I dag drabbar Trumps knölpåkspolitik Nicaragua som ska stoppas i internationella finansorgan

Eliana Ros Lehtinen i mitten, omgiven av en delegation från det nicaraguanska "civilsamhället" lett av Ana Margarita Vijil (2:a till höger om Lehtinen), ordförande för partiet MRS, totalt underordnat "mänsklighetens fiende", som Sandino karaktäriserade invasionsmakten. Vijil har flera gånger uppmanat Lethinen att utöva påtryckningar mot regeringen Daniel Ortega. De egna resultaten i valen har varit extremt fattiga. Med Nica.Act stryps delar av de internationella lånen till Nicaragua. Trump går vidare, från Venezuela över Kuba och nu Nicaragua.

I dag drabbar Trumps knölpåkspolitik Nicaragua som ska stoppas i internationella finansorgan

Av Dick Emanuelsson, Resumen Latinoamericano

TEGUCIGALPA / 2017-10-04 / Det lilla, fattiga men stolta Nicaragua straffas av USA genom att USA:s representanter i internationella finansorgan som Världsbanken, IMF och andra organ ska lägga in veto mot lån och donationer till den lilla centralamerikanska nationen. Sandinistregeringen är alltför populär i val efter val och har dessutom fräckheten att självt välja sina internationella vänner. Det uppskattas inte i USA:s kongress.

”Nica.Act”, Nicaraguan Investment Conditionality 2017, heter lagförslaget som lagts fram av kongresskvinnan Eliana Ros Lehtinen, kuban-amerikanska och dotter till en av Batistadiktaturens blodbesudlade officerare. Denne lämnade Kuba vid revolutionen och anlitades som CIA-agent vid ankomsten till USA. Hans dotter var sju år vid ”flytten” men har under åren troget tjänat samma blinda antikommunistiska principer som sin far.

Igår tisdag (3 oktober 2017) var det just Kuba som drabbades av Trumps nya Latinamerikapolitik, det vill säga den uppgrävda gamla knölpåkspolitiken mot Sydamerika. Trump beordrade 16 kubaner att lämna USA vilket i praktiken innebär att ambassad och konsulat stängs i USA. Lehtinen och hennes republikanska partikamrat Marco Rubio, pressar Trumpadministrationen att säga upp de avtal som slöts mellan presidenterna Barack Obama och Raul Castro, avtal som skulle normalisera de diplomatiska förbindelserna som varit avbrutna sedan 1960. Med Trump förändras bilden markant.

”Övergrepp mot Nicaraguas suveränitet”

Samma sak med Nicaragua, en återgång till Ronald Reagans hotfyllda politik mot Nicaragua på 1980-talet. Lehtinen har gått i spetsen för denna politik sedan 2015 och lagt fram lagförslag i representanthuset som i dag, onsdag 4 oktober 2017 har fått fullt stöd för att ”svälta ut nicaraguanerna”. Samma ekonomiska krig som venezuelanerna drabbats av sedan 2011, samma omstörtande manual ska nu tillämpas mot Nicaragua.

Det är så den sandinistiska regeringen Daniel Ortega uppfattar representanthusets beslut.

”Det är ett övergrepp mot Nicaraguas suveränitet och ett förnekande av alla ekonomiska, sociala och politiska processer” som genomförs i Nicaragua, säger regeringen i ett första uttalande efter att USA-kongressens beslut om Nica.Act. i dag onsdag.

Förevändningen för beslutet är att Lehtinen och hennes kamrater från bägge partierna anser att demokratin i Nicaragua är begränsad, att den skamfilade politiska högeroppositionen, som i dag bara representerar kanske 20-25 procent, inte ges möjligheter att verka. Detta förkastas av alla i Nicaragua som en flagrant lögn eftersom oppositionen deltar i valen. Men resultaten är pinsamt dåliga och därför skyndar den sig till Lehtinens kontor i kongressen och ber om ”stöd” via lagdekretet Nica.Act.

Det ska nu behandlas av senaten för att därefter godkännas definitivt av Trump, en bagatell med tanke på att Trumps utrikespolitik i dag går ut på att skrämma, hota, sanktionera och bestraffa länder i världen som försvarar sin nationella och ekonomiska suveränitet.

Vicente González, kongressman från Texas befarar i ett uttalande att lagen kan komma att skapa spänningar mellan Nicaragua och USA och leda till instabilitet som ökar migrationen till USA och med den en ökad brottslighet. Trots allt tvingas han erkänna framgångarna för sandinistregeringen:

– Nicaragua har sina ekonomiska och politiska utmaningar men har gått framåt i lösningen av fattigdomen, klimatförändringen och har haft en ekonomisk tillväxt.

