Nicaragua-Honduras: När Jan Björklunds Liberala International utsåg Honduras kuppledare till vice ordförande i Internationalen

Den honduranska diktatorn Roberto Micheletti och överste Hans van Baalen. På bilden befinner de sig i presidentpalatset som intogs av armén den 28 juni 2009 medan folkmassorna omringade palatset med kravet på att kuppmakarna skulle dra sig tillbaka och den störtade president Manuel Zelaya skulle återinsättas på sin post. Men statskuppen konsoliderades med hjälp av USA:s militära leveranser och vägran att blockera all handel med Honduras. På bilden svär ordföranden för den Liberala Internationalen van Baalen och kuppmakaren Micheletti ömsesidig kärlek.

Nicaragua-Honduras: När Jan Björklunds Liberala International utsåg Honduras kuppledare till vice ordförande i Internationalen

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-09-20 / Den Liberala Internationalens ordförande Johannes Cornelis ”Hans” van Baalen, holländsk infanteriöverste landade på Managuas flygplats några månader efter den militära statskuppen i Honduras den 28 juni 2009. Målet var att ”prata” med nicaraguanska arméofficerare. van Baalen kanske inte begrep det latinamerikanska lynnet, i synnerhet inte det nicaraguanska som fler än en gång kastat ut utländska inkräktare, bland dem William Walker och USA:s Marinkår.

Samma öde drabbade den rödlätte tunnhårige liberalen som svettades än värre när han nästan bokstavligen sattes på planet till Honduras huvudstad Tegucigalpa. Landets ungsandinister tolkade hans ”önskan” att prata med nicaraguanska militärer som ett försök att konspirera fram en militärkupp också i Nicaragua.

För i grannlandet Honduras blev den liberala talmannen i den honduranska kongressen, Roberto Micheletti, den civila-militära kuppledningens synbara språkrör, vid sidan av general Romeo Vazquez, samma general som hade beordrat ett specialkommando på 100 militärer ur den honduranska armén att med våld ”inta” president Manuel Zelayas enkla hem i en av huvudstadens anspråkslösa medelklasskvarter. I plåtdörrarna finns fortfarande perforationerna från automatgevärens kulsprutesalvor kvar.

Daniel Ortegas upptäckt

Zelaya fördes till den militära delen av flygplatsen Toncontin och därifrån lyfte militärplanet med kursen norrut. Det landade efter cirka tio minuter på flygplatsen Soto Cano, eller i folkmun, Palmerola i centrala Honduras. Där finns den längsta landningsbanan i Centralamerika och de som bestämmer här är USA:s Södra Militärkommando, SOUTHCOM.

Den störtade liberale presidenten visste inte var han befann sig under de 15 minuter planet stod still på landningsbanan. Vad som diskuterades mellan de honduranska och USA-militärerna har ännu inte gått att få klarhet i. Efter samtalet lyfte planet och gick denna gång söderut, mot Costa Rica. Där landade planet och Zelaya kastades ut på landningsbanan, bara iklädd en pyjamas men vid liv.

Men det kom att bli Nicaraguas president Daniel Ortega som kom att berätta att det honduranska militärplanet hade landat på USA:s viktigaste och mest strategiska militärbas i Centralamerika. Ortega hade bett de centralamerikanska luftfartsmyndigheternas organ om att lokalisera alla flygningar på morgonen den 28 juni 2009. Och rapporten slog ned som en bomb i Honduras. För än en gång uppdagades det att USA inte bara visste om kupplanerna, vilket Hillary Clinton mer eller mindre har bekänt som dåtida statssekreterare, utan var aktivt deltagande.

¡"FUERA YANKEES"! USA ut ur Honduras. Den tio kilometer långa muren som döljer USA:s flygbas i Honduras, Soto Cano, med den längsta landningsbanan i Centramerika.

