, afirmó, sería “un regreso a la ley de la jungla”.

Si el caso actual contra Israel se desarrolla de manera similar al de Nicaragua en 1984 sería una prueba importante para el sistema internacional, y específicamente sobre qué impera: la ley de la jungla o el “orden internacional basado en reglas” que Estados Unidos frecuentemente afirma defender.

Huelga decir que Estados Unidos nunca reconoció su obligación de acatar el Fallo y continúo afirmando que no consintió en la jurisdicción de la CIJ.

El caso provocó una avalancha de criticas por parte de expertos en Derecho Internacional. Noreen M. Tama escribió en Penn State International Law Review que “la Corte Internacional de Justicia es la autoridad final en cuestión de su propia jurisdicción”.

Destacó que “la Corte claramente tuvo competencia incidental necesaria para dictar medidas provisionales en el caso Nicaragua vs. Estados Unidos”.

** Nat Parry es el autor del libro de próxima aparición Samuel Adams and the Vagabond Henry Tufts: Virtue Meets Vice in the Revolutionary Era. Es editor de American Dispatches: A Robert Parry Reader.

Fotos: Nicaragua 1983-1990

El Golfo de Fonseca que fue minado por la CIA 1983 junto con otros puertos nicaragüenses. El golfo es compartido con El Salvador y Honduras y la acción criminal de EEUU no solo era un peligro para Nicaragua sino también a sus vecinos.

Video: Palestina 2024-

Una madre palestina se despide de su hijo asesinado por Israel en la Franja de Gaza esta mañana.

 


onsdag 27 september 2023

”Operation Ljumskbråck” i Managua

 

Patienten DICK EMANUELSSON framför det nicaraguanska hälsovårdssystemets stolthet; Hospital Fernando Vélez Paiz. FOTO: MIRIAM HUEZO.



”Operation Ljumskbråck” i Managua

Av Dick Emanuelsson

Lyftet av det tunga svetsaggregatet blev ödesdigert. Något sprack nere i ljumsken på höger sida. Händelsen, i slutet av maj kunde ha blivit en ekonomisk blackout för en fattig pensionerad svensk reporter. Men i stället blev det inledningen till en ny konkret fysisk erfarenhet av en av Nicaraguas främsta politiska framgångar; satsningen på den offentliga toppmoderna sjukvården.

Den här skrivaren njöt av vistelsen och behandlingen (gratis) på sjukhuset Fernando Vélez Paiz, ett sjukhus som bara har varit i drift i fem år, som representerar ett välutbildat kvalificerat kollektiv av personal på ett sjukhus med högteknologisk utrustning.

[EN ESPAÑOL]

*  *  *

– Hur är det med hälsan, frågade Stephen, en jämnårig irländare som lever och arbetar i Nicaragua sedan mitten av 1990-talet.

– Inget vidare, svarade jag och berättade om ljumskbråcket och att i Honduras kostar enbart operationen 35,000 lempiras, cirka 1500 dollar, plus prover och mediciner. Under 2000 dollar går det inte. En flygbiljett tur och retur Sverige där jag betalar min skatt går på ännu mer.

– Trist, men jag ska höra med myndigheterna om du inte skulle kunna bli opererad här, sa Stephen som först hörde med det regionala sjukhuset i Esteli. Men det dröjde tre veckor och någon dag senare fick jag beskedet att han hört med självaste vicepresidenten Rosario Murillo som på stående fot hade gett auktorisation för operationen, men på Managua nyaste och största sjukhus, Fernando Velez Paiz.

Mot Managua!

Och då hände allt på några dagar. Bussfärd från Honduras´ huvudstad Tegucigalpa i gryningen, och på eftermiddagen rullade vi in i Managua. Dagen efter, klockan 08,00 en fredag i augusti skulle jag infinna mig. Vid ingången till sjukhuset tog Erick Uriarte Barrera emot mig. Han är specialist inom internmedicin och chef för den externa mottagningen.


Dr. Erick Uriarte Barrera, tar emot en patient.


– Sjukhuset stod klart i januari 2018. Vi betjänar patienter från hela Nicaragua, men också från Costa Rica, El Salvador och Honduras, och ibland patienter från andra länder. I genomsnitt tar sjukhuset emot 750-850 patienter dagligen, sa han medan vi gick från den ena provtagningen efter den andra.

INNAN operationen och med en portion av den
marxistiska "HISTORISKA OPTIMISMEN"!
FOTO: Dr. MONTOYA
Efter prover av EKG, blod, kolesterol, socker, och ultraljud av magtrakten
stod det klart att resultaten var normala, villkoret för operation, uppgav chefskirurgen doktor Rolando Francisco Montoya när han analyserade resultaten. Tre timmar senare placerades jag på operationsbordet där han och hans assistenter inledde slutet för bråcket.