Uteblivna krigsskadestånd, trots dom

Regeringen Daniel Ortega och landets Nationalförsamling har svarat med att den ska återuppväcka den Internationella Domstolens fällande dom mot USA den 27 juni 1986. Då stämplades USA som ytterst ansvarig för `Contras´ krig 1980-1989 mot den unga revolutionen. USA och CIA organiserade, tränade och finansierade de kontrarevolutionära styrkor som från honduranskt territorium sattes in för att störta den revolutionära regeringen i Managua. Denna hade i sin tur störtat den USA-stödda Somozadiktaturen 1979. Inte mindre än 50.000 nicaraguaner dödades av de USA-stödda rebellerna och landet föröddes materiellt och ekonomiskt de tio åren.

Enligt nicaraguanska källor anser regeringen att skadeståndet i dag bör uppgå till 17 miljarder dollar, fyra gånger så mycket som vid domslutet 1986.

De USA-stödda ´Contras´ hade ihjäl drygt 50 000 personer ur civilbefolkningen 1980-1989.

Nicaraguas ”förbjudna” förbindelser

Lehtinen sa i ett uttalande i dag att hon anser att Nicaraguas förbindelser med Ryssland ”är ett hot mot våra (läs USA) nationella säkerhetsintressen”. Hon oroade sig också över situationen för journalister, fackföreningsledare och andra aktivister i det så kallade ”civilsamhället” som hon påstår förföljs av regeringen. I sitt tal i representanthuset påstod hon också att landets indianbosättningar utsätts för militära aggressioner.

Det sista är anmärkningsvärt. Lehtinen anlände till Honduras för att gratulera kuppmakaren Roberto Micheletti både vid statskuppen 2009 som i februari och i mars i år.

Var finns hennes oro och fördömande av 150 mördade lantarbetare i Aguandalen sedan militärkuppen i norra Honduras? Eller morden på över 40 av våra honduranska journalistkollegor. Var finns hennes fördömande av mordet på Berta Caceres, ledare för Copinh och indianfolket Lenka som varnade honduranerna för den ”mördande USA-imperialismen”?

Berta Caceres. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON

Lehtinen är bekymrad för indianbosättningarna i Nicaragua men kniper käft när det gäller terrorn mot de honduranska lenkaindianerna som slåss mot de transnationella bolagen som fick ett 50-tal koncessioner bara tre dagar efter statskuppen 2009 för att bygga vattenkraftverk eller exploatera Honduras´ gruvreserver på lenkaindianernas ILO-skyddade territorium.

En massaker på lantarbetare i Aguandalen i norra Honduras. Var finns Lethinen oro?

Säg mig vem som är dina vänner och jag ska säga dig . . .

Under sitt besök i Honduras i februari och i mars i år hälsade hon på hos sin politiske jämlike, statskuppsledaren Micheletti. Men även landets president, Juan Orlando Hernandez tog emot henne i presidentpalatset.

Vad som inte kom ut i pressen var de diskreta samtal och kontakter Lehtinen via sin politiska sekreterare i kongressen hade med en liten klick av personer från 1980-talets ´Contras´. Via videor i YouTube påstår de sig ha rest sig i vapen mot sandinistregeringen i Managua. I videorna är de beväpnade med automatvapen men regeringen Ortega anser de vara övervintrade banditer som ägnar sig åt kriminell verksamhet.

Lehtinen besökte Honduras, Guatemala och El Salvador. Nicaragua nekade henne inträde i landet. Hennes motiv för besöken Centralamerikas våldsammaste länder var inte att finna en politisk eller ekonomisk lösning på den extrema fattigdomen och brist på arbeten och framtid utan att finna stöd för sitt lagdekret Nica.Act.

Lehtinen några dagar efter den militära statskuppen i Honduras, 28 juni 2009. Hon togs emot i presidentpalatset av kuppledaren Roberto Micheletti, som hon hälsade på igen i februari-mars 2017.

Ekonomiska resurser till ´Neo Contras´

Enligt de källor vi förfogar över koordinerade Lehtinen via sin sekreterare Ana Navarro, som leder Lehtinens politiska rådgivare och olika tjänstemän i kongressen, kontakterna med de väpnade grupper som opererar i gränslandet mellan Honduras och Nicaragua. Navarro hade även kontakt med olika så kallade NGO:s i Nicaragua som sandinistregeringen anser ha en destabiliserande uppgift i tjänst hos Vita huset.

De väpnade grupperna framförde sina önskemål till Lehtinen om finansiellt stöd för att förstärka den påstådda väpnade kampen mot regeringen Ortega.