En halv miljon honduraner vid flygplatsen

En vecka senare satte Venezuelas president Hugo Chavez ett plan till förfogande som skulle landa på Toncontins flygplats i Tegucigalpa. I planet fanns Manuel Zelaya, president Rafael Correa, Christina Fernandez och Venezuelas utrikesminister Nicolas Maduro.

Vi, närmare en halv miljon, som hade anlänt till Toncontin för att bevittna landningen hörde plötsligt skottlossning just från den militära delen av flygplatsen varifrån Zelaya hade transporterats bort av kuppmilitären. Utplacerade krypskyttar från armén sköt besinningslöst och ett 20-tal demonstranter skottskadades.

Isis Obed, 18, fick delar av kraniet sönderskjutet och medlemmarna från Motståndfrontens säkerhetsgrupp bar honom mot en bil som skulle föra den livlösa kroppen med hjärnsubstansen rinnande mot asfalten till sjukhuset. Isis blev det första av många offer för den militära statskuppen.

På landningsbanan parkerades fyra militärlastbilar för att förhindra att Zelaya skulle kunna återvända. Kuppmilitärerna varnade också planets piloter att de skulle komma att skjutas ned om de försökte att landa.

Micheletti vice ordförande i Liberalinternationalen

Det var med denna bakgrund som Jan Björklunds liberale partibroder anlände till Honduras efter att ha misslyckats skapa en liknande kupp i Nicaragua. Därifrån kom han undan med blotta förskräckelsen. I november 2009, det vill säga några månader efter militärkuppen i Honduras sa han följande.

Diktatorn dekorar sin politiska partikamrat,

överste Hans van Baalen, 

ordförande för 

den Liberala Internationalen. 

”Det var ett nöje att berätta för Micheletti att kongressen för den Liberala Internationalen för två veckor sedan utsåg honom som en av dess vicepresidenter” (...) ”Med sitt mod (SIC!) har president Micheletti gjort det möjligt att det demokratiska presidentvalet (...) kan genomföras den 29 november. Det är en enorm och modig handling till förmån för demokratin (...) Min organisation kommer att skicka observatörer till presidentvalet den 29 november, eftersom det fria och transparenta valet den 29:e och den senare utnämningen av en ny president kommer att komplettera processen för ett återvändande av den konstitutionella ordningen i Honduras”.

Det var Hans van Baalens ord till pressen efter att han tagits emot i presidentpalatset i Honduras huvudstad, ockuperad vid tillfället av en civil&militärjunta som hade störtat den folkligt valde president Manuel Zelaya Rosales, exakt som Pinochet hade gjort den 11 september 1973 då vänsterns president Salvador Allende störtades i en av de blodigaste statskupper världen skådat.

”Latinamerika har väntat i 40 år på att få ordet”!

Det ”demokratiska presidentvalet”, som van Baalen talade om var i själva verket ett välregisserat valspektakel under USA-ambassadens ledning och som bojkottades av Motståndsfronten (Frente Nacional de Resistencia Contra el Golpe de Estado). Det hade som mål att en gång för alla sätt P för Manuel Zelaya som hade anslutit Honduras till Petrocaribe och ALBA, bägge delar av processen för en ny latinamerikansk och karibisk integration och återupprättat de diplomatiska förbindelserna med Kuba. Det hör till saken att Honduras var det land som i OAS 1960 tog initiativ till att utesluta Kuba ur organisationen.

På OAS´ möte som genomfördes i Honduras´ andra stad San Pedro Sula, bad Hillary Clintons sekreterare att hon skulle få framföra sitt tal. Hon skulle senare resa till Egypten, sa sekreteraren och tillade att ”hon har väntat i 14 timmar”.

Varpå Honduras utrikesminister Patricia Rodas dräpte Clinton med orden: ”Latinamerika har väntat i 40 år på att få ordet”! Clinton lämnade konferensen utan att ha framför sitt tal. 14 dagar senare verkställdes statskuppen.