– Fyrtiofem minuter tog operationen sa han efter att jag hade vaknat.

Han visade bilden av bråcket som hade skurits bort som var som en koncentrerad pelare på tio centimeter av fett. Den hade trängt på och ut i det nio millimeter stora hålet som hade öppnats i vävnaden i ljumsken efter att jag hade lyft svetsmaskinen i tron att jag fortfarande var lika stark som då, när jag var 22 år och plåtslagare som var mitt yrke i unga år.

Låg hjärtfrekvens

Jag blev kvar på observation i över fem timmar, i stället för normala två eftersom hjärtfrekvensen var dramatiskt låg, bara 52 mot minst 60, uppgav den kvinnliga läkaren. Men successivt steg den och efter fem timmar och ”59” sa jag, att ”får jag en middag nu så går hjärtklappet över 60”! Och då kördes jag upp till rummet som hade avsatts för mig och Miriam, som backade upp mig under dessa dagar.

Under hela kvällen och natten kom nattsköterskan och gav mig antibiotika via droppet och gjorde regelbundna kontroller av mitt hälsotillstånd. På morgonkvisten dök Dr. Montoya och sjukhusets unga kvinnliga direktör, Dr. Virginia Garcia upp och ville veta hur jag mådde.

Dr. Virginia Garcia, den unga sjukhusdirektören
och chefskirurgen
Dr. Rolando Francisco  Montoya
dagen efter operationen. FOTO: M.HUEZO
– Som en kung!

Snittet är 55 millimeter och sex stygn höll ihop det.

– Sjukhuset är specialist på bråck och har utarbetat ett dubbelt nät som är som en ikon som vi opererar in, säger Dr. Montoya. Han uppger att de vanligaste operationerna utgörs av gallsten, bråck och mag- och grovtarmssjukdomar. Sjukhuset erbjuder operationer såsom laparoskopi och endoskopi. Väntetiden för en operation är cirka en månad.



Ville bränna ned sjukhuset

– Sjukhuset invigdes den 23 januari 2018 och i april utsattes vi för ett försök till statskupp, berättar Dr. Garcia.

Det var den politiska högeroppositionen som till och med försökte ta över och i likhet med andra allmänna institutioner, radiostationer, kliniker och ambulanser bränna ned sjukhuset. Men såväl personal, patienter som anhöriga försvarade denna vackra verkliga mänskliga rättighet i tjänst hos Nicaraguas folk. Men för att inte tas med överraskning utplacerades också armépatruller vid detta och andra sjukhus.


Så brände högeroppositionen ned radiostationen La Nueva Radio Ya (Sandinist) den 30 maj 2018 med 21 journalister innestängda. Den brände ambulanser, kliniker, mödrahem och hem försandinister tills de "Historiska Sandinistkämparna" gav dessa Ny Somocister ett ultimatum och allt tog slut på en vecka. 'Historikerna' är inte bara beväpnade med idéer. . .


– Vår regering visar att den har ett löfte med Nicaraguas folk och det är att ge en bra, gratis och offentlig sjukvård till Nicaraguas folk. Sjukhuset står på en fast grund och har klarat uppgifterna väl också under pandemin. Vi förfogar över 1010 anställda, 370 sängar, nio operationssalar och 22 konsultorium. Sjukhuset har sin egen energianläggning och drabbas inte vid elavbrott. Detsamma gäller vattenförsörjningen med en egen källa. Teknologin är den senaste inom sjukvården, säger Dr. Garcia med stolthet i rösten.


VIDEO:
Sjukhuset Fernando Velez Paiz interiör.


Kubanerna i Matagalpa

Hennes ord ledde mig osökt till 1983 då jag anlände till det allmänna sjukhuset i Matagalpa. Det stora antalet kubanska läkare och sjuksköterskor utgjorde det första intrycket. Min svenska vän Ingrid arbetade som narkossköterska på sjukhuset och sa: ”Det är otroligt, Dick, men `Contras´ sprider lögnen om att de kubanska läkarna snor det vita raffinerade sockret (som det rådde brist på) och till och med vårt dricksvatten i regionen. Dessa 50 läkare är i själva verket en garanti för att det allmänna hälsotillståndet i Matagalpa förbättras”, uppgav Ingrid med indignation mot den psykologiska krigföringen och beundran inför den kubanska sjukvårdspersonalens insatser med risk för livet.