En av dessa personligheter är ledaren för den Nicaraguanska Gerillasamordningen CGN, (la Coordinadora Guerrillera Nicaragüense), som leds av den före detta contrasledaren Gerardo de Jesús Gutiérrez, alias El Flaco. Enligt uppgifter var Lehtinens kontakt i USA den nicaraguanska kvinnan Rafaela Cory Amador, som 2013 sammanstrålade med Lehtinen i egenskap av ledare inom CGN. Navarro å sin tur har Lehtinens uppdrag att samla in ekonomiska medel för CGN i USA. Historien verkar upprepa sig.

Gerardo de Jesús Gutiérrez, alias El Flaco.

Enligt CNG bildades denna grupp (av en “tillfällighet”?) samma år som sandinisterna återtog makten i Nicaragua, 2007. Dessa smågrupper har naturligtvis ingen som helst social bas men utgör en internationell referens i den psykologiska krigföringen som Lehtinen fört mot sandinisterna sedan de störtade Lehtinens ”man i Managua”, diktatorn Somoza.

Vänsterpartiets och Reinfeldts kvinna i Managua

Vänsterpartiets motsvarighet i Nicaragua, partiet MRS (Movimiento Renovador Sandinista), en socialdemokratisk utbrytning 1995 inom sandinistpartiet (FSLN) har sedan två år varnat för att ´Contras´ är på väg att återuppstå i norra Nicaragua. Vi intervjuade MRS-ledaren Margarita Vijil 2016 och hon har gjort flera besök på Lehtinens kontor i kongressen med kravet på att USA bör utverka påtryckningar mot regeringen Ortega. Vijil fick för några år sedan ett stipendium för att under två år studera på Arizonauniversitetet i sällskap med unga venezuelanska antichavister som utbildades i hur ”demokratin ska utvecklas i Latinamerika”.

När vi intervjuade Vijil förra året, sa hon:

Ana Margarita Vijil. Foto: Miriam Emanuelsson.

– Det är av vital betydelse att majoriteten av nicaraguanerna bojkottar valet. Vi kämpar för verkligt fria val, organiserade för att undvika ett nytt krig i Nicaragua, sa hon med en underton av hot i rösten.

– Vi vet att det finns väpnade grupper i norra Nicaragua. Vi stöder ingen våldsam lösning. Därför måste vi vara kreativa för att komma ur denna institutionella kris som är den värsta i detta lands historia sedan kriget.

Och tilladle:

– Nicaraguas folk kastade av sig en diktator. Det kan kasta av sig ytterligare en.

Vokabulären är skrämmande lik den som talesmannen för den osynliga ´gerillasamordningen´ representerar. Men den är också nästan identisk med Lehtinen och den förre svenska ambassadören i Managua, vänsterpartisten Eva Zetterberg.

Tio år av ekonomisk recession i USA

De lån som USA kan stoppa i internationella finansorgan som Världsbanken eller den Interamerikanska Utvecklingsbanken uppgår till omkring 250 miljoner dollar. Hade det handlat om de tre tidigare nyliberala regeringarna (1990-2006) hade framtiden sett mycket mörk ut för Nicaraguas fattiga.

Men regeringen Daniel Ortega menade, när den tillträdde 10 januari 2007, att landet skulle vända sina blick också söderut, inte bara exportera och vara beroende av Grannen i Norr. I dag har Nicaragua utmärkta internationella förbindelser med Kina, Ryssland, Iran och stora delar av Latinamerika, främst ALBA-gruppen, med Venezuela i spetsen. På stillahavskusten gjorde vi ett omfattande reportage 2014 då det gigantiska och enda raffinaderiet i Centralamerika, ”Hugo Chavez Högsta Dröm”, inledde byggnationen. Det är inte Kina och Ryssland som genomlider en ekonomisk recession utan USA, sedan 2008.

Men för Lehtinen är detta ömsesidiga utbyte i handel och varor med de nämnda länderna en ” risk för USA:s nationella säkerhet”.

Väljande ”diktaturer”

I Nicaragua är arbetsgivarorganisationen Cosep försiktig i sina uttalanden, medveten om att under sandinisterna har det nationella kapitalet aldrig haft det så förspänt som nu. De kan, om de är intelligenta, tjäna pengar. Under de tre nyliberala regeringarna gick stora delar av företagsamheten under. Bland annat beroende på det privatiserade elnätet som hamnade under ett spanskt transnationellt bolag som nästan varje dag stängde av elen under 5-12 timmar.

Med Ortegas presidentinstallation i januari 2007 överlämnade Chavez fyra stora generatorer för att klara av elförsörjningen under de första åren. Nicaraguanerna märkte av förbättringarna omedelbart.