Så såg styrkeförhållandena ut i mitten av 2009. Men det skulle bli en ändring efter att USA och deras lokala ”pitiyankies” hade omgrupperat sig.

Patricia Rodas till Hillary Clinton: ”Latinamerika har väntat i 40 år på att få ordet”!

USA:s sanktion mot Micheletti: ett indraget visum

Ingen regering i världen erkände kuppregimen från 2009 som den Liberala Internationalen utsåg till sin vice ordförande. FN fördömde kuppen och till och med de Amerikanska Staternas Organisation, OAS, fördömde kuppen. Hillary Clinton hade inget annat val även om det inte kom en enda sanktion från USA:s sida. Ett indraget visum till USA för Micheletti var USA:s bidrag till att knäcka kuppen och männen och kvinnorna bakom den.

Inte heller erkändes den regering som utsågs av nationalisten Porfirio Lobo vid valet den 26 november 2009, med undantag för ett fåtal högerregimer som Alvaro Uribe i Colombia.

Vad vi som bevakade statskuppen som reportrar däremot upptäckte då, och de efterföljande åren, var att USA förnyade hela den militära arsenalen för Honduras väpnade styrkor. ”Plan Honduras” inleddes och där dessa uniformerade plötsligt omgav sig och fortbildades, inte bara av USA-rådgivare utan i ännu högre grad av colombianska militärer och poliser. Colombia som vid tillfället var ett av de länder i världen där flest brott mot de mänskliga rättigheterna begicks. Ironiskt nog roterade Björklunds & van Baalens liberala partikollegor vid makten med de konservativa regeringarna sedan 1950-talet.

En militärhelikopter cirkulerar ovanför presidentpalatset vid lunchtid den 28 juni 2009, dagen för statskuppen som inleddes klockan 06.00. FOTO: DICK EMANUELSSON

`En demokratisk militärkupp´?

Nästan samtidigt som van Baalen och Micheletti dekorerade varandra i presidentpalatset, genomförde dåvarande Folkpartiet (”Ohlins Diversehandel”, som det också kallades i folkmun) sitt landsmöte. Men Björklund teg, noterade Proletären i nr 48, 2009, om att hans i den internationella liberala hierarkins befäl nu hette Roberto Micheletti. Vem i Folkpartiet var det som deltog i beslutet att utse denne kuppmakare till vice ordförande i den Liberala Internationalen?

”Folkpartiet är medlem i Liberala Internationalen, så tystnaden är talande. De stora orden om demokrati gäller inte Honduras och Nicaragua, som haft fräckheten att välja en icke liberal väg. I sådana länder bejakar Folkpartiet istället militärkupper och militärdiktaturer”, summerade Proletären som dräpte till med slutorden:

”Jan Björklund tiger. Men säkert tänker han som liberala Göteborgs-Posten skrev om kuppförsöket mot Hugo Chávez i Venezuela 2002: `En demokratisk militärkupp´.”

Nu hör det till saken att van Baalen har överstes grad medan Björklund inledde sin militära bana som fänrik som sedan gick spikrakt uppåt tills han slutade som kapten. Därefter fick han smak för politiken.

Och det är här som de svenska och internationella liberalerna systematiskt och metodiskt arbetar på flera fronter för att politiskt isolera progressiva regeringar i Latinamerika. Det besatta hatet mot länder som Kuba, Venezuela och Nicaragua uttrycks överallt där så är möjligt. Via Sida kanaliseras finansiella medel till de politiska krafter som liberalerna har kontakt med för att störta folkvalda regeringar. Hade samma stöd utgått från Moskva eller Havanna hade kraven på fängelse hörts omedelbart från de liberala ledarsidorna.

Men varken William Walker, överste North eller överste van Baalen har lyckats knäcka den sandinistiska motståndsviljan. Dessa herrar kommer att gå till historien som misslyckade patetiska kuppmakare, i sällskap med Micheletti, Liberalinternationalens vice ordförande.