1983: Den svenska volontären och narkossköterskan Ingrid Lindeberg tillsammans med kubanska kollegor under en operation på Matagalpas allmänna sjukhus. I den inramade bilden kramar hon en undernärd flicka. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Tjugotvå nya allmänna sjukhus

Sedan 1983 har det hänt enormt mycket i Nicaragua, vilket sjukhusdirektör Virginia Garcia och sjukhuset Fernando Velez Paiz är en bekräftelse på.

När president Daniel Ortega och vicepresident Rosario Murillo invigde sjukhuset i januari 2018 uppgav Ortega att sjukhuset Fernando Velez Paiz var nummer 16 i den rad av allmänna sjukhus som vänsterregeringen FSLN har byggt sedan sandinisterna tog tillbaka regeringsmakten den 10 januari 2007. I dag, nästan 17 år senare är antalet uppe i 22 sjukhus. År 2024 kommer ytterligare sju sjukhus att invigas.

President Daniel Ortega hälsar på sjukhuspersonalen vid invigningen i januari 2018. FOTO: CANAL 13

– Vi är mycket nöjda för det öppnas nya möjligheter och utrymme för att erbjuda sjukvård för tusentals nicaraguanska familjer, uppgav å sin sida vicepresident Rosario Murillo [1]FOTO: CANAL 13.


VIDEO:
President Daniel Ortega och vicepresident Rosario Murillo inviger sjukhuset Fernando Velez Paiz den 23 januari 2018.




Varför Nicaragua och inte Honduras?

På lördagseftermiddagen betraktades jag så pass bra att jag skrevs ut. Men
först fick jag en påse med fyra olika läkemedel som jag skulle ta under min tid för konvalescensen i Honduras. Efter tre månader ska jag på återbesök för den slutliga kontrollen. Jag tackade högre makter att det inte var Honduras utan Nicaragua jag opererades.

Och apropå Honduras och sjukvård.

Om Nicaragua tills dags dato har byggt 22 allmänna sjukhus sedan januari 2007, har grannlandet Honduras, med tre miljoner fler invånare inte byggt ett enda sjukhus sedan den militära statskuppen i juni 2009.

Högerregeringen Juan Orlando Hernandez köpte in fem mobila begagnade turkiska sjukhus (likt en container) för 48 miljoner dollar som skulle ta emot och behandla de honduraner som insjuknade i Covid-19. Inte ett enda fungerade. Det blev i stället historiens och landets värsta korruptionsskandal med partimedlemmar från Hernandez´ högerparti inblandade. Dessa gjorde upp ”affären” med en guatemalan i ett köpcenter i Florida, USA. Tänk på att den summan är mer än hälften av vad sjukhuset Fernando Velez Paiz i Managua kostade!

Den nya vänsterregeringen president Xiomara Castro i Honduras har ställt löftet till sitt folk att under hennes mandatperiod inleda bygget av fyra allmänna sjukhus. De bästa rådgivare som Honduras kan få är hos sina nicaraguanska grannar. Det kan jag, som före detta patient på sjukhuset Fernando Velez Paiz i dag med full kraft bekräfta.


Honduras första kvinnliga president, Xiomara Castro utkämpar en hård strid mot den politiska högern och det honduranska näringslivet som inte vill bli av med sina privilegier som att slippa betala en symbolisk skatt.


Högern destabiliserar Honduras

Fyra dagar efter operationen tog vi TicaBus tillbaka till Tegucigalpa. Klockan 09,00 anlände vi till gränsstationen Guasaule med det fatala beskedet att sedan ett dygn var den Panamerikanska vägen ockuperad några kilometer in på honduranskt område nära staden Choluteca, mitt i ”El Corredor Seco”, den Torra stekheta korridoren i närheten av stillahavskusten där temperaturen pendlar mellan 30-40 grader.

Jag förbannade TicaBus som inte hade informerat oss om att ockupationen skulle pågå i tre dygn. Jag har visserligen suttit fast i vägockupationer många gånger, framför allt under protesterna efter militärkuppen 2009 eller de upprepade valfusken i Honduras, men jag hade aldrig suttit fast och samtidigt varit nyopererad.

Choluteca är en bastion för den politiska högern. Och två månader tidigare hade de privata arbetsgivarna gett sina anställda ledigt med betalning under förutsättning att de ockuperade vägarna och strejkade mot vänsterregeringen Xiomara Castro.

– Det är identiskt med vad som utspelades i Nicaragua i april 2018, sa en nicaraguan när vi satt där vid vägkanten med tusentals bilar, långtradare och andra fordon, det är så högern agerar för att destabilisera en regering som inte faller USA i smaken. Men detta är passé i dagens Nicaragua, inte en chans.