Men Lehtinens allierade i Nicaragua, det så kallade ”civilsamhället”, stöder införandet av Nica.Act.

Luciano García, med 120 000 USD från NED.

– Dessa påtryckningsåtgärder är till syvende och sist Daniel Ortegas ansvar. De betyder att det är vi nicaraguaner som måste betala notan bara för att Daniel Ortega till varje pris vill sitta kvar vid makten, sa direktören för valorganisationen Hagamos Democracia, (låt oss göra demokrati) Luciano García.

Denne tillade, precis som Lehtinen i sitt anförande i morse i Representanthuset, att i omvärlden ”ser man Nicaragua som ett hot i regionen för sitt stöd till diktaturer som Venezuela”. Att dessa diktaturer, såväl Nicaragua som Venezuela, har genomfört fler val i sina respektive länder än någonsin tidigare då dessa länder leddes av USA-vänliga makthavare, samt att den ”förtryckta oppositionen” i de nämnda länderna i oktober respektive november ska delta i guvernörsval samt kommunal- och borgmästarval, nämnde dock inte Garcia.

USA-finansierat ”Civilsamhälle”

Vad vi kan tillägga är att Garcia 2014 tog emot från CIA:s civila fasad, NED (National Endowment For Democracy) en summa på 85.000 dollar. År 2015 skickade NED över 85.642 dollar medan 2016 värderades denna ”NGO” högre och tog emot hela 119.955 dollar eller 971.248 svenska kronor.

Den som kritiserar den som föder en sågar av sin egen gren, som budskapet heter.

Trump har bekänt färg och nu vet vi, efter att ha försökt skapa ett inbördeskrig i Venezuela under fyra månader med 120 döda och tusen skadade, efter att igår ha beslutat om utvisning av 15 kubanska diplomater från Washington med en rent absurd och löjeväckande förevändning, samt i dag, via Representanthuset beslutat om att inleda ”Operation Strypning Nicaragua”, vilken färgen på hans fana är.

Högern tar avstånd från Trumps Monroedoktrin

Men Trumps hot och skrämselkampanj går inte hem, ens hos USA:s allierade.

Den colombianska dagstidningen El Tiempo, med de förra ägarna kring familjen Santos i centrum, skriver i dag i sin ledare, under rubriken ”Ett beklagligt steg tillbaka”, att Trump tar en oviss incident i Havanna som en ursäkt för att radera bort Obamas arv:

”Administrationen Donald Trump kan vara på väg att genomföra ett enormt misstag om han fortsätter på idén om att minera det historiska avtalet som hans föregångare, Barack Obama, lämnade bakom sigm 2014, decennium av fientlighet med Kuba och begrava en av de mest bittra episoderna av det kalla kriget”.

”Men att rulla tillbaka normaliseringen med Kuba, dessutom klumpig och brådstörtad, skulle vara det sämsta budskapet för ett Latinamerika som till detta plussar på den omtalade muren med Mexiko och andra utspel, ett budskap om att återigen börja se USA som en dålig granne”.

El Tiempo och Santos talade sig varma för Plan Colombia och att överlämna sju militärbaser till Pentagon. Men Donald Trump, tycks vara för mycket, även för oligarkins språkrör i Bogota.

Daniel Ortega och Olof Palme. En konsekvent svensk solidaritet.

Sverige, Olof Palme och Nicaragua

Hur kommer svenska UD och s-regeringen agera i förhållandet till Trump och Nicaragua?

Vad vi vet är att Olof Palme inte böjde sig för den krigshotande presidenten i Vita Huset, Ronald Reagan. 1984, när vi som hade bildat Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua gick ut på gator och torg i Sverige för att samla in namn till Nicaraguas försvar mot USA:s ´Contras´ och ett stöd till det första allmänna och demokratiska valet i Nicaragua, var det första namnet som undertecknades i den speciella boken just Olof Palmes. Det hedrade och hedrar hans minne.

I dag tycks det dock vara så, att både Sverige som regeringen är underordnat Pentagon och Nato, en otänkbar händelse 1984. Den svenska regeringen utgjorde ett oerhört viktigt materiellt men även politiskt stöd till den unga revolutionära regeringen i Managua.

Vi vet färgen på Trumps fana. Vilken är färgen på regeringens?