Sandinos folk har mer än ett sekels erfarenhet av hur motstå och bekämpa interventionism. Därför avvisar folket de billiga försöken av europeiska liberaler att vända den politiska processen i Nicaragua och placera sina nickedockor vid makten.

Nicaragua: När kuppmakare premierar kuppmakare

Mer än en gång har det Interamerikanska Pressällskapet SIP) anklagats för att vara en del av CIA, dess mediala förlängning. SIP koncentrerar sin kritik endast på länder med progressiva eller vänsterregeringar. Men SIP är emellertid inget journalistsällskap utan ett exklusivt sällskap där endast en liten klick oerhört mäktiga medieägare beslutar och som har en total mediekontroll och monopol i de länder på den amerikanska kontinenten de kommer ifrån. Det är exploatörer av tiotusentals journalister och fotografer som arbetar under skandalösa förhållanden, utan de mest grundläggande rättigheter.

Nicaragua: När kuppmakare premierar kuppmakare

Det Interamerikanska Pressällskapet premierar kuppmakare i Nicaragua

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-09-11 / Den venezuelanske mediekungen Marcel Granier var en av de viktigaste drivkrafterna i förberedelserna och verkställandet av statskuppen mot president Hugo Chavez den 11 april 2002. Han tillhör det Interamerikanska Pressällskapet, SIP:s ledning och är den som i oktober ska dela ut SIP:s pris ”Utmärkt journalistik 2018” till den nicaraguanska antisandinistiska pressen som utpekas som ”oberoende”.

I själva verket har de opererat än mer utstuderat och falskt än vad självaste Granier gjorde de dramatiska dagarna i Venezuela i april 2002. Målet för denna premierade press har varit och är att störta vänsterregeringen i Managua. Såta vänner belönar, som bekant, varandra.

Interamerikanska pressföreningen, det vill säga medieägarna i Amerika kommer nästa månad att utdela SIP:s årliga pris ”Utmärkt journalistik 2018”. Denna gång går det till den ”oberoende pressen i Nicaragua, för sin professionalism och mod i motsats till det urskillningslösa våldet från Daniel Ortegas regim”, påstår SIP i sin redogörelse för beslutet.

Det exklusiva ”Pressällskapet” nämner inga speciella media, det talar bara om ”oberoende press”. Även exilkubaner i Miami anser sig vara ”oberoende press” och får därför miljoner dollar från de olika CIA-fasaderna.

Att SIP beviljar priset till den antisandinistiska pressen i Nicaragua, den press som har fått miljoner dollar från NED, USAID, IRI, NDI, etc., är helt logiskt. Varje journalist med viss historisk kunskap vet att SIP är en antikommunistisk organisation, där spjutet är riktat mot länder som Kuba, Venezuela, Bolivia och vid tiden också mot Rafael Correas regering i Ecuador. Nu har turen kommit till Nicaragua. Jag hade blivit perplex och förvirrad om de hade fattat ett annat beslut.

USA: s finansiering av Joana Sánchez (Kuba) med stöd av SIP.

SIP var journalisternas sällskap

Som en kuriosa bildades SIP i Havanna 1943 som en organisation för journalister. Men den blev snabbt övertagen av medieägarna på den amerikanska kontinenten under det kalla kriget. Sedan dess har SIP fortsatt sitt antikommunistiska korståg mot allt som luktar seriös journalistik och en breddning av folkens rätt till att höras och kunna polemisera i medierna.

Man kan ställa en rad frågor som visar på vilken sida SIP alltid har funnits. Till exempel vad SIP har gjort för att kräva rättvisa för de 40 honduranska journalisterna som har dödats sedan statskuppen i Honduras den 28 juni 2009?