Men denne ”chelle”, blondin, eller rättare sagt vithårige reporter hade också denna dag tur. Klockan 21,30 på kvällen lyftes ockupationen partiellt och fordonen gavs 90 minuter på att förflytta sig och hade vi tur skulle vi passera den sista barrikaden vid stadsgränsen till Choluteca. Och så blev det.

Halv 4 på morgonen anlände vi till Tegucigalpa och ”Operation ljumskbråck” var till ända.

Ett ”Moderskapshem” i kommunen Siuna, som är beläget på den norra autonoma atlantkusten med stor andel från Miskitofolket. De gravida kvinnorna anländer till dessa hem oftast 3-4 veckor innan förlossningen, i synnerhet kvinnorna på landsbygden med långa avstånd till sjukhuset. Barna- och mödradödligheten har reducerats kraftigt. Foto: El 19 Digital.


Jag vill passa på att tacka vicepresident ROSARIO MURILLO, Nationalförsamlingens ordförande GUSTAVO PORRAS, sjukhusdirektören Dr. VIRGINIA GARCIA, Dr. ROLANDO FRANCISCO MONTAYA och Dr. ERICK URIARTE för den fantastiska vård de gav mig under två dagar. Denna erfarenhet var en direkt fysisk och konkret bekräftelse för mig på att Nicaragua fortsätter att skörda ”Nya Segrar”.


MEN UTOMLANDS FINNER PRESSEN ingen förklaring till de höga sympatisiffrorna för sandinistregeringen i opinionsmätningarna och valresultaten. Men JAG KAN förstå det! Inte bara jag, utan de tusentals honduraner i det långa gränsområdet som passerar gränsen till Nicaragua och får vård i solidaritet av sina nicaraguanska bröder och systrar i vita rockar på klinikerna eller på sjukhusen.

De kommer från regioner där USA upprättade militärbaser för 25 000 paramilitärer från den nicaraguanska kontrarevolutionen (La Contra) som gick in i Nicaragua och mördade 50 000 nicaraguaner, genomförde en materiell förstörelse uppskattat till 17 miljarder dollar, enligt Internationella Domstolen i Haag i sin dom från 1986, som fördömde och dömde USA för det grymma folkmordet.

USA och dess lakejer krigade för att återvända till den tid då nicaraguanska barn dog som flugor av enkla sjukdomar eftersom den mänskliga rätten till fri allmänn hälsovård av hög kvalitet inte existerade. Men i dag har Revolutionen uppfyllt sitt löfte till Sandino söner och döttrar.

NOT:
[
1] https://youtu.be/WgPzIUvoSec?si=C9kz4Qn0OAjsUtDk

Den svenske reportern nyopererad och tillbaka på väg mot nya jobb, tack vare Revolutionen och dess kollektiv av Vita Rockar. FOTO: MIRIAM HUEZO.


Sjukhuset Fernando Velez Paiz

·       Totalt kostade sjukhuset 90 miljoner dollar varav 40 miljoner kommer från den Centralamerikanska Investeringsbanken (BCIE), 20 miljoner i en donation från Holland och 30 miljoner dollar från den nicaraguanska statskassan.

·       1 817 arbetare behövdes för att genomföra detta projekt, inklusive ingenjörer, murare, snickare, skeppsmästare, byggmästare, elektriker och lagerarbetare med flera.

·       Arbetet pågick i cirka 36 månader och, med tillägg av tidigare design- och anbudsprocesser, omfattar det en sammanlagd period på sju år.

·       Med en yta på 25 000 kvadratmeter är det det största sjukhuset i landet vid tidpunkten för byggandet.

·       Det har 373 bäddar, 1100 anställda, 9 operationssalar och kapacitet att ta hand om 2 000 personer per dag, samt kapacitet för 1 000 allmänna undersökningar, 800 medicinska konsultationer, 50 schemalagda operationer och 20 öppenvårdsoperationer dagligen.

·       Dessutom har detta sjukhus nödanläggningar, en intern dricksvattenkälla, medicinska gasproduktionsanläggningar, en luftkonditioneringsanläggning, en anti-explosiv panna, en autoklav med en kvarn, ett elektroniskt kontrollsystem, ett brandbekämpningssystem och en säkerhet övervakningssystem genom kamera.

Källa: Wikipedia

Doktor Fernando Velez Paiz

Doktor Fernando Velez Paiz skapade ett prejudikat inom medicinområdet, han katapulterade Nicaragua genom att lokalisera och differentiera sig i framstående franska utbildningsenheter; senare hjälpte han unga nicaraguanska studenter att välkomnas av dessa institutioner.