Tillbaka till Upprorets Leon, Nicaragua: Erövringen av det ointagliga Fortet Acosasco

Ett helt folk i staden Leon, Revolutionens huvudstad deltog i upproret mot Somozatyrannin de första dagarna i juni 1979. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Rätten att göra

UPPROR

Striden på liv och död i upprorets Leon i Nicaragua juli 1979

Av Dick & Miriam Emanuelsson


I det tredje och avslutande reportaget från Nicaragua har latinamerikareportrarna Dick* och Miriam Emanuelsson träffat för detta sandinistiska gerillasoldater i Nicaraguas näst största stad Leon, även döpt till ”Revolutionens Huvudstad”. Leon befriades tolv dagar innan huvudstaden Managua och landet i sin helhet. Nationalgardets sista fäste som föll var Fortet Acosasco. Där torterades och mördades de politiska fångarna.

LEON-NICARAGUA, 3 juni 1979: Meter för meter ryckte sandinistgerillans kolonner fram mot det ointagliga Fortet Acosasco. Parallellt med dem ett mobilt radioteam från Radio Venceremos (”Vi Ska Segra”), officiellt organ för FSLN:s Västfront. Radiochefen Edmundo Icaza tog mikrofonen och med upphetsad andfådd röst öppnade han programmet via sin kortvågsradio som hela Leons befolkning andäktigt lyssnade på:

”I detta ögonblick befinner vi oss bara några meter från Fortet Acosasco. Kolonnerna rycker fram och Nationalgardet flyr! Nu går kolonnerna in i Fortet medan andra gerillakontingenter förföljer ´Gardets´ flyende soldater.”

Sandinistgerilla i slutoffensiven 1979 mot den USA-stödda Somozadiktaturen.FOTO: Okänd.

Efter en månads intensiva gatustrider i Nicaraguas näst största stad Leon, kunde befolkningen strömma ut på gatorna för att fira, men också för att ta hämnd mot en av de blodigaste militärdiktaturer som Latinamerika och Karibien skådat. Somozadynastin, som sedan mordet 1936 på Nicaraguas nationalhjälte Augusto Cesar Sandino hade skapats och backats upp av USA, gick till sin ända.

Över 50.000 nicaraguaner hade dödats, de flesta av det Nationalgarde som USA skapade efter mordet på Sandino och som leddes av den förste Somoza; Anastasio ”Tacho” Somoza Garcia.

"Tacho" Somozas sista dans.

Den unge poeten
Rigoberto López Pérez.

Tjugo år passerade under diktatur. Klockan slog 23.20 den 21 september 1956. Det nicaraguanska liberala partiet (PLN) hade än en gång lanserat Somoza som sin presidentkandidat, en ren formell sak i ett land där diktatorn förkläddes i demokratiska kläder. Somoza svävade runt i en dans i Arbetarnas Hus i Leon, där festen hölls, och njöt av tonerna till ”Caballo Negro”, den svarte hästen. Den 28-årige poeten Rigoberto Lopez Perez reste sig och närmade sig diktatorn med ett leende och drog samtidigt fram sin Smith&Wesson, kaliber 38 och avlossade fem skott mot Somoza som föll dödligt sårad mot dansgolvet.

Anastasio Somoza y Jack Murphy, senare en
kongressman som var "studiekamrat" med Somoza 

på USA:s militärakademi West point.

Sonen Anastasio Somoza Debayle var den naturlige efterträdaren. Han skickades vid 10 års ålder till USA där han sattes på skolbänken, en utbildningskarriär som kröntes 1943 då han som 17-åring började studera vid USA:s militärakademi.

När Revolutionen segrade den 19 juli 1979 flydde Somoza med statskassan till Miami där han, i likhet med Latinamerikas olika diktatorer, sökte politisk asyl. Men president Jimmy Carter överraskade världen med att vägra Somoza asyl, trots att hans demokratiske partivän, den legendariske Franklin D Roosevelt någon gång på 1930-talet myntat frasen; ”Somoza är kanske en Son of a Bitch, men han är vår Son of a Bitch”.

För Somoza fanns inget annat råd än att flyga till sin förtrogne vän i Paraguay, militärdiktatorn Alfredo Stroessner (1953-1989). Men det blev en kortvarig exil. Den 18 september 1980 gick Somozas bepansrade bil in i ett bakhåll i huvudstaden Asuncion, utförd av den argentinska ERP-gerillan. Somozadynastin blev definitivt och litterärt begraven den dagen.

Resterna av Somozas Mercedes efter att bazukagranaten slog in i den bepansrade bilen i Paraguays huvudstad Asuncion, avlossad av den argentinska ERP-gerillan.