Svar: INGET! Eftersom medieägarna här är en del av den faktiska makten som för närvarande är anklagad av människorättsorganisationerna för att vara de som drar i tåtarna för dödsskvadronerna som opererar i Honduras. Förra veckan greps två tonåringar 16 och 17 år gamla i sitt hem av en dödsskvadron iklädd polisuniform och beväpnade med AK47:or. Allt filmades av en granne. Senare påträffades de mördade, torterade, bundna i fötter och händer.

I Honduras mördades 2010 ovanstående journalister. Inte ett fall har lösts.

Nicaragua: ”Fredliga studenter” brände ned två radiostationer och mördade en journalist

Vad har SIP uttalat och var finns protesterna mot de nicaraguanska högerterroristernas nedbränning och förstörelse av två av Nicaraguas viktigaste radiostationer, Radio Ya och Radio Nicaragua som i sina sändningar avslöjade terroristernas verkliga avsikter och brott? Dessa medier och våra kollegor där är offer för det hat som uttryckts från SIP:s prismottagare, den så kallade ”oberoende pressen” under de våldsamma protesterna i Nicaragua.

Den nicaraguanske journalisten Angel Gahona blev skjuten den 21 april när han gick i sällskap med polisen i kommunen Bluefields för att bevaka protesterna från högeroppositionen. Två av de så kallade ”fredliga studenterna”, Brandon Lovo Taylor och Glen Slate, dömdes förra veckan för mordet på Gahona till 23 respektive och 12 års fängelse. Rättvisa skipades, något som ännu inte existerar i Honduras, enligt kollegorna där.

Så agerar och opererar dessa av SIP och i väst omhuldade terrorister när de attackerade Radio Ya där närmare 80 personer arbetade.

Det här var vad som var kvar av Radio Nicaragua. När Nicaraguas journalister via sitt förbund krävde rättvisa var det Interamerikanska Pressällskapet tysta som möss. Mer än 120 personer som arbetade i dessa två medier utsattes för direkt livsfara. Men SIP belönar terrorismen genom sitt cyniska pris till de medier som stimulerade terroristerna till att bränna ned de två radiostationerna.

Utegångsförbud i Honduras, pressfrihet i Nicaragua

Under två månaders protester i Honduras, efter anklagelser om valbedrägeri den 26 november 2017, dödades 38 personer, enligt människorättsorganen. De pekar ut både polis- och arméenheter för att vara de ansvariga för morden. Utegångsförbud infördes, precis som under den militära statskuppen 2009 då den kuppfientliga Radio Globo stängdes av militären. Under flera månader var Globo tvungen att sända via internet från hemlig plats.

I Nicaragua finns inget av det. Inga regeringsbeslut om undantagstillstånd eller utegångsförbud eller inskränkningar för medierna att verka har införts.

I stället var det de självutnämnda ”fridfulla studenterna” som etablerade utegångsförbud i bostadsområden och städer. Transporterna på den för ekonomin helt livsavgörande Panamerikanska huvudvägen, som går genom hela Centralamerika, var avskurna av terroristernas barrikader. Människorna var kidnappade i sina bostadsområden. Nicaraguas armé förblev på regementen och sattes inte in en enda dag för att kväsa försöket att störta regeringen Ortega. Men till slut gick grannarna och folket samman, de organiserade sig och tillsammans med polisen raserade de varenda barrikad i landet där terroristerna hade kidnappat, mördat och rånat människor. Nu kunde det andas ut. Men 22 poliser hade mördats och över 800 skadades i konfrontationerna med de beväpnade terroristerna. Sammanlagt har över 200 nicaraguaner dödats i det våld som högeroppositionen utlöste från den 19 april.

”Bränn ner presidentens hem”!