Fernando Antonio Velez-Paiz Brenner


 Nicaragua har minskat spädbarnsdödligheten kraftigt 

Från 2006 till 2022 har sandinistregeringen lyckats minska barnadödligheten under 1 år med 56,5 %, från 29 dödsfall per 1000 levande födda 2006, till 12 dödsfall per 1000 levande födda 2022; För detta ändamål har följande åtgärder inom hälsovården genomförts:

  • År 2006 genomfördes 9,800 förlossningar och 2022 förlöstes 114 321, mer än tio gånger fler än 2006.
  • 2006 vårdades 9 000 gravida kvinnor på förlossningscentralerna och 2022 tog vi hand om 71 925, åtta gånger fler än 2006.
  • Från 50 mödrahem som fanns 2006 har antalet ökat till 181 år 2022.
  • Mer än en miljon familjer har fått ett hembesök via övervakningsprogrammet för barn med låg födelsevikt.

Källa:

https://nicaraguasandino.com/nicaragua-presenta-reduccion-en-la-mortalidad-infantil/ 





Historiens backspegel inom den nicaraguanska sjukvården. . .

”Det arbete som regeringen Daniel Ortega har utfört under dessa 12 år har varit att återställa nicaraguanernas rättigheter på alla områden. Ett av de områden som påverkades mest av frågan om de 16 åren av nyliberal regering var frågan om hälsa och social trygghet”.

Det uppgav ministern för social trygghet i Nicaragua, Roberto López Gómez den 29 januari 2019 när vi intervjuade honom i Managua.

Under de 70 minuter intervjun pågick fick vi en historisk bakgrund till den nicaraguanska sjukvårdens utveckling och hur människor dog som flugor innan revolutionen den 19 juli 1979. Barna- och mödrardödligheten var bland den högsta på den amerikanska kontinenten under den USA-stödda Somozadiktaturen.

När USA:s lokala politiska representanter vann regeringsmakten 1990 och inledde 16 år av nyliberalism i Nicaragua, byggdes bara ett enda allmänt sjukhus, ett sjukhus som efter två år praktiskt taget hade förfvandlats till en ruin på grund av korruption och stöld av de ekonomiska medlen till bygget.


Ministern för socialförsäkringssystemet i Nicaragua, Roberto López Gómez, intervjuas av Dick Emanuelsson.


Roberto López:

”När president Ortega tillträdde i januari 2007 fann vi att hälso- och sjukvården praktiskt taget var privatiserad, både inom Hälsovårdsministeriet som inom socialförsäkringssystemet. Vi upptäckte att det rådde brist på alla slags mediciner på sjukhus och bristen på förebyggande program. Många epidemiska sjukdomar behandlades inte, som denguefeber, särskilt epidemiska sjukdomar som hade återuppstått igen. För under den första fasen av den Sandinistiska regeringen (1980-1990) gjordes en viktig förebyggande satsning som minskade spädbarnsdödligheten, minskade mödradödligheten och gav hälsovård till befolkningen, särskilt de fattigaste.

Men nyliberala regeringar (1990-2006) privatiserade hälso- och sjukvårdstjänsterna. För att få tillgång till de hälsotjänster som fanns på ett av de offentliga sjukhusen var människorna tvungna att betala för tjänsten. Och de människor som inte hade möjlighet att betala, fick ingen sjukvård.

Vi vet inte hur många människor som avled för att de inte fick sjukvård. Men uppenbarligen hade de människor som inte kunde betala för en privat tjänst ingen chans att rädda sig själva. På landsbygden fanns det många fall av barn som dog på grund av denna nyliberala politik.

I fallet med pensionerna var det likadant. Vad vi fann var ett försök till privatisering enligt den chilenska modellen, eftersom logiken i den nyliberala regeringen är att staten inte ska stå som ansvarig. Genom att inte ta ansvar för staten vad budskapet enkelt; ”Tja, INSS kommer inte att kunna betala pensionerna så att var och en av er måste spara som ni kan. Vad vi ska göra här är ett privat system i chilensk stil där alla måste spara.”

Utdrag ur intervjun med ministern för social trygghet i Nicaragua, ROBERTO LÓPEZ GÓMEZ den 29 januari 2019 i Managua:

Video: https://youtu.be/CTdPew5kpjo?si=NZqaeinaFIvOPURx

 

 VIDEO:
El hospital más grande de Nicaragua, Mauricio Abdalah Ramírez en Chinandega, con 560 camas y diferentes especialidades.


https://youtu.be/HI8Ux3n73Qs?si=bMrwSy8r3P7zEEoI