Försvar mot pirater

Solen lyser från en klarblå himmel när vi en söndagsförmiddag anländer till fortet Acosasco. Det var den sista befästningen som Nationalgardet kontrollerade i León, praktiskt taget ointaglig. Värmen börjar gå över 35 grader och solen gassar. Svettdropparna tränger fram. León och Centralamerikas Stillahavskust är vanligtvis stekhett nästan året runt. Trots att fortet ligger på en bergstopp med en vidunderlig utsikt åt alla håll är det outhärdligt hett.

Fortet byggdes 1889 av den dåvarande konservative presidenten Roberto Sacasa och var ämnat att försvara Leon mot pirater som då härjade på bägge sidor av ”Amerikas Midja”, som Centralamerika kallas. Med Somozadiktaturen förvandlades Fortet till en bas för Nationalgardet där motståndare mot diktaturen torterades och mördades.

I och med Revolutionens seger kom fortet att överges och blev en naturens och tjuvars tillhåll. Fängelsegallren och annat järn monterades ned och såldes som skrot. Den tropiska fukten trängde in i de mörka fängelsehålorna och bildade mossa och mögel.

Fortet Acosasco hade en utmärkt strategisk position med utsikt över alla flanker vilket gjorde det omöjligt att inta för en gerilla med lätta vapen. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

År 2012 bildade före detta sandinistkrigare en arbetsgrupp som med stöd av Leons borgmästare och kommunalfullmäktige vill restaurera Fortet för att hålla historiens ljus levande som ett museum. Utländska turister frågar ofta efter Fortet, säger våra ciceroner. Men det saknas pengar, uppger Omar Ernesto Roque Iglesias, före detta gerillasoldat i FSLN när vi börjar vår rundvandring i det triangelformade Fortet.

– Vi kunde aldrig inta Acosasco rent militärt. Därför inledde vi, enligt den militära planen, belägringen av fortet den 3 juni 1979. Exakt en månad senare började det slutliga upproret i Leon.

Omar berättar att planen för sandinisternas slutoffensiv var att splittra upp Nationalgardets styrkor över hela landet. I Leon attackerade sandinisterna Gardets viktigaste punkter samtidigt. Dessa utgjordes av Gardets högkvarter; El Comando, fängelset ”La 21”, Flygplatsen Godoy, Centralbanken och stadens allmänna sjukhus. Samtidigt placerades sandinistkommandon ut vid de strategiska in- och utfartsvägarna till Leon som gick mot huvudstaden Managua, staden Chinandega och vägen som ledde till Fortet. Dessa specialkommandon hade uppgiften att ligga i bakhåll och attackera när förstärkningar skickades till de belägrade fem strategiska platserna i Leon.

– I början av offensiven förlorade vi många kamrater på grund av militär oerfarenhet. Men efter hand som mer erfarna kamrater dök upp förändrades situationen. Den 16 juni retirerade ´Gardet´ från fängelset ”La 21” och den 20 juni intogs Gardets högkvarter, El Comando. Nationalgardisterna drog sig tillbaka till Fortet.

Omar Iglesias berättar om Fortets existens och roll. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

I Nationalgardets El Comando befann sig Leons högste militäre chef, generalmajoren Gonzalo Evertz, alias ”Vulcano”. Denne tog massor av civila som gisslan som användes som mänskliga sköldar. ”El Vulcano” gick i mitten av folkmassan i riktning mot Fortet där han senare plockades upp av en militärhelikopter när Fortet var totalt omringat av sandinisterna den 7 juli.

Ricardo Baltodano, som 1979 gick under namnet “Lucas” var en av de som trängde in i Kommandot den 20 juni. Så här sa han i ett radioprogram 2001:

– Vapnen hade soldaterna grävt ned i ett grannhus och ovanpå placerade de döda kropparna. När vi anlände var kropparna i ett förruttnande tillstånd där maskarna hade börjat tränga fram. Jag smittades av gulsot för att ha dragit bort dessa döda för att plocka fram de 300 dolda gevären.

Sandinistgerilla på en av Leons gator.

Tillfället för tillfångatagandet av Nationalgardets överste Ariel Arguello Valle samt hans son och andra gardister vid intagandet av El Comando, Gardets högkvarter i Leon.

Inom Sandinistgerillan utmärkte sig kvinnorna särskilt. De gerillasoldater som hade placerats ut vid foten av berget där Fortet Asarrasco leddes av gerillakommendanten Leticia Herrera, alias ”Miriam”. Andres Lara, som då var 18 år minns som igår när han deltog i intagningen av Fortet den 7 juli under ”Miriams” befäl.

– Vi intog fortet samtidigt som ´Gardet´ flydde i panik. Vi fick order att förfölja dem och tillintetgöra dem till sista man, om de inte gav upp. Gardet likviderades i sina skyttegravar, säger Lara och pekar på en plats där ett 50-tal av gardisterna begravdes.