I den antisandinistiska TV-kanalen ”100% Noticias” (i folkmun döpt till ”100% Lögner”) uppmanades TV-tittarna att delta i stormningen av president Daniel Ortegas hem i stadsdelen El Carmen, där även FSLN:s huvudkontor återfinns. USA-journalisten och författaren Max Blumenthal frågade kanalens direktör hur han kunde sända liknande uppmaningar i teve för i USA skulle det omedelbart innebära att kanalen stängdes och den ansvarige utgivaren sattes i fängelse.

Samme direktör för 100% Nyheter bad Trump, genom Blumenthal, att ”genomföra en invasion av Nicaragua som de (USA) gjorde i Panama 1989”!

Det är dessa medier som SIP premierar, medier som inte hindrats i sitt arbete eller än mindre har stängts. Tänk om det hade hänt i Spanien eller i USA! Om en rappare i Spanien komponerar en sång som den spanska rättsapparaten säger är förtal mot Spaniens kung, då döms han till 2-3 års fängelse. Vad skulle ha hänt om en direktör/ägare av en stor spansk tevekanal med en stor publik skulle uppmana sina tittare att inta Moncloaslottet i Madrid?

Moncloa-palatset i Madrid

Modernt slaveri för journalister och fotografer

Vad har SIP gjort och gjort mot de omänskliga arbetsförhållanden där journalister, fotografer och andra verksamma inom denna samhällssektor ofta arbetar dubbla skift, 14-16 timmar per dag? De tvingas i många fall själva `ragga´ annonser för att få en inkomst?

Journalister och fotografer med flera yrkeskategorier inom medierna har fullständigt skandalösa arbetskontrakt utan minsta möjliga anställningstrygghet. De avskedas när de inte följer ägarens politiska linje. Det är därför självcensuren är legio i media.

Journalister har konstitutionella rättigheter att ansluta sig till ett fackförbund, men de gör det inte för ägarna sparkar dem på stående fot. I många länder, som till exempel Honduras, finns det en öppen kanal mellan medieägaren och Arbetsmarknadsministeriet. Dit måste fackklubben som har bildats lämna in sin lista på minst 30 journalister som har anslutit sig till klubben för att få den erkänd. I Kanal 10, här i Honduras, gjorde journalisterna det men innan ministeriet hade hunnit behandla deras ansökan hade ägaren avskedat den klubbstyrelse på sju personer som hade valts. Ägaren visste direkt vilka de 30 var som hade anslutit sig till klubben. Därför finns det mycket få fall där det finns en journalistklubb bland medierna i Latinamerika.

Varför?

För de som utgör SIP är en exklusiv mäktig grupp inom den Mediala och Ekonomiska Makten på kontinenten.

– Jag har pengar och det ger mig rätt att exploatera dig!

– Jag måste stå ut med detta slaveri för om inte, kommer mina barn inte att kunna äta!

SIP:s venezuelanska kuppmakare Marcel Granier

Och vem ska leverera priset till den antisandinistiska kuppressen?

Prisutdelaren är mediekungen Marcel Granier.

Det är samma venezuelanske Granier och mediekung som dagen efter statskuppen mot president Hugo Chávez den 11 april 2002 välkomnade statskuppen.

”Man behöver måste komma ihåg RCTV:s (Graniers Radio- och Tv-station) avgörande roll under statskuppen 2002”, sa William Lara, kommunikations- och informationsminister vid tidpunkten för kuppen. Och tillade att ”det oansvariga agerandet har inte förändrats på RCTV”.

RCTV:s deltagande i störtandet av författningen och presidenten i april 2002 var av sådan omfattning att dess RCTV:s produktionschef Andrés Izarra, som motsatte sig kuppen, avgick omedelbart för att undvika att bli medbrottsling. Under ett vittnesmål inför Venezuelas Nationalförsamling uppgav Izarra att han på kuppdagen och de efterföljande dagarna fick Graniers formella order ”att inte sända någon information om Chavez, hans anhängare, hans ministrar eller någon annan person som kunde vara relaterad till honom”.

11 april 2002: De privata medierna så som RCTV, genomförde ett flagrant lagbrott när de delade skärmen när president Hugo Chavez talade till nationen (då ska alla radio- och tevekanaler avbryta sina ordinarie program för att sända presidentens budskap) för att lugna befolkningen och förhindra blodutgjutning. På gatorna i Caracas hade högeroppositionen samlat cirka 300.000 personer som demonstrerade. På ”sin” halvsida av skärmen lade kuppmedierna ut texten: ”INTE ETT STEG TILLBAKA”!, det vill säga en direkt uppmaning om ”NU ELLER ALDRIG”! När det venezuelanska folket konfronterade kuppmakarna den 12-13 april, sände samma medier Kalle Anka och andra tecknade filmer. Inte en sekvens om vad som verkligheten pågick på Caracas gator visades. Så agerade den mannen som är direktör i SIP och som ska ge priset till Nicaraguanska medier som har agerat och opererat med direkt förfalskning av Nicaraguas verklighet.

Närvarade när kuppmakaren svor presidenteden

Granier anlände till presidentpalatset Miraflores den 12 april 2002 för att frottera sig med de andra kuppledarna, medierna, näringslivet och de högsta topparna inom armén, marinen eller Nationalgardet. Det dracks champagne och det skålades för ”Framgången att ha störtat Diktatorn”. Vad denna Faktiska Makt i verkligheten hade gjort var att ha störtat demokratin i sitt eget land. Att USA, FMI och en rad högerregeringar i världen erkände och ställde upp på den nya regimen blottlades dessa dramatiska dagar i april 2002.

Den dagen var Marcel Granier närvarande när den venezuelanska Handelskammarens (Fedecamera) ordförande Pedro Carmona Estanga svor presidenteden. Alla, inklusive Marcel Granier, undertecknade den natten i presidentpalatset sina namn i ”Närvaroboken”.

Men det är som Roy Chaderton, då ambassadör för Chávez i Bogotá sa i polemik mot de colombianska medierna, så som dagstidningen El Tiempo, att dessa ”dansade innan orkestern hade anlänt”! Ty nästa dag återtogs Miraflorespalatset av de fattiga i Caracas och underofficerare, lojala med Chavez som återinsattes presidentposten.

Men utan de venezuelanska kuppmedierna, så som Graniers RCTV, hade statskuppen aldrig blivit framgångsrik. Medierna opererade inte som medier utan som rena militära Kommando-Centraler. De representerade en manipulation av folkopinionen av aldrig tidigare skådat slag och de gav nästan order och orientering via sina medier till oppositionen. Och det värsta av alla medier var Granier och hans RCTV.

Marcel Granier, SIP.

Drömmen om den ”Mjuka Statskuppen” i Nicaragua

Det är därför som Granier, på SIP:s vägnar ska överlämna priset till de antisandinistiska medierna med hoppet att de ska lyckas genomföra sin ”mjuka statskupp” i Nicaragua.

Men tåget har gått medan kuppledarna, terroristerna och Granier blev kvar på perrongen. Inte heller orkestern kom. Den fascistiska högern kommer bara att ha ett pris som tröst.

Fotnot:

MARCEL GRANIER, är ordförande och ägare av Empresas 1BC-gruppen och Radio Caracas Television, RCTV som kontrollerar ett 40-tal radio- och tv-kanaler över hela Venezuela.

RCTV förlorade 2007 koncessionen när licensen upphörde. Eftersom han var delaktigt i statskuppen 2002, gav den venezuelanska staten inte honom en ny koncession för RCTV. Inte i något land i världen förnyas koncessionen automatiskt.

President Chavez kritiserades starkt av sina egna 2002 när han inte låste in de medieägare som hade verkat aktivt via sina medier för att störta presidenten. Inte ett enda av medierna stängdes eller sanktionerades av Chavez. Men från 2007 fick RCTV börja sända via internet.