Andres Lara var 18 år när han deltog i stormningen av Fortet. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Han uppger att totalt fanns det cirka tusen nationalgardister i Fortet som också var en transitplats för Gardet.

– Många kamrater som förföljde dem dödades av flyget. Befrielsen av detta folk kostade mycket blod och tårar.

I cellerna där det funnits politiska fångar fanns inte en levande kvar. De hade alla avrättats av sina bödlar innan dessa flydde.

Den kvinnliga gerillaledaren Leticia Herrera, alias “Miriam”.

Fängelset och tortyren

Det är fuktigt varmt när vi går in i det som var Fortets Bunker. Vi skrämmer upp bunkerns hyresgäster, ett tiotal fladdermöss som nästan flyger rakt i ansiktet på oss när vi går in i en av cellerna. Där har arbetsgruppen för Fortet satt upp handskrivna namnlistor på de politiska fångar som fördes hit och som torterades och mötte döden här.

Bunkern är rund som en tårta och varje ”tårtbit” utgjordes av en cell. I mitten av denna ”tårta” finns fortfarande det smala ”badkaret”, La Pila.

– I den ena änden strömmade vattnet in och i den andra strömmade det ut. Här fanns kablarna som applicerades i vattnet med varierande strömstyrka. Fången stod upprätt med vattnet upp till munnen. Skriken från den torterande fången var en tortyr för resten av fångarna, säger Segustín Reyes Hernández.

Seguistín Reyes Hernández vid ´badkaret´ där elen applicerades mot gripna sandinister. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Han var gerillasoldaten “William” och tillhörde gerillakolonnen Carlos Manuel Jarquín som opererade i León och andra delar av landet.

Han visar det andra “badkaret” som är beläget tio meter utanför bunkern.

– Även här stod fången upprätt i det smala ´karet´. Men vattnet blandades med salt och där stod fången under en brännande sol i 40 graders värme. Huden förtorkades och sår sprack upp under den omänskliga tortyren.

“El Repollal”, Vitkålsfältet, kallades den plats runt Fortet där fångarna avrättades och deras huvud placerades ut. Därför kallades den platsen för “El Repollal” för på avstånd såg det ut som ett fält med vitkålshuvuden.

Bilder på mördades sandinistkämpar i Leon.

Seguistín visar några av hundratals namn på politiska fångar som torterades och avrättades i Fortet.

Begravning av några av Somozadiktaturens offer i Leon.

Vid infarten till Fortet finns “El Horno”, Fortets ugn. Det är en cementkonstruktion, cirka 7-8 meter lång och 1.20 meter bred. Med penseldrag har någon skrivit “FSLN-VIVA LA REVOLUCIÓN”! Strax till höger om mitten finns det en nedgång och ett litet utrymme som måste vara mellan 80-90 centimeter högt, omöjligt att stå upp i.

– Man behövde inte studera marxism för att hata Somoza, säger Jorge Capelan och tittar på utrymmet där Nationalgardet placerade de politiska fångarna i ”Ugnen”.

Nu är det mitt på dagen och solen står i zenit. Cementtaket är så hett att de är möjligt att steka ägg på det. Och få fångar måste ha överlevt inne i ugnen.

I denna cementkonstruktion placerades fångar som under timmar torterades av hettan.
FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Jorge Capelan, internationalist från Uruguay, som deltog i kriget mot de USA-stödda ´Contras´ (1980-1990) som försökte störta den Sandinistiska regeringen, en historisk parallell som nu går igen i Venezuela 2017. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Från Uruguay till Nicaragua

Capelan var en internationalist från Uruguay som under USA:s krig mot sandinistregeringen (1980-1990) deltog i försvaret av den unga sandinistregeringen. USA skapade och utrustade de så kallade ´Contras´. Under de tio åren genomförde dessa ett ekonomiskt sabotage mot ett av Latinamerikas fattigaste länder och till priset av ytterligare 50.000 döda.

När militärkuppen genomfördes i Uruguay i juni 1973 var Capelan 12 år. Tre år senare gick lämnade han och hans mor Uruguay och gick i exil till Venezuela. När sandinisterna segrade i juli 1979 flyttade de till Nicaragua för att delta i återuppbyggnadsarbetet.

Men det blev ett nytt krig och Jorge, som var medlem i det Sandinistiska Ungdomsförbundet JS19 de Julio, där han hade Ricardo Baltodano som sin ledare, tog värvning och stred i norra Nicaragua vid gränsen till Honduras där ´Contras´ hade sina baser. Året innan sandinisterna förlorade makten 1990, lämnade han Nicaragua och bosatte sig i Lund, i Sverige.