Global Media-Observatoriet sa i november 2002 i sin analys av statskuppen att RCTV hade publicerat ”graverande felaktiga uppgifter om fakta, det dolde data och referenser, manipulerade uttalanden, det var en obalans i valet av källorna och en permanent tendens att presentera utvecklingen av händelser ur ett tendentiöst apokalyptiskt perspektiv”.

NICARAGUA-VIDEO: Så torterar Nicaraguas högerterrorister sina offer

NICARAGUA-VIDEO: Så torterar Nicaraguas högerterrorister sina offer

Fallet med Bismarck Martínez Sanchez, torterad och försvunnen för 71 dagar sedan

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-09-07 / I de två videosekvenserna som vi publicerar nedan illustreras hur högerns terrorister i Nicaragua opererar med samma bestialitet som den Islamiska Statens (IS) psykopatiska mördare.

Bismarck Martínez med fru och barnbarn.

Bismarck Martínez Sanchez, greps och försvann i händerna på maskerade terrorister som den 18 april inledde ett statskuppförsök för att störta vänsterregeringen i Managua. I dag uppdagas i två korta videofilmer hur hans bödlar torterade honom.

Bödeln greps av polisen i staden Carazo och i hans mobiltelefon upptäckte polisen de två videofilmerna som visar den gastkramande tortyren av anläggningsarbetaren i Managua som ”försvann” för 71 dagar sedan i händerna på dem som medierna kallar för ”hjältar” och som själva utger sig för att vara ”fredliga obeväpnade studenter”.

Videosekvenserna visar den raka motsatsen.

BISMARCK KIDNAPPADES den 29 juni av de maskerade och beväpnade terroristerna vid en av barrikaderna i samhället San Marcos. Han var på väg från Managua till staden Jinotepe. Polisens gripande av en av terroristerna i staden Carazo uppdagade hur de torterade den enkle anläggningsarbetaren som i Managua arbetade med att försköna stadens parker.

Över hela Nicaragua har de två videosekvenserna skakat befolkningen. De sociala nätverken är fulla av indignerade kommentarer som kräver att Bismarcks torterare ska uppge var han finns och släppa honom, om han fortfarande är i livet.

I VIDEOSEKVENSERNA TRYCKER TORTERARNA vid flera tillfällen sina automatpistoler mot Bismarcks av blod färgade huvud, även en av terroristerna utrustad med en AK-47:a hotar arbetaren med sitt vapen. Bismarcks sparkas, blir slagen i ansiktet och hans bara överkropp tar emot slag. Men denne sandinist säger knappt ett ord, trots att hans bödlar upprepade gånger säger: ”¡HABLA, HABLA!”, tala, tala och berätta!

Hundratusentals nicaraguaner har de senaste veckorna gått ut i gigantiska demonstrationer och krävt rättvisa och straff för offren respektive terroristerna som i dag, fredag, gick ut i en vad de kallar för Nationell Proteststrejk med krav på att de fängslade terroristerna ska friges. Men protesten fick inte mer uppslutning än från den politiska högern och delar av de nicaraguanska arbetsgivarna. Inte en enda fackförening deltog i protesten som blev ett fiasko.

”SÅ SMÄRTSAMT ATT SE VIDEON över tortyren de begick mot kamrat Bismarck Martínez. Jag känner vrede och en hopplöshet och jag kräver RÄTTVISA, RÄTTVISA, RÄTTVISA! De är inga “politiska fångar”, de är MÖRDARE, kriminella, de är inte och var aldrig studenter utan brottslingar!  Det är de som beskyddas av den katolska kyrkan, av Cosep (Arbetsgivarföreningen) och av de terroristiska kuppmakarna i Nicaragua”, skrev Les Jose Loza på sin Facebookmur.

Bismarcks syster Ana Maria Martínez kräver av terroristerna att de åtminstone ska uppge var hennes bror finns för att begrava honom där hans övriga syskon ligger begravda.