Men längtan efter Nicaragua var för stark och när sandinisterna återtog makten 2007, reste han tillbaka en tid senare och arbetar nu som webmaster på radiostationen Radio La Primerisima, oberoende sandinistisk. I Leon deltar han aktivt i arbetsgruppen för att skapa ett museum i Fortet.

– Precis som Spanien på 1930-talet var Nicaragua på den tiden full av ”internationalister”, människor från olika länder som identifierade sig med det nicaraguanska folkets kamp och dess revolution. Många av dem offrade livet, säger Capelan.

Han säger att hans starkaste minne från den tiden kommer från Marcos, en jämnårig vän från Uruguay. Hans far var Hiber Conteris, en av landets viktigaste författare och medlem av Tupamarosgerillan, men vid den tidpunkten fängslad på grund av hans kamp mot diktaturen.

– Jag hjälpte Marcos att komma i kontakt med det nicaraguanska samhället och de bondekooperativ där jag arbetade. Tillsammans med en annan kamrat lärde vi honom att använda geväret. Efter en tid försvann Marcos och en dag kom den sorgliga nyheten om att han hade dödats i strid med ´Contras´.

– Jag minns också schweizaren Maurice Demierre. Han arbetade med bönderna i Somotillo i norra Nicaragua. Han var älskad av alla där, speciellt de allra fattigaste. När han skulle köra några bondkvinnor till en säker plats mitt i natten utsattes han för ett bakhåll av ´Contras´. Hans gamla vita Toyota påträffades genomborrad av kulhål och Maurice död. Hela Somotillo (stad i norra Nicaragua) minns fortfarande Maurice och vad han gjorde för dem.

I den centrala parken i Somotillo har invånarna rest ett monument över Maurice Demierre som en hyllning till denne internationalist. Han var en av flera internationalister som gav sina liv i kampen för Nicaraguas självständighet. På bilden tillsammans med sin nicaraguanska fru. MONTAGE: REVISTA CORREO.

Ett Museum för framtiden

Benito Lacayo. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Benito Lacayo brinner för uppgiften om att skapa det museum som ska vara en väckarklocka för den nuvarande och kommande generationer i Nicaragua.

– Fortet har cirka åtta hektar. Många av de före detta gerillasoldaterna är gamla och sjuka men här finns det andra som kan och vill restaurera Fortet som är av en nationell historisk angelägenhet.

Och Capelan instämmer:

– Det råder så klart inte samma euforiska stämning bland ungdomen i Nicaragua som det gjorde 1979. Utmaningarna i dag är enorma. En komplett kulturell&ideologisk apparat bombarderar ungdomen 24 timmar om dygnet. Det har naturligtvis återverkningar på folkets medvetenhet, särskilt med tanke på att de som bombarderar har sitt ursprung i USA, understryker Capelan.

Den politiska medvetenheten 1979 bland Nicaraguas ungdom var mycket hög för "man behövde inte läsa Marx för att hata Somoza", som Jorge Capelan säger.

Han menar att därför är projektet med att förvandla Fortet till ett museum så viktigt. Han hänvisar också till att Nicaragua styrdes av tre nyliberala regeringen under 16 år som gjorde allt för att radera ut historien.

– Den liberale utbildningsministern Humberto Belli försökte att bränna upp häftena som användes under alfabetiseringskampanjen 1981, då analfabetismen reducerades från 51 procent till 13 procent.

– Så är det 21:a seklets medvetenhet, på gott och på ont. Men om Nicaragua ska kunna hävda sin egen nationella utveckling och suveränitet måste landet och folket ha en mycket solid medvetenhet om sin egen historia. Och idén om Fortet går i den riktningen.

Det sandinistiska ungdomsförbundet organiserar hundratusentals medlemmar och för en permament politisk och ideologisk kamp för att Nicaraguas ungdom inte ska bli offer för den manipulering från det kulturella bombardemanget från USA. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

* Dick Emanuelsson deltog i grundandet av Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua 1981 och var redaktör för förbundets tidning ”Nyheter från Nicaragua” 1981-1986.

En kortare version publicerades den 13 juli, 2017 i Proletären

 Video-intervjuer (på spanska):

Así fue la toma del Fortín de Acosasco en la insurrección el 7 de julio de 1979 en León

https://youtu.be/Idn0eRo6J24

FORTÍN ACOSASCO en León: “Aquí estaba la cárcel y aquí torturaban”

https://youtu.be/bCXQ4pdgovs

La toma del FORTÍN ACOSASCO: Así se torturaba en el “Horno”

https://youtu.be/FrRzwOqq1Ag